Parterna inom industrin nådde på fredagen en uppgörelse och kunde därmed sätta ”märket” för avtalsrörelsen i tid. Det blev ett tvåårigt avtal utan uppsägningsklausul som ger löneökningar på totalt 7,4 procent: 4,1 procent det första året och 3,3 procent det andra året. Avtalet innehåller också en låglönesatsning. Första året höjs avtalens lägsta lönenivå med 1 350 kronor.

Släcka eld med bensin

Facken i industrin nobbar medlarnas bud

− Med den höga inflationen innebär avtalet en reallönesänkning för arbetstagarna, men att höja lönerna ännu mer för att kompensera för inflation är som att försöka släcka eld med bensin och nivån är redan nu för hög för många företag, säger Företagarnas chefsekonom Johan Grip.

Johan_Grip_rund.jpg

Märket är precis vad det låter som, ett riktmärke. Begreppet härstammar från Industriavtalet 1997, ett avtal som utgjorde en samlad ansträngning från ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer som tillsammans täckte så gott som alla industrisektorer. Året innan hade den dåvarande regeringen uppmanat de centrala organisationerna på arbetsmarknaden att lägga fram förslag på hur förhandlings- och lönebildningssystemet skulle kunna förbättras för att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser, alltså lägre inflation.

Så hanterar du lönerevisionen i kärva tider

Ett enda riktmärke skapar problem 

Enligt Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf ligger det nyss slutna avtalets villkor ”på smärtgränsen” och kommer att leda till påfrestningar för många företag. Teknikföretagens förhandlingschef Tomas Undin menar att branscher med mer pressade marginaler kan få det tufft, men att det under alla omständigheter inte står att finna ett avtal som faller ut väl för hela näringslivet.

Företagarna anser att det finns ett problem i att ha ett riktmärke för hela näringslivet.

– Att låta industrins löneökning vara riktmärket för alla branscher är för fyrkantigt. Vi har stora problem med matchning och utanförskap på svensk arbetsmarknad och de problemen löser vi inte genom att låta industrins förutsättningar verka normerade för hela ekonomin. Vi behöver större lönespridning i svensk ekonomi och det gäller även löneökningstakter, säger Johan Grip.

Konkurrenskraft mer än löner

I reaktionerna efter fredagskvällens besked om att parterna nått en överenskommelse tar en del bedömare, bland annat före detta finansministern Anders Borg, upp konkurrenskraften och menar att de jämförelsevis återhållsamma löneökningarna bådar gott för Sveriges konkurrenskraft. Johan Grip manar till försiktighet med den typen av tolkningar.

− Lägre löneökningar än andra länder hjälper givetvis till med att inte höja kostnaderna för mycket. Det stärker vår relativa konkurrenskraft. Fast lönerna utgör bara en del av en större helhet som handlar om hur stora värden vi klarar av att producera i Sverige. Produktivitet kan inte bara handla om att hålla tillbaka löner, vi behöver innovation som motiverar att vi kan höja lönerna, säger han.

Sänk företagens kostnader

För att svensk konkurrenskraft ska stå sig även i framtiden är det enligt Företagarna avgörande att beakta hela arbetskraftskostnaden. Då sticker Sverige ut med väldigt höga skatter på arbete.

− Den bistra sanningen är att Sverige tappar i välståndsligan. Allt fokus måste därför ligga på att stärka hela näringslivets konkurrenskraft genom att sänka företagens kostnader i allt från arbete till regelbörda, säger Johan Grip.