De små företagen är Sveriges största arbetsgivare och står för fyra av fem nya jobb i ekonomin. En majoritet av de små företagen ser expansionsmöjligheter – trots pandemin och den djupa kris som många svenska företag just genomgått. Ett betydande hinder för tillväxt är dock svårigheterna med att erhålla finansiering för tillväxt och investeringar, ett problem som har förvärrats under senare år.

Faktum är att upprepade undersökningar av bland andra Företagarna, visar att företagen upplever betydande svårigheter med att få finansiering till investeringar och tillväxt, trots låga räntor och satsningar på statligt riskkapital i tidiga faser. De flesta företagare måste använda sina personliga besparingar för att starta och expandera sina företag.

Svårare få finansiering

Trots detta har regeringen i dagarna gått vidare med ett förslag på riskskatt – eller bankskatt som det hette tidigare. Kärt barn har många namn. Förslaget innebär en extra skatt på finanssektorn och har drivits av regeringen sedan sommaren 2014. Det är otydligt vad som i grunden motiverar en skatt på bankernas utlåning annat än rent politiska motiv med skiftande förklaringar, som för att finansiera mindre barngrupper på förskolor, eller stärka försvaret. Nu senast heter det att det ska minska finansiella risker och täcka kostnader som uppstår i samband med finanskriser, därav det nya namnet. Klart är dock att den föreslagna skatten kommer öka kostnaderna för bankerna och i slutändan måste någon betala. Det kommer att bli bankkunderna, både privatpersoner och småföretag.

Regeringen skriver i förslaget att kostnaderna på sikt förväntas övervältras på bankernas kunder. Företagskunder är den minst mobila kundgruppen och riskerar därför att få bära en större del av dessa övervältrade kostnader. När liknande – men mindre omfattande – skatter av detta slag infördes i Danmark och Norge så var det i samband med skatteväxling, vilket alltså samtidigt sänkte kostnader för företag i finanssektorn. Så blir det inte här. Det konstateras helt sonika att kostnaderna för skatten i den mån de övervältras på låntagare kommer drabba mindre företag i högre grad. Effekten av den föreslagna riskskatten kan alltså bli kraftigt försvårade finansieringsmöjligheter för mindre företag. Därmed riskerar den föreslagna riskskatten slå mot tillväxt och jobbskapande i stort.

Finanssektorn kan försvagas

För svenskt vidkommande måste den föreslagna skatten ses som särskilt bekymmersam eftersom just finanssektorn så lätt kan outsourca verksamhet till våra grann- och konkurrentländer. De svenska storbankerna har sedan lång tid väletablerade verksamheter bland annat i EU och Baltikum och ju mer digitaliserade finansiella tjänster blir, desto mindre betydelse har bankens hemvist. En riskskatt i enlighet med förslaget riskerar alltså att allvarligt försvaga den svenska finansmarknaden och Sveriges konkurrenskraft.

Att minska riskerna i samband med finanskriser låter väl bra? Faktum är att svenska banker redan i dag betalar en så kallad resolutionsavgift på omkring sex miljarder kronor årligen till den så kallade Resolutionsfonden, för detta ändamål. Detta nämns inte i regeringens förslag. Resolutionsfonden som byggts upp genom dessa avgifter ska gå till att just täcka kostnader som uppstår i samband med finanskriser och när kreditinstituten får problem. Den föreslagna riskskatten har ingen sådan direkt koppling till regelverket för finansiell stabilitet och krishantering. Det är alltså en ren skatt även om namnet är tänkt att förleda tanken till annat.

Riskerna kan komma att öka

Paradoxalt nog kan riskskatten också leda till en ökning av privat långivning på bekostnad av utlåning via kreditinstitut. Det vill säga öka risken! Förskjutningen från kreditinstitut till privat långivning ökar riskerna både för långivare och låntagare och leder till välfärdsförluster för samhället eftersom kreditinstitut i regel har en mer resurssnål process för låneförmedling än vad enskilda har. Kreditinstituten spelar också en viktig roll i att sprida och hantera riskerna med låneförmedlingen.

En ytterligare negativ effekt av den föreslagna skatten är att kreditinstituten som omfattas kommer att sträva efter att begränsa sina kostnader vilket kan skynda på en redan pågående nedläggning av bankkontor ute i landet och därmed inverka negativt på finansieringsmöjligheterna för småföretag och privatpersoner på landsbygden.

Finansministern lyssnar inte 

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att motiven för en riskskatt är oklara, att skatteintäkterna inte gå till det utpekade ändamålet och att förslaget är destruktiv för finansbranschen såväl som för mindre och växande företags finansiering.

Frågan är om det finns acceptans och legitimitet för en skattehöjning av detta slag som på bred front slår mot mindre och växande företag och företagare.

Men finansministern tycks ha slutat lyssna. Inför valet är spenderarfesten i full gång – och som vanligt riskerar företagen att få stå för notan.