Kriget i Iran har skapat en global oljechock vars effekter sannolikt kletar sig fast på bränsle- och elpriser under en längre tid än vad många hoppas på.  

För svenska företag och hushåll kom chocken väldigt olägligt. Det var ju i år som ekonomin skulle ta fart ordentligt och företagen börja anställa igen. Nu riskerar vi i stället stagflation, med högre inflation, lägre tillväxt och en försenad återhämtning.

Ingen isolerad ö 

Med det sagt finns det andra som har det värre. Sverige är mindre beroende av olja och gas än de flesta andra länder. Vår fossiloberoende energimix är en styrka. Men vi är ingen isolerad ö. Det som händer i resten av världen påverkar oss. Sämre ekonomi i våra grannländer slår mot vår export. Högre elpriser på kontinenten smittar av sig till Sverige. Effekten blir prispress uppåt också här hemma. 

En läxa av 1970-talets oljechocker är att vi behöver fortsätta att minska vårt beroende av energi som exporteras från världens oroshärdar. Men det är lättare sagt än gjort. Transportsektorn är fortfarande beroende av fossila bränslen. Små företag och hushåll kan inte byta energikälla över en natt.

En mekanism som fungerar 

I den omställning som behövs är prismekanismen central. Priser som sätts med utbud och efterfrågan som grund bär med sig signaler från producenter till konsumenter, och omvänt. Prisbildningen är en nyckelfaktor i en modern ekonomi. Därför är det djupt oroande att allt fler dryftar tankar om att ransonera tillgången på bensin och diesel. Både finansministern och statsministern har varnat för att ransonering skulle kunna bli aktuellt om krisen förvärras. Så kan vi inte ha det. Politikerna borde ha självförtroende nog att lita till prismekanismen. 

Ransonering för vanliga bilister vore ett ineffektivt verktyg. Visst måste samhällsviktiga funktioner som försvaret, polisen och sjukvården ha tillgång till drivmedel, men det säkerställs inte med ransoneringskort för alla andra.  

Låt priset tala

I stället för att lyfta på tanke-locket till ransonering borde den borgerliga regeringen slå fast att man kommer låta priset tala. Det är nämligen det mest effektiva sättet att minska konsumtionen av fossila drivmedel, samt se till att alla som har möjlighet ställer om snabbare till alternativa bränslen.  

När priset stiger minskar efterfrågan där den gör minst nytta: onödiga resor, tomkörning och ineffektiv logistik försvinner. Det är så marknader hanterar knapphet utan att skapa de köer, undantag och gråzoner som ransonering nästan alltid för med sig. Samtidigt ska staten inte ta ut onödigt höga skatter på drivmedel. Vissa utsatta grupper kan behöva hjälp att klara av de högre kostnaderna, men det bör inte ske genom att politikerna mixtrar med priset utan genom inkomstförstärkningar. 

Säkra samhällskritiska funktioner genom riktade prioriteringar, håll nere skattepåslagen när oljepriset rusar, och undanröj hinder för alternativ och elektrifiering när det är möjligt. Framför allt behövs tydlighet. Att dagligen spekulera om ransonering skapar oro och risk för hamstring, vilket i sig kan förvärra läget.