Alla som doppar tårna i marknadsföringsteori stöter på de fyra P:na: produkt, pris, plats och påverkan. Tillsammans utgör de den mix som man strategiskt arbetar med för att sälja. Två nyligen utgivna böcker om sagan Northvolt illustrerar skillnaden mellan att tänka på företagande som att sälja något som kunder vill ha och något som politiker vill ha.

Det ska direkt sägas att jag inte har hunnit läsa vare sig Peter Carlssons ”Northvolt: Min berättelse” (Forum) eller Gunnar Lindstedts ”Northvoltfallet” (Volante). Jag har dock läst ett flertal recenserande texter och hört flera insatta podcastsamtal om böckerna. Till dessa ska även läggas forskaren Christian Sandströms ”Northvoltkraschen” från i fjol (Timbro).

Carlsson var vd för Northvolt och hans bok får därför ses som en personlig försvarsskrift. Lindstedt är legendarisk grävande ekonomijournalist och har gjort en mer kritisk granskning. Även Sandström, som tidigt identifierade de djupa problemen i Northvolt, hör till kritikerna.

Northvolt rundade marknaden

Northvolt är ett exempel på ett företagsbygge som inte utgick från de fyra P:na. För företagare gäller det generellt att skapa värde för att ha något att sälja. Produkten eller tjänsten är själva utgångspunkten för verksamheten. Sedan gäller det att laborera med pris, rabatter, betalningsvillkor och liknande, samt tänka igenom hur erbjudandet ska nå slutkunderna: Är platsen agentur, grossister, detaljhandlare, e-handel eller något annat? Marknadsföring handlar om att påverka alla relevanta aktörer med hjälp av annonsering, pr-aktiviteter, säljstöd och andra marknadsföringsstrategier.  

Sen finns det de företagare som rundar denna logik, genom att snarare än att utgå från marknadens fyra P:n, riktar in sig på produktion som ska möta politiska ambitioner. I Northvolts fall handlade det om ambitionen om storskalig batteriproduktion, för att göra Sverige och Europa oberoende (nåja) av Kina och trygga grön energitillgång. Men efterfrågan på marknaden var närmast obefintlig, investerare som först hade trott på löftena drog öronen åt sig, och den största konkursen sen Kreugerkraschen var ett faktum i mars 2025. Konkursbouppteckningen uppvisade skulder på uppemot 90 miljarder kronor.

Konsten att få offentliga stöd

För dylika ”bidragsentreprenörer” är det en konst att leva på offentliga bidrag, lånegarantier eller projektmedel. I stället för att erbjuda en produkt eller tjänst som tillför värde i ekonomin utgår bidragsentreprenören från projekt som passar in i de politiska och administrativa ramar som berättigar till offentliga stöd.

I stället för att hitta ett gångbart pris använder bidragsentreprenören sitt nätverk för att påverka så att offentliga pengakranar öppnas. Företagare jobbar mot kunder, en bidragsentreprenör blickar mot bidragsgivare.

Platsen för en bidragsentreprenör har mindre att göra med hur man ska nå en slutkund och mer om att nå ut i rätt politiska forum, myndigheter och program där pengar fördelas. Northvolt valde en plats som kunde marknadsföras som ”återindustrialisering av norra Sverige”, med spadtag från rikspolitiker och fototillfällen, utan någon reell substans i företaget. Skellefteå kommun har nu att hoppas på att amerikanska Lyten, som köpt delar av Northvolts konkursbo, kan hitta en bättre strategi för Platsen.

Känna av politiska vindar

Marknadsföring för en bidragsentreprenör handlar om att vara trendkänslig och veta hur de politiska vindarna blåser. Mötet med politiker och myndighetstjänstemän blir viktigare än det med kunder och konsumenter.

De fyra P:na för en bidragsentreprenör tillför i bästa fall inte särskilt mycket värde i ekonomin. Drivkrafterna handlar om att få tillgång till skattepengar som kommer från överskott som någon annan skapat. I värsta fall slutar bidragsentreprenörernas framfart med att skattebetalarna – däribland verkliga företagare – får ta notan när verkligheten kommer i kapp de projekt och satsningar som byggts på fina ord snarare än marknadsekonomiska realiteter.