För många företagare är brottsligheten inte längre ett undantag. Den är en del av affärsplanen.  Butiksägare kalkylerar med stölder. Restauranger räknar med hot och skadegörelse. Hantverkare tvingas lägga tid och pengar på att skydda verktyg, bilar och lager. Otryggheten påverkar kunderna, personalen och möjligheten att över huvud taget fortsätta driva företag. Det är ett fullständigt orimligt läge. Men det är också verkligheten.

För den företagare som sätter brottsligheten högst på sin lista inför valet är frågan därför ganska enkel: Vem tänker faktiskt få ner brotten och få upp uppklaringen? Inte vem som låter tuffast. Inte vem som har flest presskonferenser. Inte vem som kan rada upp flest miljarder, lagförslag och strategidokument. Vem levererar?

Regeringen har tankat – men går motorn bättre?

Tidökoalitionen tog 2022 över ett rättsväsende under hård press. Skjutvapenvåldet hade mer än tredubblats under ett decennium och den kriminella ekonomin uppskattades omsätta 100–150 miljarder kronor om året. Regeringen lovade ett ”paradigmskifte” och lagstiftningsmaskinen började gå på högvarv. Hårdare straff för rån och utpressning. Kriminalisering av företagskapning. Dubbla straff för gängbrott. Nya regler mot bolagsmålvakter. Listan kan göras lång.

Samtidigt har polisbudgeten ökat med omkring 40 procent i reala termer under mandatperioden och antalet polisanställda ligger på rekordnivåer. Det är inte ingenting. Det är fullt rimliga argument för att regeringen ska få fortsätta det arbete som har påbörjats. Förutsättningarna för en bättre polis borde ha stärkts. Skjutvapenvåldet har dessutom minskat under de senaste åren.

Men här kommer problemet: Regeringen har varit väldigt bra på att prata om vad den har stoppat in i systemet, men den är betydligt sämre på att visa vad som faktiskt har kommit ut. Mer pengar. Fler anställda. Fler lagar. Men hur många fler brott mot företagare klaras upp? En trasig motor börjar inte gå bättre bara för att man häller mer bensin i tanken. Förr eller senare måste någon öppna motorhuven och ta reda på vad som är fel. Volymargumentet är slutkört.

Kritiken finns – svaret saknas

Riksrevisionen publicerade i slutet av förra året rapporten ”Polisreformen 2015 – intentionerna ännu inte nådda”. Kritiken var tydlig. Den lokala nivån stärktes inte som det var tänkt. Utredningsresultaten har inte förbättrats trots mer resurser. Polisens interna styrning handlar fortfarande för mycket om volymer och för lite om verkliga resultat.

Regeringens svar var ungefär: Vi håller med om kritiken, men tänker inte göra särskilt mycket mer åt saken. Försök sälja in det svaret till en butiksägare vars femte stöldanmälan för månaden just har lagts ner utan utredning.

Oppositionen har idéer, men också ett bagage

Oppositionspartierna har presenterat mer konkreta förslag på vissa områden.

Socialdemokraterna vill stoppa ytterligare nedläggningar av lokala polisstationer och införa reglerade inställelsetider. På vanlig svenska: Polisen ska ha ett mätbart mål för hur snabbt den ska komma när något händer.

Centerpartiet vill införa en beredskapspolis som kan förstärka verksamheten utan att ordinarie lokalpoliser försvinner till andra uppgifter. Partiet har också pekat på bristen på forensisk kapacitet som en flaskhals i brottsutredningarna.

Det är förslag som träffar en verklig nerv. Under mandatperioden har nationella stödfunktioner och specialiserade enheter vuxit snabbare än den lokala polisbasen. Resultatet märks ute i kommunerna. Förebyggande arbete prioriteras bort. Kontakten med lokala företagare blir sporadisk. Poliser flyttas dit dagens brand råkar brinna. Det lokala får stå tillbaka. Igen.

Oppositionens problem är att skillnaden mot regeringen ofta är otydlig. De flesta reformer som regeringen har påbörjat lär leva vidare även med en socialdemokratiskt ledd regering.

Den tydligaste konflikten gäller förslaget att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år, där oppositionen säger ett tydligt nej. Socialdemokraterna säger dock ja till en sänkning till 14 år, vilket därmed lär bli ny straffmyndighetsålder.

Sedan finns elefanten i rummet: trovärdigheten. De partier som nu kräver fler lokala poliser och bättre uppklaring styrde Sverige under många år. De lämnade efter sig ett rättsväsende med enorma problem. Frågan är brutal men berättigad: Varför gjorde ni inte det här då? Den är fortfarande obesvarad.

Båda sidor duckar för det viktigaste

Det som saknas hos både regering och opposition är tydliga resultatkrav. Inte minst lokalt. Vi vet att bara omkring fem procent av butiksstölderna klaras upp nationellt. Men hur ser det ut i Örebro? Gävle? Skellefteå? Stockholm? Och vem får sparken, omplaceras eller åtminstone ställs till svars om siffrorna står still eller försämras år efter år? Ingen sida har presenterat ett fungerande system för att mäta och utkräva ansvar för polisens arbete mot mängdbrott lokalt.

Rikspolischefen har nyligen argumenterat för att polisens arbete är svårt att mäta och att dagens mått inte fångar den moderna brottsligheten. Det må vara sant. Men välkommen till arbetslivet. Alla organisationer brottas med hur resultat ska mätas. Företag, kommuner, myndigheter och enskilda medarbetare. Inget mått är perfekt. Det betyder inte att man kan sluta mäta och hoppas att omgivningen nöjer sig med goda intentioner. Mät. Utvärdera. Mät bättre.

Polisledningen verkar ibland vara mer upptagen av bilden av polisens arbete än av resultaten av det. Det passar regeringen ganska bra. Den kan visa upp imponerande mängder pengar, personal och lagstiftning, men har svårare att visa vad satsningarna har betytt för den företagare som får sitt lager länsat, sin bil uppbruten eller sin butik tömd.

Kräv svar – inte slogans

En företagare som prioriterar trygghetsfrågan bör ställa några enkla frågor till politikerna inför valet:

  • Hur ska ni mäta polisens resultat lokalt?
  • Vilket mål har ni för uppklaringen av brott mot företagare?
  • Hur ska ni se till att rekordstora polisbudgetar faktiskt når lokalpolisområdenas förebyggande arbete och inte sugs upp av centrala strukturer, administration och nya organisationsrutor?

Det politiska budskap som är värt att lyssna på är inte ”mer pengar till polisen”. De pengarna har redan kommit. Nu är det dags för resultat. Varje lokalpolisområde borde öppet redovisa hur många mängdbrott som klaras upp, hur den lokala närvaron ser ut och hur mycket tid som faktiskt läggs på förebyggande arbete. Den verksamheten måste dessutom skyddas från att ständigt slukas av andra akuta uppgifter.

Det skulle sätta press på polisledningen. Det skulle ge politikerna något verkligt att följa upp. Och det skulle ge företagare ett verktyg för att kräva sin del av polisens miljardtillskott.

Lagstiftning i all ära. Rekordbudgetar i all ära. Fler uniformer på gruppbilder i all ära. Men brott klaras inte upp av pressmeddelanden. Den sida som vågar gå till val på tydliga, lokala och mätbara resultatkrav har goda chanser att vinna företagarnas förtroende.

Kunskapen finns redan hos dem som jobbar i verkligheten för den politiker som är villig att ta den till sig.