Vi kommer från det som kallas fastlandet. Vi kommer med båt och vi kommer med flygmaskin. Vi samlas i en miljö som andas medeltid, men ändå är vi här av det mest moderna av skäl: vi vill hitta svaret på frågan om hur vår framtid ska se ut. Framtidstankar där vi likt Neo i filmen The Matrix måste välja mellan det röda pillret och det blå pillret. Att se sanningen som den är eller fortsätta leva i en illusion av verkligheten.

Mänskliga kontakter

Fast den här texten handlar egentligen om Almedalsveckan, men egentligen om så mycket mer än så. Det handlar mest av allt om mänskliga kontakter. För vad vore en mötesplats utan sådana? 

Åsikterna om veckan går isär lika mycket som åsikterna som finns representerade under veckan. I det avseendet låter det alltså ungefär som det borde. Ändå finns det anledning att gå djupare. Är det möjligt att mötas och prata – lära av varandra – i ett samhällsklimat där debatten snarare bygger på vinst genom tusen nålstick? 

Jag tror det. Även om min tro på politiken ibland sviktar så har jag aldrig tappat min tro på människor. Däremot tvivlar jag starkt på att lösningen är att gå tillbaka till något som möjligen fanns förut. Vi kan lära av historien, men vi ska ändå komma ihåg att det fanns anledningar till att det som försvann har försvunnit. 

Röda pillret kan göra gott

Förändring är aldrig en enkel match. Det finns alltid människor som följer strömmen och aldrig lämnar den egna flocken, men det finns också alltid människor som letar nya kontakter. Eller nya insikter. Eller bara tycker om att bli provocerade, för att de vet att de då kan lära sig mer. I dessa instinkter kan vi hitta delar av sanningen. Det röda pillret må smaka beskt, men som ofta är fallet med medicin kan det göra mycket gott på sikt.  

Låt oss återvända frågan om Almedalsveckans vara eller inte vara. Eller snarare om vi som organisation ska vara här. Ja, är det rimligt att vara här? Ska vi spela arbetstid och pengar på idén att andra vill lyssna på det vi har att säga? I nästan outhärdligt stor konkurrens? Helt enkelt är det inte att svara ja utan reservationer, men på samma gång: är det inte detta som vi alltid gör? Hur skiljer sig Almedalen i grunden från andra möten vi har? Är det kanske bara det att spelfältet på ön (dit de från fastlandet reser) är mer transparent? Antalet möten, antalet deltagare, upplevelsen av kvalitet – allt blir här öppet för alla att se.

Blå pillrets polarisering

Den enkla lögnen är att vi klarar oss själva. Det blå pillret säger att vi inte behöver sammanhangen där alla andra är. Eller att vi enbart behöver sammanhangen där de som är lika oss själva är. Det är en farlig tanke. Den skapar polarisering i ett samhälle som inte klarar så mycket mer av den varan. 

Sanningen, den som jag redan i rubriken sa var komplicerad, är att vi aldrig kan sluta kämpa för det vi helst vill ha av andra. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Tanken är bekant. Vi vill ha förståelse för den vi är och den vi vill vara. Sanningen är att vi spelar ett spel utan slut. Likt i många mobilspel är varje ny bana vi klarar avslutad med budskapet ”grattis, nu kommer en ny bana”. 

Resa omgärdad av resor

Med andra ord så är resan själva grejen. Du kan aldrig vinna allt, men du kan uppleva och skapa kontakter med andra människor. Jag misstänker att jag vet vad du tänker nu. Alla kopplingar till andra människor är inte lika, eller ens lika mycket värda. Det är sant, men spelar det i det korta perspektivet någon roll? 

Vet du med säkerhet vilka kontakter du kommer värdera imorgon? Behöver du inte olika sorters människor i ditt liv? Den närmaste, din förlorade kärlek, jobbkompisarna, de som du kramar om på ett mingel och de som du nickar till när du passerar dem och så vidare. 

Almedalsveckan är en resa omgärdad av resor. Det är komplicerat, men inte en lögn. Det är ett möte mellan människor som i bästa fall startar nya resor. Nu går vi snart vidare till nästa möte.