Varför engagerar vi på Företagarna oss i Serneke Sveriges konkurs och konkursförvaltarens val av hantering? I de flest fall handlar vår utåtriktade opinionsbildning om vad staten bör göra: vilken skatt som ska sänkas, hur kommunen kan effektivisera sin handläggning, vilken linje regeringen bör driva i rådet gällande EU:s budget, hur Arbetsmiljöverkets föreskrifter ska utformas. Politiken styr i huvudsak med två P, Paragrafer och Pengar, och det är de besluten vi söker påverka.

Relationer mellan företag på marknaden ger vi oftast inte synpunkter på. Som regel ska politiken inte heller lägga sig i affärsavtal och andra relationer mellan privata företag.

Men Sernekefallet är speciellt av flera skäl.

Sernekehärvan visar varför vi måste stå upp för småföretagen

1. Det är en omfattande konkurs

Vid konkursansökan var Serneke Sveriges femte största byggbolag och hade över två miljarder i skulder. Som byggföretag i en leveranskedja – många underleverantörer, en inte helt okomplicerad koncernstruktur, kunder som ofta beställt omfattande byggprojekt – påverkar konkursen en stor mängd andra aktörer.

2. Konkursförvaltarens agerande är unikt

Enligt erfarna insolvensjurister har aldrig återbetalningskrav skickats till så många leverantörer och så långt bakåt i tiden. Att konkursförvaltaren därtill inlett 200 domstolsprocesser om återkraven på kort tid gör hanteringen av konkursen både större och längre i tid.

3. Många som drabbats är medlemmar i Företagarna

Sernekes leverantörer var ofta små och lokala bygg- och byggtjänstföretag, materialleverantörer eller specialiserade hantverkare. Det var när de började höra av sig till oss om återkravsbreven de fick som vi blev varse vad som var på väg att hända. Andra organisationer hade inte agerat och uppmärksammat riskerna.

4. En ny praxis skulle få stora konsekvenser

Om konkursförvaltarens syn på hur långt bakåt i tiden man kan sträcka sig för återkrav skulle etableras som ny praxis, skulle det innebära oöverskådliga problem för svenskt affärsliv. Återkrav av betalning för utförda leveranser till ett konkursbo bygger på att vissa kriterier är uppfyllda; däribland att leverantören ska ansetts ha haft en viss undersökningsplikt gentemot kunden.

Enkelt uttryckt syftar detta kriterium till att leverantörer inte ska ta emot betalningar från kunder som man har fog för att misstänka är på obestånd och närmar sig konkurs. Men att förvänta sig att småföretagare ska ha möjlighet att göra en djupgående granskning av en stor kunds räkenskaper i realtid är orimligt. Och om undersökningsplikten kring en kunds eventuella ekonomiska problem skulle utsträckas så långt som till 1,5 år innan konkursen – vilket därtill fastslås i efterhand, när konkursen väl har skett – skulle det lägga en våt filt över affärstransaktioner. För att näringslivet ska fungera måste man kunna sluta rimliga avtal utan att hämmas av risken för framtida återkrav.

5. Myndigheter måste sköta sina ålagda uppgifter

Kronofogdemyndigheten är ansvarig tillsynsmyndighet och ska som sådan kontrollera att konkursförvaltaren följer konkurslagens bestämmelser. Bland annat åligger det konkursförvaltaren att ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa. De kostnader konkursförvaltaren har, till exempel arvode och kostnadsersättning, är det första som tas ur konkursboet. Ju dyrare förvaltning, desto mindre kvar till borgenärerna.

Tillsynsmyndigheten ska övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Myndigheten ska särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte tar längre tid än nödvändigt. Om en förvaltare orsakar boet ekonomisk skada kan förvaltaren bli personligt skadeståndsskyldig. Så långt behöver det inte gå förstås. Men frågan uppstår, när konkursförvaltaren inlett hundratals domstolsprocesser, med oklar chans att nå framgång, till kostnader för ombud och advokater på tiotals – kanske hundratals – miljoner kronor, om tillsynsmyndigheten verkligen fullgjort sitt uppdrag att kontrollera konkursförvaltarens förfarande.

Sista ordet är långt ifrån sagt eller skrivet om Sernekekonkursen. Men trots att det är en process som rör företag mot företag, inte stat mot företag, är dess slutliga utfall av otrolig vikt för näringslivets villkor i Sverige.