De flesta av oss vet hur mycket en inbjudan kan betyda. En middag, en födelsedag eller ett möte på jobbet där någon tycker att just vi behövs. Det handlar om mer än vad som bjuds eller står på dagordningen. Någon har tänkt på oss. Vår närvaro räknas. Därför kan också en inbjudningslista säga mer om politik än ett helt partiprogram. Den avslöjar vilka som anses ha något att bidra med. Och vilka som förväntas vänta utanför.

Jag tänker på det när jag läser om Centerpartiets möte på Lidingö, där de rödgröna partierna samlade företrädare för bland annat storbolag, fackförbund och kommuner. Alla har förstås viktiga erfarenheter. Men var fanns småföretagarna? Det är svårt att diskutera Sveriges tillväxt och samtidigt utelämna dem som skapar majoriteten av de nya jobben.

En doft av femtiotal

Upplägget för i stället tankarna till Tage Erlanders möten på Harpsund under 1950- och 60-talet. Där träffades regeringen, storföretagen, bankerna och facken för informella samtal om landets framtid. Harpsundsdemokrati, kom det att kallas. Staten och kapitalet satt i samma båt.

Den modellen speglade ett Sverige där den ekonomiska makten var mer koncentrerad. Men dagens diversifierade näringsliv ryms inte runt det gamla mötesbordet. Det består också av byggfirman som funderar på att anställa en tredje person. Restaurangen som försöker få ihop nästa månads löner. Konsulten som lämnat en anställning för att pröva en egen idé. Och så vidare. Den gamla uppdelningen mellan arbete och kapital blir ganska trubbig när samma människa står för båda.

Lösningar måste fungera i praktiken

Som chefsekonom vill jag förstå vad som får företag att växa. Då räcker det inte att studera dem som redan har blivit stora. Vi måste också förstå vad som hindrar de små från att ta nästa steg.

För storföretaget kan en ny regel bli en uppgift för juridikavdelningen. För småföretagaren blir den ännu en kväll vid köksbordet. Samma politiska beslut, helt olika förutsättningar. Den skillnaden måste finnas med redan när politiken utformas. Annars riskerar vi att få lösningar som ser bra ut i mötesprotokollet men som fungerar sämre ute i företagen. Fler riktade stöd när det behövs bättre villkor för alla. Fler kontrollkrav utan tillräcklig förståelse för vem som ska hinna uppfylla dem.

Det som skaver mest är ändå obalansen. Småföretagarna förväntas anställa, investera, ställa om och finansiera välfärden. Politikerna talar gärna om allt detta. Men intresset för hur det faktiskt ska gå till tycks ibland ta slut när inbjudningarna ska skickas.

Lyssna till jobbskaparna

Att lyssna till småföretagare innebär förstås inte att hålla med dem om allt. Det innebär att ta reda på vad besluten får för följder innan besluten fattas. Det borde ligga i varje partis intresse.

Bjud gärna in storbolagen och facken. Men dra också fram en stol åt dem som driver de mindre företagen. De har kunskap som Sverige behöver. Harpsundsdemokratin kan vila i frid.