Arbetsmiljöutredning missar målet

Den stora framväxten av mindre företag tillsammans med andra samhällsförändringar under de senaste decennierna har påverkat arbetsmarknadens utformning. Arbetssätt och arbetsformer såg helt annorlunda ut när arbetsmiljölagen trädde i kraft 1978. Det är uppenbart att lagstiftarna inte har hängt med i utvecklingen. Endast sex av tio företag har i dag kollektivavtal och att antalet medlemmar sjunker i de traditionella fackliga organisationerna.

En utredning har haft i uppdrag att se över delar av denna problematik. Den har kartlagt trenderna, analyserat arbetsmiljölagens ändamålsenlighet i ansvarsbestämmelser och haft i uppdrag att vid behov utarbeta lagändringar för de regionala skyddsombudens tillträdesrätt och befogenheter.

Nu har den lämnat sitt betänkande (Ett arbetsliv i förändring – hur påverkas ansvaret för arbetsmiljön? SOU 2017:24). Företagarna anser dock att utredningen delvis missar målet. Det är synd att den inte tog tillfället i akt att fundera lite djupare över hur en god arbetsmiljö skapas i ett modernt arbetsliv.

Nej till utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud

Som enda konkreta förslag har utredning landat i att det vore lämpligt att utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud även omfattar arbetsplatser där organisationen inte har medlemmar, men där det finns eller brukar vara ett kollektivavtal i grunden. Någon utökning av befogenheter eller uppdrag föreslås inte. Företagarna anser inte att detta förslag är tillräckligt analyserat ur ett konsekvenshänseende.

Förändringen motiveras i huvudsak med att det regionala skyddsombudet en viktig länk i arbetsmiljöarbetet om det inte finns lokala skyddsombud. Regelverket på arbetsmiljöområdet är omfattande och svårbegripligt för ett litet företag och de kan behöva stöd och råd för att uppfylla lagstiftningen och komma igång. Dock kan det uppstå problem när det regionala skyddsombudet blandar sina roller vid besök hos företaget. Ska det bedrivas facklig verksamhet inklusive värvning av medlemmar eller ska ombudet stödja och få igång det lokala arbetsmiljöarbetet?

En annan kritik som ofta riktas mot regionala skyddsombud är att de inte allt för sällan uppträder som ”inspektörer av arbetsmiljön” och ger sken av att de ska ”kontrollera” arbetsmiljön och inte i första hand arbeta med stöd. Detta är problematiskt för företagen när en utomstående företrädare för en facklig organisation inte i första hand samverkar om arbetsmiljöfrågorna utan ändrar sitt uppdrag och bedriver facklig verksamhet i stället. Att utöka deras tillträdesrätt utan att göra en djupare analys av om dagens system är bra eller inte är ogenomtänkt och visar på att utredningen hastat igenom den delen.

– Vi tror att man behöver se över hela organisationen med regionala skyddsombud och fundera på om det är ett optimalt system vi har idag. En sådan översyn bör inte bara titta på tillträdesrätt och befogenheter i ett djupare perspektiv utan bör även utreda om huvudmannaskapet för regionala skyddsombud ska ligga hos de fackliga organisationerna eller om det ska vara en opartisk aktör som både kan ge råd och stödja de mindre företagarna i det systematiska arbetsmiljöarbetet. Dessutom behöver hela arbetsmiljölagen ses över för att bättre matcha det moderna arbetslivets utmaningar. Det säger Lise-Lotte Argulander, Företagarnas specialist på arbetsrätt och arbetsmiljö.

Problematiskt arbetsgivarbegrepp

Företagarna delar utredningens analys att nuvarande lagstiftning utsätts för utmaningar på det moderna arbetslivet, men inte utredningens slutsatser i alla delar.

Begreppen arbetsgivare, arbetstagare och arbetsställe är sällan så tydliga som lagstiftningen utgår från. Arbetsgivaren har enligt lag ansvaret för arbetsmiljöns beskaffenhet. Men det finns inte alltid en självklar arbetsgivare. Flera företag kan ofta ha anställda på samma arbetsplats en del kortare tid och en del längre tidsperioder beroende på arbetet som utförts. Arbetet utförs inte alltid på samma plats utan sker någon annanstans. Till detta kommer också ett antal personer som är egenföretagare och som utför arbete på arbetsplatser där det finns andra aktörer. Ur ett arbetsmiljöperspektiv ställer detta naturligtvis krav på att ansvarsfördelning och samordningen är tydlig.

– Utredningen diskuterade om ett så kallat beställaransvar kan vara ett sätt att svara upp mot det moderna arbetslivets utmaningar. Tack och lov är utredningen tveksam till att detta råder bot på den problematiken och Företagarna står helt bakom utredningens tveksamhet, säger Lise-Lotte Argulander.

Däremot framhåller utredningen att ett rådighetsansvar i vidare mening kan vara något att överväga. Detta ställer sig Företagarna inte alls bakom.

– Med ett sådant synsätt skulle den som råder över en lokal (arbetsplats) kunna få ett ansvar för arbetsmiljön för de som exempelvis hyr arbets- eller kontorsplatser där, eller utför arbete i egen regi i lokalen. Det skulle bli ännu mera rörigt, tvärt emot resonemanget om behovet av tydlighet. Företagarna anser att ett sådant långtgående övervägande måste analyseras och utredas noga. Det har inte utredningen gjort i det här betänkandet, konstaterar Lise-Lotte Argulander.

Otydligt om organisatorisk och social arbetsmiljö

Utredningen anser att olika problem hänger samman med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Den anser att det finns två huvudgrupper av problem. Dels sättet att organisera arbetet och att arbetsbelastningen riskerar att leda till stressrelaterad ohälsa och andra psykosociala besvär. Dels att otrygga anställningsformer i sig kan leda till stressrelaterad ohälsa och andra psykologiska besvär.

– Utredningen resonerar kring om utgångspunkten för arbetsmiljöansvaret i framtiden bör ligga hos den som kan påverka arbetsmiljöförutsättningarna på en viss plats. Detta kräver i sin tur att ansvarsbestämmelserna ändras i arbetsmiljölagstiftningen. Utan att lägga någon värdering i utredningens tankar kan man bara önska att detta i så fall noga utreds och analyseras ur ett modernt arbetslivs perspektiv, säger Lise-Lotte Argulander.

Avslutningsvis anser Företagarna att utredningen gör en alltför generaliserande koppling mellan otrygga anställningsformer och ohälsa. Frågan är inte tillräckligt utredd för att utredningen ska kunna göra de påståenden som den gör.