En sökning på ”expectations management” eller ”managing expectations” genererar en stor mängd träffar fyllda av glättiga plattityder, inom områden som amatörpsykologi och substanslösa marknadsföringsstrategier. Samt skådespelaren Minnie Drivers nya självbiografi.

Kanske är jag för hård mot denna typ av ledarskaps-/organisationsteori-texter, som det kryllar av på nätet – en del av dem har kanske konkret vetenskaplig grund, och kan kanske användas till faktisk affärsnytta.

Men på ett område är det uppenbart att det är avgörande att kunna hantera förväntningar: i politiken.

Från kronor till ören

Flera av de senaste veckornas nyheter har påmint om detta. Ett exempel är den nyligen tillträdda regeringens hållning om drivmedelspriserna. Inför valet kom löften från de fyra partierna i regeringsunderlaget om att bensinen efter valet skulle bli allt mellan några kronor upp till en tia billigare per liter vid pump – med de partiernas politik.

Resultatet efter budgetförhandlingar, sammanvägning av olika prioriteringar och bedömning av reformutrymme blev ett förslag om skattesänkning med en krona (80 öre plus moms) – vilket efter KPI-justering kommer att bli 14 öre per liter för bensinen och 41 öre för dieseln. Många har, ganska rätteligen, uttryckt besvikelse över detta.

Varför? Jo, för att förväntningarna om sänkta priser för att tanka trissades upp under valrörelsen. Även om svenska väljare kanske inte har bensinpriserna som en lika viktig fråga som amerikanska – en artikel i Washington Post 18 oktober visar hur allmänhetens stöd för president Biden har varit nästan helt och hållet korrelerat med bensinpriset mellan januari och oktober i år – är det inte otänkbart att sänkt pris vid pumpen avgjorde en del väljares röstning i valet i september.

Lova runt men hålla tunt

I politisk valuta är det dock ”billigt” att underprestera i relation till vad man lovade innan valet, om man gör det kort efter valet – nästa val är nästan fyra år bort, mycket kommer hända, och väljarna hinner typiskt sett glömma sådana löftessvek (och är kanske luttrade nog att inte bli så förvånade).

Men att veta när man kan svika ett vallöfte och ändå överleva politiskt är en del av konsten att hantera förväntningar. Att väljare glömmer tidigare löftessvek, eller har accepterat dem som en del av hur politiken fungerar, skickar signalen till politiker att det är låg politisk kostnad förknippad med att lova runt men hålla tunt.

Den nuvarande regeringen baserar sin politik på det så kallade Tidö-avtalet, som presenterades för en dryg månad sedan. Flera punkter som tas upp i avtalet, har dock inte omsatts i konkreta förslag i den budgetproposition som lades fram tidigare denna vecka.

Tidöavtalet 2.0?

På företagarpolitikens område noterar vi att inget skett angående utfästelserna om sänkta kostnader när man anställer långtidsarbetslösa, lägre administrativa kostnader för företag, förbättrade villkor för personaloptioner och för små och medelstora företags möjligheter att växa och attrahera kapital, eller underlättande av ägarskiften i företag. Punkterna om sänkt skatt på ISK-sparande, konkurrenskraftig bolagsskatt och stärkta incitament till egenförsörjning har inte heller materialiserats.

Hur har regeringen hanterat att den inte levt upp till förväntningar som skapades genom Tidöavtalet? Till viss del genom att hänvisa till begränsningar i tid och reformutrymme – det är lätt att förstå att man inte kan sy ihop alla konkreta förslag på ett par veckor som nytillträdd regering.

Men – vilket många politiska reportrar tycks ha missat – på sidan 2 i Tidöavtalet anges att de utpekade samarbetsområdena i avtalet endast gäller fram till budgetpropositionen för 2024; alltså senast 20 september nästa år. Kanhända kommer avtalet kvarstå i förändrad form även efter det datumet. Då gäller det verkligen att hantera förväntningarna på Tidöavtalet 2.0.