Företrädare för näringslivet har en ovana att kräva att politiken ägnar sig åt olika typer av symbolåtgärder för att visa att man tar en fråga på allvar. I förra veckan var det exempelvis ett antal näringslivsföreträdare som på DI Debatt (4/9) efterlyste en AI- och tech-minister. Argumentet förefaller vara ungefär att eftersom AI är en viktig teknik med potential att påverka samhället och näringslivet i grunden så bör det finnas en minister med ansvar för frågorna.

Det är feltänkt. Allt som är viktigt här i världen behöver inte en ministerportfölj eller kontorsyta i Rosenbad. Politiken ska organiseras kring det offentliga åtagandet, varken mer eller mindre. Och det finns många viktiga frågor där det saknas ett tydligt offentligt åtagande.

Politikens begränsade verktygslåda

Politikens verktygslåda innehåller inte särskilt många verktyg. I första hand är det lagstiftning och förordningar som man har att tillgå. Obönhörligen blir det därför så, att en minister med ansvar för en fråga ägnar sina dagar åt att fundera över hur hen ska kunna lagstifta på sitt område. Det ligger inte i en politikers natur att sitta på händerna och passivt observera utvecklingen på det egna ansvarsområdet. Man vill göra något och visa sig handlingskraftig.

Om man anser att vi har för få lagar och regleringar på ett område, då kan det vara klokt att sätta en minister att ansvara för frågan. Tror man i stället att det är via ett decentraliserat experimenterande ute i företag som utvecklingen bör ske – att politiken riskerar att göra mer skada än nytta – då gör man klokt i att försöka hålla politiken borta.

Övertro på detaljstyrning

Kraven på särskilda ministrar följer ett olyckligt mönster, där delar av näringslivet har en övertro på vad politiska strategier och långsiktiga överenskommelser ska kunna uppnå. Det vittnar om en orealistisk syn på politikens förmåga att detaljstyra framtiden och vilar på ett grundantagande att politiken kan och bör styra allt i ett samhälle. Delar av näringslivet trodde exempelvis att om politiken bara kunde enas om en STEM-strategi så skulle kompetensbristen vara så gott som löst. Och fortfarande kommer det kontinuerliga krav om att politiken bör ingå en långsiktig energiöverenskommelse, som skulle kunna ge näringslivet säkra planeringsförutsättningar de kommande decennierna.

Så fungerar inte politik (eller verkligheten). Vi hade fram till 2019 en energiöverenskommelse. Sen ledde oenighet om kärnkraft till att den bröts. Vi har haft långsiktigt bindande krav på inblandning av biodrivmedel ämnade att ge långsiktiga investeringsvillkor (den så kallade reduktionsplikten). Sen blev priset vid pump högre än vad väljarna kunde acceptera och vi skrotade planerna. Vi har haft politiska målsättningar om att ha Europas lägsta arbetslöshet, bindande klimatmål till 2030 och europeiska överenskommelser om tilldelning av utsläppsrätter. Vissa överenskommelser och mål klarar vi, andra inte.

Se ovissheten i vitögat

Politiska planer och strategier ska förstås för vad de är: önskemål och viljeyttringar, som i bästa fall kan styra vissa politiska prioriteringar. Men öronmärkta ministerposter, strategier och överenskommelser varken kan eller kommer kunna runda det fundamentala faktumet att framtiden är osäker och oviss.

Det finns två huvudsakliga problem med idén om att politiken kan och bör eliminera osäkerhet och i stället med tydlig hand styra oss mot det allmänna bästa. För det första finns det inom politiken genuina och djupa meningsskiljaktigheter kring vilken utveckling som vore önskvärd. Det finns inget objektivt bästa; vad som är det bästa är i stället själva grundkonflikten inom politiken. För det andra har svensk politik ganska liten möjlighet att detaljstyra de teknik- och geopolitiska skiften som påverkar oss.

Framtiden är oviss och full av risker. Det är något som näringslivet behöver hantera, utan att be politikerna om hjälp och tröst.