”Det är både allvarligt och anmärkningsvärt att den svenska regeringens ändrade politik riskerar att leda till ökade utsläpp när vi behöver accelerera omställningen.” Så kommenterade Cecilia Hermansson, Klimatpolitiska rådets ordförande, regeringens klimatpolitik när rådets utvärdering publicerades i förra veckan. Det är svidande kritik – men sanningsenlig. Sveriges utsläpp kommer att öka inom transportsektorn. Frågan är, vad är alternativet?

Klimatpolitiska rådet brukar återkommande föra fram ståndpunkten att regeringens klimatambitioner borde öka. ”Befintlig politik räcker inte”, inleddes exempelvis rådets rapport 2020 med. I år handlade kritiken främst om de ökade utsläpp från transportsektorn som är att vänta på grund av de sänkta krav på inblandning av biobränslen i bensin och diesel (reduktionsplikten), som aviserats av regeringen. Samtidigt finns det en rad komplikationer med reduktionsplikten och utvecklingen i stort.

Alla ägg i en korg

Jag instämmer med Klimatpolitiska rådet om att det finns misslyckanden i klimatpolitiken. Men det handlar inte om att Sverige på sikt kommer att minska inblandning av förnybara drivmedel i syfte att sänka priset vid pump. Sveriges klimatpolitik är misslyckad för att vi har fokuserat ensidigt på en åtgärd inom en sektor – inblandning av biobränslen – för att minska utsläppen. Att lägga alla ägg i samma korg har höjt prislappen på klimatomställningen, och skyhöga drivmedelspriser har drabbat hushåll och företagare såväl som Sveriges konkurrenskraft. Det är ingen effektiv klimatpolitik och väljarna underkände strategin i fjolårets val.

Europa kommer dessutom mer eller mindre dammsugas på biodrivmedel när EU nu skärper klimatpolitiken. Vi kan räkna med att det begränsade utbudet kommer att leda till stenhård konkurrens om råvarorna och driva upp priserna ytterligare. I ett transportberoende land som Sverige får det enorma effekter för landets företagare.

Klimatpolitiska rådet lyfter själva fram att de tidigare har varnat för riskerna med ett ”allt för ensidigt fokus på ett specifikt styrmedel eller en åtgärd, som i det här fallet ökad inblandning av biodrivmedel, framför allt vad gäller tillgången på hållbara biodrivmedel till rimliga priser”.  Det är en risk som även Konjunkturinstitutet har lyft fram och som vi i Företagarna uppmärksammade i vår rapport om reduktionsplikten i höstas.

Film: Reduktionspliktens framtid

Elen på undantag

Parallellt med denna enorma satsning på förnybara drivmedel, har investeringar i den mest grundläggande faktorn för klimatomställningen, elproduktion, varit försumbar. Flera av de svenska kärnkraftverken som stått för majoriteten av Sveriges elförsörjning har stängts ned, och elnätet lider av kapacitetsbrist. Detta trots vetskapen om att behovet av el kommer att fördubblas redan till år 2035 och att billig och säker el – allra helst ren – är helt avgörande för att industrier och transportsektorn ska lyckas att gå från fossildrift till utsläppsfri drift.

Därtill har regeringar, av olika färg, varit handlingsförlamade när det kommit till att uppdatera relevant lagstiftning för att få till stånd utbyggnad av såväl elproduktion som nya elnät. Det kan i dag ta upp till tio år att få tillstånd att slå upp exempelvis ett vindkraftverk. Densamma gäller brytning av sällsynta jordartsmetaller, viktiga komponenter till klimatomställningen som kan användas i produktion av både vindkraft och elbilar. Jag ställer mig därför frågande till om det verkligen är reduktionsplikten som gör att vi riskerar att missa våra inhemska klimatmål – eller om det snarare är år av passivitet? 

Det finns hopp

Men trots alla problem finns det faktiskt hopp om framtiden. Vi ska komma ihåg att Sverige är ett ingenjörsland. Om regeringen ser till att skapa goda konkurrensvillkor för hela näringslivet finns det stor potential för grön teknikutveckling, som inte bara kan nyttjas inom våra egna gränser utan också exporteras för att bidra till globala utsläppsminskningar.

Lyckas dessutom regeringen med de tilltänkta planerna att öka utbyggnaden av elproduktionen och förkorta tillståndsprocesserna, finns det stora möjligheter att kraftigt minska utsläppen och samtidigt stärka tillväxten. Men då gäller de att utredningarna som tas fram för att genomföra dessa förslag inte drar ut på tiden eller sedan lämnas att samla damm, utan att regeringen så fort som möjligt agerar. Slutligen önskar jag också att EU ingjuter hopp om framtiden genom den samordnade klimatpolitik som nu presenterats, framför allt utsläppshandelssystemet som ger kontroll över utsläppen från såväl industrin som transportsektorn. Europa kommer sannolikt att klara Parisavtalets mål.