Det finns något väldigt svenskt över blåbärssylt och lingonsylt. De står på frukostbordet, äts med pannkakorna, köttbullarna och finns i frysen efter sensommaren. Hjortronen – skogens guld – är nästan heliga i delar av landet. Vi älskar våra svenska bär och berättar gärna om den svenska naturens rikedomar.

Problemet är bara att någon faktiskt också måste plocka bären. Och där verkar regeringen ha tappat kontakten med verkligheten. För samtidigt som man talar varmt om svensk självförsörjning och svenska näringar driver man nu igenom regler som i praktiken gör det betydligt svårare att få hit den arbetskraft som svensk bärnäring är beroende av.

Resultatet?

Blåbärssylten riskerar snart bli lika dyr som guld. Och hjortronen kommer i många fall bli kvar i skogen. Men problemet stannar inte vid bärnäringen. Det här handlar om något mycket större: hur Sverige väljer att se på arbete, kompetens och vilka jobb som anses värda att försvara.

Arbetskraftsinvandringen stramas åt för mycket

En hel bransch behandlas som skurkar

I debatten om arbetskraftsinvandring målas vissa branscher konsekvent ut som problematiska. Bärnäringen är ett tydligt exempel. Självklart har det förekommit missbruk och oseriösa aktörer. Självklart ska fusket bekämpas hårt. Men nu behandlas en hel bransch som om alla vore skurkar.

Seriösa företag som följt regler, kollektivavtal och villkor får nu samma behandling som de som misskött sig. Det är inte rättssäkerhet. Det är att straffa alla.

Och samma osäkerhet sprider sig nu till andra delar av arbetsmarknaden. Restauranger oroar sig för hur de ska hitta kockar. Hotell undrar hur de ska bemanna under högsäsong. Fastighetsbolag söker fastighetsskötare. Serviceföretag och besöksnäring vittnar redan om stora rekryteringsproblem.

Det handlar om jobb som kanske inte kräver långa akademiska utbildningar – men som samhället inte fungerar utan.

Regeringens lösning? Ett politiskt bestämt lönegolv för arbetskraftsinvandring som saknar motsvarighet i stora delar av EU.

Politisk detaljstyrning av arbetsmarknaden

I Sverige ska arbetskraftsinvandrare nu som huvudregel tjäna 90 procent av medianlönen: 33 390 kronor i månaden. Samtidigt införs undantagslistor för vissa yrken som tillåts ligga på 75 procent. Det är svårt att förstå hur detta kan beskrivas som något annat än politisk detaljstyrning av arbetsmarknaden.

I generationer har Sverige byggt sin arbetsmarknad på den svenska modellen: arbetsgivare och fack sätter villkoren tillsammans. Inte politiker. Men nu väljer regeringen att i praktiken säga att vissa grupper på arbetsmarknaden ska ha en politiskt bestämd lägstalön, beroende på vad regeringen för tillfället tycker om yrket.

Varför ska politiker avgöra det?

Och ännu märkligare blir det när listan över undantagsyrken dessutom ska omprövas varje år. Vad är det för framförhållning för företag som ska planera verksamhet, investeringar och rekrytering långsiktigt?

Hur ska företag våga anställa, expandera eller skriva avtal när villkoren kan förändras från ett år till ett annat beroende på politiska beslut?

Det här är inte stabil arbetsmarknadspolitik. Det skapar osäkerhet på en arbetsmarknad som redan har stora kompetensproblem. Samtidigt blir motsägelserna allt tydligare. Regeringen säger att Sverige bara ska ta emot “högkvalificerad arbetskraft”. Men verkligheten hinner hela tiden i kapp. Därför fylls undantagslistorna plötsligt med undersköterskor, svetsare, skogsarbetare, djurskötare, vårdbiträden och mekaniker. Det vill säga yrken som regeringen först försökte signalera bort – men som svensk ekonomi uppenbarligen inte klarar sig utan.

Ändå lämnas andra bristyrken utanför: kockar, hotellstädare, fastighetsskötare, serviceyrken och stora delar av besöksnäringen. Som om dessa jobb vore mindre viktiga. Som om Sverige skulle fungera utan dem.

Och samtidigt tror regeringen uppenbarligen att säsongsarbetsdirektivet ensamt ska lösa problemen för exempelvis bärnäringen. Det kommer det inte göra. För verkligheten ser inte ut så. Företag behöver människor som vill komma hit, arbeta, återvända över säsonger och bygga erfarenhet. Inte ett lapptäcke av politiska experiment där regler ändras från år till år.

Sverige behöver arbetskraftsinvandring

Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå oviljan att erkänna det uppenbara: Sverige behöver arbetskraftsinvandring. Inte bara spetskompetens. Inte bara ingenjörer och forskare. Utan också människor som arbetar praktiskt, säsongsvis och yrkesskickligt i branscher där svenska företag redan i dag har stora rekryteringsproblem.

Men i stället för att lyssna på arbetsmarknadens parter och värna den svenska modellen väljer regeringen att driva igenom en reform som få på arbetsmarknaden efterfrågat. Inte arbetsgivarna. Inte många av branscherna. Inte ens flera remissinstanser.

Kanske handlar det om att visa handlingskraft?

Men under tiden riskerar svenska företag att förlora arbetskraft, svensk konkurrenskraft att försvagas och svenska konsumenter att få betala notan.

En liten ljusglimt

En liten ljusglimt finns det dock. På undantagslistan finns startups med. Det är företag som har nya idéer och ger andra förmåner än höga löner för att kreativa och framåtsyftande idéer ska få frodas. Men när blåbärssylten blivit en lyxprodukt och hjortronen ruttnar kvar i skogen kanske fler börjar inse att arbetsmarknadspolitik faktiskt måste bygga på verkligheten – inte på politiska markeringar. Att kreativitet och nya idéer finns som undantag räcker inte för att utveckla en helt ny arbetsmarknad.