När en dom går emot den ordning som vissa fackliga företrädare har vant sig vid beskriver de gärna den som ett angrepp på hela den svenska modellen. Den reaktionen ser vi nu efter AD 2026 nr 70. I de mest upprörda reaktionerna heter det att Arbetsdomstolen har monterat ned arbetarskyddet. Men de fackliga organisationer som nu ropar högst borde ägna mindre kraft åt överord och mer åt att utbilda sina skyddsombud.

En gräns mellan uppdrag och integritet

Fakta först. Arbetsdomstolen har i domen från 28 oktober slagit fast att skyddsombud inte har någon generell rätt att få veta vilka anställda som omfattas av individuella arbetsmiljöåtgärder. Tvisten gällde en arbetsgivare som vägrat lämna ut namn på anställda som omfattades av krav på läkarintyg från första sjukdagen eller arbetsanpassningsåtgärder. Enligt domstolen behöver skyddsombud kunna granska arbetsmiljöarbetet, men det innebär inte att de alltid har rätt till uppgifter om enskilda anställda. Domen var inte enhällig. Tre av sju ledamöter var skiljaktiga.

Hur ska man då tolka domen? Jag menar att Arbetsdomstolen dragit en rimlig gräns mellan skyddsombudets arbetsmiljöuppdrag och den enskilda arbetstagarens rätt att själv bestämma vem som får företräda honom eller henne. Den har klargjort något som egentligen borde vara självklart: ett skyddsombuds uppdrag enligt arbetsmiljölagen innebär inte en generell rätt att utan arbetstagarens samtycke företräda denne i ett individuellt ärende.

Informationsrätten finns kvar

Arbetsdomstolen har inte avskaffat skyddsombudens rätt till information. Den har inte hindrat dem från att granska arbetsmiljön. Den har inte heller fråntagit dem möjligheten att begära åtgärder när arbetsgivaren brister.

Genom att slå fast att skyddsombuden inte behövde känna till namnen för att kunna utföra sitt arbetsmiljöuppdrag i frågor om sjukfrånvaro, förstadagsintyg, rehabilitering eller arbetsanpassning är det den enskilde som bestämmer vem som får företräda honom eller henne.

Den enskilde kan vilja ha stöd av skyddsombudet. Då kan arbetstagaren ge skyddsombudet detta uppdrag. Men arbetstagaren kan också vilja företräda sig själv, ta hjälp av sitt fackförbund eller välja någon annan. Personen kan dessutom ha fullt legitima skäl att inte vilja att uppgifter om hälsa, sjukfrånvaro och arbetsanpassning sprids till fler än nödvändigt. Det valet tillhör arbetstagaren, inte skyddsombudet och inte den fackliga organisationen.

Skyddsombud och fackligt ombud är inte samma sak

Företagarna har länge pekat på behovet av att hålla isär rollerna som skyddsombud och fackligt ombud. Samma person kan naturligtvis inneha båda uppdragen, men uppdragen har olika rättslig grund och olika gränser.

Skyddsombudets roll följer av arbetsmiljölagen och handlar om arbetsmiljön på arbetsstället. Det fackliga uppdraget handlar om att företräda medlemmarnas intressen och kan omfatta individuella frågor på ett annat sätt.

Den som innehar båda rollerna måste därför kunna svara på en enkel fråga: I vilken egenskap agerar jag nu?

Det går inte att ena stunden uppträda som fackligt ombud och i nästa stund hänvisa till skyddsombudets lagstadgade befogenheter för att få tillgång till uppgifter om en enskild arbetstagare. Titlarna borde inte kunna blandas ihop när det passar. En skyddsombudsbricka är inte ett frikort till andra människors personliga förhållanden. Detta är något Arbetsdomstolen nu tydliggör. Det är bra, både för arbetstagare och arbetsgivare.

Sluta larma och utbilda skyddsombuden i stället

Visst fanns det skiljaktiga meningar i domstolen. Tre av sju ledamöter gjorde andra bedömningar i delar av målet. Domen ska därför inte läsas som att arbetsgivare alltid kan vägra lämna uppgifter så snart en enskild arbetstagare berörs. Behovet av information måste prövas utifrån omständigheterna i varje fall. Men den nyanseringen ger inte stöd för påståendet att skyddsombudens rättigheter har raserats. Att försvara arbetstagarens integritet och självbestämmande kan knappast beskrivas som ett försämrat arbetarskydd.

I stället för att larma borde de fackliga organisationerna säkerställa att deras skyddsombud får ordentlig utbildning om vad uppdraget innebär och var dess gränser går. Skyddsombuden behöver kunna skilja mellan det kollektiva och förebyggande arbetsmiljöarbetet, mellan rollen som skyddsombud och den som facklig företrädare och förstå om personuppgifter förutsätter den enskildes medgivande eller ett tydligt rättsligt stöd.  

Ett välutbildat skyddsombud behöver inte överdriva sitt mandat. Tvärtom stärks legitimiteten av att rollen är tydlig och att den enskilda arbetstagarens vilja respekteras.