Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidraget. Så skaldade Blå Tåget och senare Ebba Grön. Proggarnas samhällsekonomiska analys var kanske inte alltid finmejslad, men raden fångar något viktigt: politiska åtgärder kan ibland bara flytta kostnader mellan olika fickor. Jag kommer att tänka på den typen av nollsummespel när jag hör politiker lova olika finanspolitiska stöd till hushåll. Via de penningpolitiska gungorna tar nämligen det offentliga in vad man förlorar på de finanspolitiska karusellerna.

Om finanspolitiken gasar för mycket kommer Riksbanken, om den gör sitt jobb, att höja styrräntan för att bromsa. Så kan en högt belånad barnfamilj till exempel få lägre matmoms av finansministern, men dyrare bostadslån av riksbankschefen.

Problem med tajming

Sedan 1990-talet har det närmast rått konsensus om att det i huvudsak är centralbankens uppgift att bedriva stabiliseringspolitik. Med det menas den ekonomiska politikens försök att jämna ut konjunktursvängningar. Det finns nämligen ett antal välkända problem med att försöka detaljstyra ekonomin genom konjunktursvängningarna med hjälp av finanspolitik. Inte minst handlar det om olika typer av fördröjningar:

  1. Diagnosproblemet; vi vet inte exakt var i konjunkturen vi befinner oss.
  2. Beslutsproblemet; finanspolitiska åtgärder tar tid att ta fram, förhandla och genomföra.
  3. Effektproblemet; beteenden och realekonomi reagerar med ytterligare fördröjning.

Risken är överhängande att lågkonjunkturen är över lagom till att de finanspolitiska åtgärderna sjösätts och att politiken därför i stället bidrar till överhettning. Kanske viktigast av allt: ekonomernas teorier tenderar att i mötet med verkligheten stöta på politisk patrull. Det är ofta enklare för politiker att gasa på i dåliga tider än att bromsa i goda tider, något som riskerar att leda till kroniska underskott.

Räntevapnet utmanas

Allt detta – och mer därtill – låg alltså till grund för den tidigare samsynen om att stabiliseringspolitik framför allt ska överlåtas till centralbanken och penningpolitiken (samt till den automatiska stabilisering som följer av att till exempel bidrag ökar i lågkonjunktur och skatter i högkonjunktur). Men på senare tid har mycket hänt som utmanat denna tidigare överenskommelse.

För det första såg många centralbanker sig tvungna att ha mycket låga – i Sveriges fall negativa – räntor efter skuldkrisen i Europa runt 2012 och i princip hela vägen fram till coronapandemin 2020. Under den perioden fick centralbankerna, i stället för ränteförändringar, ofta ta till okonventionella metoder för att försöka parera svängningar i ekonomin. Räntevapnet har alltså visat sig vara begränsat.

För det andra har forskning visat att det, åtminstone i teorin, går att få ganska kraftiga stimulanseffekter på ekonomin som helhet genom att stötta grupper som har en hög konsumtionsbenägenhet, exempelvis till följd av att de har låg likviditet (det kan röra sig om hushåll med låga inkomster, men också hushåll som på pappret har det gott ställt men där tillgångarna är låsta i till exempel bostäder).

För det tredje har allt fler suktande börjat titta på Sveriges låga statsskuld och fundera på om det inte finns bra investeringar att göra med det låneutrymmet.

Finanspolitiska faror

Allt detta är fullt legitima observationer och tankar som förtjänar att tas på allvar. Och de har lett till en stark strömning bland en del bankekonomer, akademiker och politiker som argumenterar för att (finans-)politiken bör kliva fram och ta större plats. Finanspolitiken kan och bör göra mer, anser man.

Men. Gammalt bröd rostar aldrig, för att citera kapten Stofil. Den nya kunskapen förändrar möjligen hur vi ser på undantagsfall, men inte huvudregeln. Tidigare sanningar gäller fortsatt.

Det stämmer att vi har en låg statsskuld. Men det är ingen naturlag. Är vi inte noggranna och försiktiga är det snabbt gjort att vi sitter i samma sits som våra europeiska grannländer. En rejäl finanskris och tillhörande lågkonjunktur kan utan större problem öka skuldkvoten med ett antal tiotal procentenheter. Ta Finland som exempel: 2008 hade Finland en lägre offentlig skuldsättning än Sverige, men i dag är Finlands statsskuld långt mer än dubbelt så stor som Sveriges och uppgår till nästan 90 procent av BNP.

Det är helt enkelt lättare att öka statsskulden än att minska den. Och snabbt går det! En hög statsskuld är heller inte utan kostnader. Finland väntas betala drygt två procent av BNP i ränteutgifter på sin skuld. För Sverige hade det motsvarat cirka 150 miljarder kronor, eller knappt 15 000 kronor per svensk. Bara i ränteutgifter. Varje år. Och detta trots att en stor del av såväl Finlands som Sveriges lån har ganska låga räntor. När räntorna nu stiger ökar trycket ytterligare på skuldsatta länder. Situationen är än mer besvärande i länder som Storbritannien, Italien och USA.

Teori möter dyr praktik

Är det något som är att betrakta som en evig sanning så är det politikens oförmåga att leva upp till ekonomernas teoretiska ideal. När det finanspolitiska ramverket lättas används det frigjorda utrymmet inte nödvändigtvis till de högavkastande investeringar som ekonomiska modeller antar. Det används i stället av den verkliga politiska processen. Vi ser nu, svart på vitt, hur det ser ut när drömmar om en mer aktiv finanspolitik förverkligas. Överskottsmålet har ersatts av ett balansmål. Men trots det frigjorda utrymmet enades politikerna ändå omgående om att de inte kunde hitta utrymme bland det offentligas 2 800 miljarder kronor (2 800 000 000 000) i skatteintäkter för att ha råd att finansiera det militära försvaret. Det problemet sköts på framtiden. Även när man räknar bort upprustningen och stödet till Ukraina går det offentliga med mycket stora underskott, bland annat till följd av en rekordexpansiv budget.

I stället för att debattera tillväxtfrämjande åtgärder, som ekonomerna kanske tänkte sig, tävlar partierna om att föreslå tillfälliga momssänkningar, höjda barnbidrag och åtgärder som ska få oss att arbeta mindre och vara sjukskrivna mer.

På Helgeandsholmen trycker finanspolitiken på gasen och föreslår stöd till hushållen. Femhundra meter bort, på Brunkebergstorg, försöker Riksbanken räkna ut hur hårt den måste trampa på bromsen och höja hushållens räntor.