Alla borde ha en årslön på banken, menade Anne Wibble, folkpartistisk finansminister i regeringen Bildt 1991–94. Det Wibble gav uttryck för var en grundläggande borgerlig tanke om sparande som dygd och att ett buffertkapital ger individen både större trygghet och frihet.

Liberalerna vurmar än i dag för det individuella sparandets dygd, och vill främja det genom skattesystemets regler. Partiet var pådrivande för införandet av en skattefri grundnivå på investeringssparkonton och kapitalförsäkringar: först 150 000 kronor från 2025, nu 300 000 kronor sedan årsskiftet. Den senaste given är att Liberalerna vill utöka den skattefria gränsen till 500 000 kronor, enligt ett utspel från arbetsmarknadsminister Johan Britz.

Stärker egenmakt och investeringar

Det är en bit över en medianårslön, före skatt – och en bra bit efter skatt. (När man diskuterar skatt på sparmedel bör man alltid komma ihåg att det är pengar som redan har beskattats i både ett eller två led.) Men ISK-reformen måste ses som väldigt framgångsrik: Det finns nästan fyra och en halv miljon ISK-konton, med ett genomsnittligt sparande på drygt 600 000 kronor. Därför är det också taktiskt förståeligt att Liberalerna vill koppla sig till ISK-sparande – tre av fyra oppositionspartier vill tvärtom höja skatten på ISK-sparande på olika sätt.

En höjning av skattefrigränsen innebär att cirka tre miljarder kronor stannar i hushållens sparkassor i stället för att hamna i statskassan. Det stärker den egenmakt som sparkapital ger – samtidigt som det underlättar att omsätta sparpengar i investeringar. ISK-sparande görs nämligen i börsnoterade bolag, vilket ger en ökad kapitaltillförsel till dessa bolag. Sverige har uppemot tusen börsnoterade bolag, bland den högsta graden per capita i Europa – Tyskland har som jämförelse knappt hälften – och Sverige är också Europaledande i nya börsnoteringar.

EU på jakt efter riskvilligt kapital

Öppna för onoterade bolag

Samtidigt skulle mer kapitaltillförsel behövas även för onoterade bolag. Att börsnotera sig är en omständlig process och leder till att ägandet sprids ut; det är säkert därför få ägarledda småföretag ser börsintroduktion som en framkomlig väg för att stärka finansieringen eller som generationsskiftesalternativ. Företagarna har länge förordat att det bör införas regler som möjliggör ett ISK-sparande även i onoterade bolag. Regeringen borde därför komplettera förslag om skattefritt ISK-sparande med regeländringar som öppnar för att medborgarnas sparmedel kan kanaliseras till fler företag, även växande företag utanför börsen. 

Gör det möjligt att ha onoterade bolag i ISK

Det finns dock ett annat, mer strukturellt problem med skattefri-nivån på ISK. Det innebär nämligen att en progressivitet införts i kapitalbeskattningen.

Se upp för progressiviteten i kapitalbeskattningen

Kapitalinkomster beskattas med olika skattesatser beroende på vad det handlar om (exempelvis: utdelningar inom gränsbeloppet i fåmansföretag 20 procent, kapitalvinst vid försäljning av privatbostad 22 procent, bankränta 30 procent) men skattesatsen är samma oavsett inkomst. Löneinkomster beskattas däremot progressivt, genom konstruktionen med grundavdrag, kommunalskatt och statlig inkomstskatt.

Idéer slängs för närvarande runt om ”miljardärsskatt”, ”beredskapsskatt”, ”höjd skatt på de rikaste”, och liknande. Att öppna för ökad progressivitet i kapitalbeskattningen är därmed något av en gökunge – det riskerar att lämna ett verktyg framme för en mindre sparvänlig regering att höja skatten. Progressiv kapitalskatt skulle höja skattetrycket i Sverige och försämra investeringsklimatet. Sparande är kapital och behövs för investeringar. Höj gärna den skattefria ISK-sparandenivån – men bredda finansieringsmöjligheterna till fler företag!