I dag, 4 oktober, är det 40 år sedan den stora demonstrationen i Stockholm mot förslaget om löntagarfonder. Mellan 75 000 och 100 000 personer demonstrerade mot S-regeringens förslag om att ägandet av företag gradvis skulle övergå till fonder kontrollerade av facket.

Det hela hade börjat med en motion till LO:s kongress 1971 från förbundet Metall – skriven av blivande finansministern Allan Larsson – som föreslog löntagarfonder genom ”kollektiv kapitalbildning”. Vänstervindarna efter 1968 hade blåst genom LO och en skärpt udd riktades mot företagsägare och kapitalägare.

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt”

Kongressen hänsköt frågan till en utredningskommitté. Den kom i gång mer på allvar 1974, under ledning av ekonomen Rudolf Meidner, men redan innan dess hade kongresserna i förbunden Pappers och Metall inskärpt kraven på fackligt inflytande över företagen. Kommittén lade fram sin första rapport 1975, som fick stöd av LO:s kongress 1976. 1975 sa Meidner i en intervju i LO:s tidning: ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

Kritiken växer bland företagare

Under åren efter, då Sverige leddes av flera icke-socialistiska regeringar, trodde delar av näringslivet att frågan om löntagarfonder var död. Efter regeringsskiftet 1982 agerade den nytillträdda S-regeringen för att göra sak av förslagen om löntagarfonder. Ett skarpt förslag lades fram av regeringen i juni 1983. Under sommaren växte kritiken bland landets företagare. Företagarförbundets dåvarande vd Bo Sillén anordnade informationskampanjer på svenska badorter mot fonderna. I juli anordnade företagare på Öland ett ”anti-fond-möte” i Borgholm där Thorbjörn Fälldin, Bengt Westerberg och Staffan Burenstam Linder talade (Socialdemokraterna hade avböjt medverkan).

Genom fondförslaget skulle delar av företagens vinster tvångsmässigt avsättas till fackligt kontrollerade fonder, som gradvis skulle överta ägandet av samma företag. Det handlade inte om ett förstatligande, men väl om en tvångsmässig kollektivisering av privat ägande – ett grundskott mot privat företagsamhet.

Företagarna demonstrerar

Den stora demonstrationen 4 oktober 1983, som gick från Humlegården till det nyöppnade riksdagshuset, dominerades av småföretagare. Anförare var Nässjöföretagaren Gunnar Randholm, som redan året innan hade varit med och organiserat demonstrationer och motstånd mot löntagarfondsförslaget i Jönköping. En spindel i nätet i detta arbete var ombudsmannen Per-Olov Nordlander i dåvarande Företagareförbundet, en av de två organisationer som sedermera kom att bilda Företagarna. Även några av Sveriges mest profilerade storföretagsledare deltog, som Hans Werthén från Electrolux och Antonia Ax:son Johnson.

En av talarna vid demonstrationen utanför riksdagen var Margareta Grundström från AB Transform i Svärdsjö. Hon anförde: ”Fondförespråkarna påstår att småföretagarna inte kommer att drabbas av löntagarfonderna. Det påståendet är en myt. Vi småföretagare kommer att drabbas i mycket hög grad.” Andra småföretagare som talade var Harald Jahn från Otto Lundius bageri i Västerås och Asta Olsson från Asta-Blommor i Växjö. Gunnar Thunberg från AB Ventilationsteknik i Skövde frågade retoriskt: ”Hur går det med nyföretagandet om löntagarfonderna tar över?”

Feldts bevingade ord

21 december 1983 antog riksdagen, trots allt motstånd, en (dock urvattnad) proposition om införande av löntagarfonder. En fotograf från Stockholms-Tidningen lyckades fånga finansminister Kjell-Olof Feldt (S) i ögonblicket när han i kammaren skrev ner de första raderna i en egenkomponerad dikt:

”Löntagarfonder är ett jävla skit

Men nu har vi baxat dem ända hit”

Löntagarfonderna kom att bli en tumme av det ursprungliga förslaget, och avskaffades av regeringen Bildt 1992. De innestående medlen överfördes till en handfull forskningsstiftelser, de fristående lärosätena Chalmers och Jönköping, och sjätte AP-fonden.

Lärdomar av kampanjen

Vad visar kampanjen mot löntagarfonderna? Länge försökte näringslivet att förhandla med fackföreningsrörelsen och vänstern om villkoren för fonderna; det var först när man insåg att de inte skulle ge sig som man insåg att man var tvungen att markera, hårt och tydligt. Det gav utdelning, genom att de värsta fondförslagen stoppades.

Finns det en pendang till fondfrågan i dag? Måhända inte genom anspråk på samma form av socialisering av privata företag – men kanske genom alltmer förekommande krav att företag inte enbart ska verka för sin egen verksamhet, utan därtill uppfylla politiskt uppställda mål. Hur godhjärtade sådana mål än må vara, måste kampen för företagarnas makt över sina egna verksamheter ständigt föras.