Grön skatteväxling i teori och praktik
Ladda ner och läs hela rapporten som pdf.
Så gott som alla förslag om skattereformer innehåller någon variant av höjda skatter på miljöskadliga verksamheter. Det är politiskt närmast riskfritt – ingen vill försvara miljöförstöring – och signalerar ansvarstagande och långsiktighet. MP, KD, C, L och delvis M och V förordar alla höjda miljöskatter, i de flesta fall genom så kallad grön skatteväxling, där höjda miljöskatter ”växlas” mot sänkta skatter på andra områden – oftast föreslås arbetsinkomster.
Begreppet grön skatteväxling har använts mer återkommande sedan 1990-talet. I flera europeiska länder fördes vid den tiden fram teorier om hur man kunde uppnå en “dubbel vinst” genom grön skatteväxling: bättre fungerande skattesystem genom sänkta skatter som gynnade sysselsättning, och positiva miljöeffekter genom gröna skatters funktion som ekonomiska styrmedel.
Skatteväxlingsutredningen
1994 tillsatte regeringen Skatteväxlingsutredningen, med uppdrag att analysera de miljöstyrande inslagen i skattelagstiftningen. EU-kommissionen och Rådet hade i december 1993 antagit en vitbok om tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning, i vilken behovet av sänkta skatter på arbete ur tillväxtperspektiv hade betonats. Ett sätt att göra sådana skattesänkningar intäktsneutrala för staten som pekades ut var ökade miljöskatter.
I direktiven till utredningen definierades skatteväxling som “en offentligt-finansiellt uthållig övergång till ökad skatt på miljöfarlig verksamhet och förbrukning av ändliga resurser till förmån för sänkt skatt på arbete”. Sådan skatteväxling ska enligt direktiven uppnå effektivitetsvinster genom att samhällskostnader för negativ miljöpåverkan beläggs med ett pris på liknande sätt som andra produktionskostnader, och genom minskade skattekilar på arbete.
Frågan är dock om man ska höja de fiskala eller handlingsdirigerande miljöskatterna i en sådan skatteväxling. Skatteväxlingsutredningen konstaterade att ju svårare ett miljöproblem är att åtgärda, desto mer stabil är det som skattebas, men desto mindre effekt på miljöproblemet ger skatten.
Skatteväxlingsutredningen konstaterade i sina slutsatser bland annat att:
“Uppgiften som ligger framför oss är med andra ord att steg för steg ställa om våra system på alla samhällsområden. Det förutsätter att vi är beredda att genomföra omfattande förändringar. Hotet om klimatförändringar kommer att kräva fortsatta, stora reduktioner av koldioxidutsläpp. En utveckling mot ett mer ekologiskt hållbart samhälle kan bl a stimuleras genom att samhället ställer upp regler för marknaden, vilka bygger in miljöhänsyn i beslutsfattandet. En ökning av de energi- och miljörelaterade skatterna, som växlas mot en minskning av skatten på arbete, kan därvid vara ett viktigt och kraftfullt redskap. Att byta snedvridande skatter mot rättvridande leder till effektivare hushållning. Ekonomiska styrmedel, till exempel miljörelaterade skatter, är ett sätt som visat sig effektivt för att driva utvecklingen åt rätt håll.”
Miljöskatter har olika mått av stabilitet
Om minskad skatt på arbete eller företagande är bra i sig för samhällsekonomin och tillväxten, vilket Företagarna anser, borde en sådan skattesänkning inte behöva ”kompenseras” med höjd skatt på något annat. Ur statiskt statsfinansiellt perspektiv behöver dock de uteblivna skatteintäkterna täckas på något annat skatteområde, om växlingen ska vara intäktsneutral. Riksrevisionen har till exempel nyligen framhållit att regeringens långsiktiga beräkningar av intäkterna från energi- och koldioxidskatterna inte tar tillräcklig hänsyn till att dessa intäkter successivt minskar när människor väljer alternativ för resor, transporter och uppvärmning med mindre klimatpåverkan.
För att växlingen också ska vara hållbar statsfinansiellt måste den skattebas vars skattenivå höjs vara stabil. Miljöskatter har olika mått av stabilitet, beroende på vilka beteendeförändringar de leder till. Det kan därför bli svårt att försöka både handlingsdirigera och skattebasstabilisera i en grön skatteväxling. Man kan säga att en bra miljöskatt är en dålig skatt ur statens perspektiv. Höjer man en skatt som slår mot företag och tillväxt, t.ex. energiskatt, eller en skatt som är på en lättrörlig bas, t.ex. kemikalieskatt, riskerar en sådan växling att vara underfinansierad. (Detta är negativt ur statsfinansiellt perspektiv, men ur företagens och skattskyldigas perspektiv behöver inte en ”underfinansierad” skattesänkning vara dåligt – företag och individer får fortfarande behålla mer av sina pengar.)