Valrörelse stundar, och med det en stor mängd utfästelser från de politiska partierna. Eller ja, utfästelser kallar de det sällan – satsningar, investeringar, förbättringar är vanligare förekommande ord. Men låt oss kalla dem för det etablerade vallöften.

Vallöften fyller vissa relevanta syften. Genom dem kan de olika partierna signalera sina prioriteringar och värderingar. Skillnader tydliggörs för väljare. Partierna kan testa förslag genom antydda löften tidigt och se vad opinionspaneler säger om dem. Det kan också vara ett sätt för två eller fler partier att visa sig sammansvetsade inför val.

Att lova och att leverera

Vallöften är därtill billiga; inför allmänna val får vi väljare inget ”avtal” med politiker där det anges vad vi kan förvänta oss i det fall de fagra löftena innan valet inte infrias efter det. ”Folk uppfattar vallöften som löften. Det är ett problem för oss”, som mångårige S-riksdagsledamoten Lennart Nilsson uttryckte det en gång.

Inom företagandet är det tvärtom: Det är den faktiska leveransen som räknas. Ett företag som lovar men sedan inte levererar, ser sig inom kort förlora kundernas förtroende.

Förutsättningen för detta är, förstås, att det är vad kunden vill ha som avgör. När ett företag ska leverera en vara eller en tjänst till en kund, bygger det på att det är kunden som har identifierat vad det är för problem som ska lösas. Om jag har beställt leverans av ett soffbord men får ett parasoll levererat, så har förvisso en leverans skett, men mitt problem – avsaknaden av ett soffbord – har inte lösts.

En politiker som inte lever upp till sina löften, kan förstås bli bortröstad från sin post. Men det medför inte att löftet faktiskt uppfylls. Det är stor sannolikhet att jag ändå blir stående där utan mitt soffbord.

Privilegiet alla vill ha

De löften som ges från politiskt håll, handlar i de flesta fall om att försöka lösa eller minska ett problem, som den politiska aktören har formulerat – inte ”kunden” i det sammanhanget, alltså väljaren. Det utesluter självklart inte att många väljare delar uppfattningen att problemet i fråga faktiskt är ett problem, men det gagnar den politiska aktören att få vara den som sätter ord på det – eftersom det ger en naturlig övergång till löftet om en lösning eller åtgärd (”problemformuleringsprivilegiet” benämnde författaren Lars Gustafsson detta på 1980-talet, och ägande av det är kanske det mest centrala man tävlar om i politiken).

För politiska aktörer, i synnerhet i den mediala framställningen, handlar det ofta om en balansakt: Man vill gärna att väljarna ska instämma i ens problemformulering och uppröras över problemet, men man vill samtidigt inte måla alltför svarta bilder, så att problemet framstår som omöjligt att lösa.

Val var dag – och vart fjärde år

Företagande bygger i grunden på en annan logik, mer optimistisk. Att företa sig något, att göra en investering, att ta en risk – det grundas i en uppfattning att framtiden kan bli bättre genom det man företar sig. Och det bygger på att kunden upplever sig få det bättre genom att köpa det man säljer. Det räcker inte med enbart ett löfte, en utfästelse, en ”ambition” om ett soffbord, för att använda det tidigare exemplet.

Till politiken gör man, lite hårdraget, en handfull val vart fjärde år. Som kund har man möjlighet att göra många val varje dag. De viktigaste valen i ens liv är inte de politiska. Tur är väl det.