Statsministern är ingen karamellkung

Varför tjatar vi nationalekonomer alltid om vikten av att genomföra strukturreformer? Det korta svaret är för att de behövs, men det dröjer innan de får full effekt och därför måste de bli av i tid. I gengäld fortsätter de positiva effekterna att verka långt därefter.

Strukturreformers uppgift är att få ekonomin att fungera bättre genom att påverka utbudet så att till exempel fler företag skapas, fler vågar anställa och fler vill arbeta mer. Detta till skillnad från så kallad stabiliseringspolitik som dämpar konjunktursvängningar genom att tillfälligt stimulera efterfrågan. Hit räknas bland annat tillfälligt höjda bidrag till hushåll. En stimulans ger ofta en snabb effekt men problemet är att effekten i regel är kortsiktig och försvinner när stimulansen är spenderad.

Kristersson och marshmallows

Minns ni marshmallow-experimentet? Ni vet, experimentet där man erbjuder ett litet barn fler marshmallows om den kan vänta med att äta godisbiten den har framför sig? Barnet ställs inför valet mellan en direkt belöning eller en uppskjuten, fast större, belöning. För ett barn är konceptet uppskjuten belöning svårt att greppa. Samma sak verkar gälla för regeringen Kristersson.  

När regeringen presenterade budgeten 20 september blev det tydligt att det varit svårt att värja sig från alla intressen som skriker efter stöd och stimulanser här och nu. De samlade satsningarna på vad som i budgetmaterialet kallas strukturreformer är anmärkningsvärt skrala jämfört med exempelvis bidragen till regioner och kommuner. Antagligen är skälet till detta att regeringen vill kunna peka på att man gjort något som ger effekt direkt. Detta i motsats till viktiga strukturreformer, som sänkt arbetsgivaravgift eller avskaffad statlig inkomstskatt, som skulle få effekt först med en fördröjning. I värsta fall när någon annan regering styr landet och får berömmet…

Regeringens inflationsbekämpning missar målet

En självpåtagen tvångströja

Det är här att ”ta ansvar” kommer in i bilden. Det går inte att bara säga att man  tar ansvar för Sveriges väl och ve utan man måste också visa det i sak och handling. Den som menar allvar gör det som är bäst för Sverige på lång sikt även om effekterna och belöningen kommer långt senare.   

Just nu säger regeringen att de är bakbundna av inflationen och att de därför inte kan genomföra några större reformer. Det är en självpåtagen tvångströja. Det är Riksbanken och inte regeringen som ytterst hanterar inflationen. Regeringen behöver alltså inte avstå från att genomföra långsiktigt tillväxtfrämjande reformer för att inflationen är tillfälligt hög.  

Handen i godisburken

Är strukturreformer alltid inflationsdrivande? Inte alla strukturreformer. Sänkta arbetsgivaravgifter skulle till exempel inte elda på inflationen utan tvärtom minska inflationstrycket eftersom de minskar företagens lönekostnader och därmed deras behov av att ta ut högre priser mot kund.

Och nu till min sista poäng: vissa strukturreformer måste genomföras även om de är inflationsdrivande på kort sikt eftersom de tar tid och är avgörande för Sveriges tillväxt. Med lite tålamod och tillförsikt kan belöningen bli större. Ett barn vill inte vänta på sin belöning. Vi vuxna har lärt oss att vara i alla fall lite mer uthålliga. När Ulf Kristersson delade ut löften om karameller i sin regeringsförklaring och sa att regeringen satsar på Sverige som företagarland var vi beredda på att ta oss igenom en svår tid tillsammans för att senare kunna skörda belöningarna. I stället ser vi nu Ulf Kristersson med handen i godisburken. Han kunde inte vänta.