Alla etablerade sanningar är inte sanna. Drygt 30 procent är ungefär vad en genomsnittlig medborgare svarar på frågan om hur mycket av en vanlig löntagares lön som försvinner i skatt till stat och kommun. I själva verket är det mer än hälften.

Vad beror skillnaden mellan uppfattningen och verkligheten på? Ett skäl kan vara att en del skatter är dolda. Kommunalskatten, som mycket riktigt ligger i snitt strax över 32 procent, syns tydligt på lönebeskedet. Den som tjänar över 45 000 kronor i månaden vet – kanske – att för inkomster däröver försvinner 50 procent i skatt. Med moms och punktskatter är det annorlunda. När man köper en flaska standardwhisky eller fyller upp bensintanken utgör moms och punktskatter mer än hälften av notan – men det syns inte på prislappen.

En annan dold skatt, som drar in nästan 600 miljarder kronor till staten årligen, är arbetsgivaravgiften. På papperet ska arbetsgivaravgiften, som betalas in av arbetsgivare baserat på den anställdes bruttolön och i normalfallet ligger på drygt 31 procent, gå till att finansiera socialförsäkringssystemen. När arbetsgivaravgiften infördes på 1950-talet var den en dryg procent, och belastade inte alla löner. I dag är det skattesystemets näst största intäktskälla.

Tekniskt sett är hela arbetsgivaravgiften att betrakta som en skatt, men till skillnad från de flesta andra skatter finns en koppling till vilka utbetalningar ur trygghetssystemen som individen kan få. Med högre inkomst betalar man mer i arbetsgivaravgift, och ska också kunna få mer i till exempel sjukersättning eller föräldrapenning. Men denna koppling har i allt högre grad försvagats.

Som Företagarna visar i rapporten ”Vad får jag för pengarna?”, som släpptes tidigare i veckan, har de renodlade skattedelarna i arbetsgivaravgiften mer än fördubblats som andel mellan 2000 och 2018, från 21 procent till 44 procent. Detta beror dels på att den allmänna löneavgiften, den beståndsdel i arbetsgivaravgiften som saknar koppling till socialförsäkringar, har ökat markant sedan den infördes 1995 (från 1,5 till drygt 11,6 procent); dels att de utbetalningar man kan få ur socialförsäkringar är begränsade av tak, medan inbetalningar inte har något inkomsttak. Inbetalningarna ”över taken” har ökat från 22 miljarder 1999 till 57 miljarder 2018.

Det hör fortfarande inte till vanligheten att inbetalda arbetsgivaravgifter specificeras på lönebesked – men allt fler arbetsgivare gör det. Staten borde föregå med gott exempel och synliggöra arbetsgivaravgiften i offentliganställdas lönebesked. Det skulle också uppmuntra till en diskussion om hur mycket pengar som behövs till det offentliga och hur dessa pengar används. 

Men det viktigaste är att steg för steg sänka denna dolda beskattning. 60 procent av Sveriges småföretagare uppger att höga arbetsgivaravgifter är det största hindret mot att anställa fler. Jobbskapandet hämmas således. Sveriges nivå på arbetsgivaravgift ligger mer än 12-13 procentenheter högre än nivån i länder som Tyskland, Finland och Nederländerna, vilket är en konkurrensnackdel för Sverige att locka investeringar.

Det går att sänka arbetsgivaravgiften både generellt och riktat. Det skulle kunna ge anställda mer i plånboken, ge utrymme för fler jobb i växande företag, öka försäkringsgraden i trygghetssystemen och – kanske viktigast – stärka medborgarnas förtroende för skattesystemet. Ju fler som undrar ”Vad får jag för pengarna?”, desto större risk för urholkat förtroende för politiken.  

På väg in i ett valår borde detta vara en prioritet för politiker av alla färger.