Konsumentmärkning kan både hjälpa och stjälpa

Småskalighet, hantverksmässigt och lokalproducerat, tre ord som ligger i tiden. Många konsumenter tänker på dem i termer av miljönytta och en möjlighet att gynna hembygden. Men ibland kommer de här trenderna i konflikt med en annan: märkning och certifiering.

Certifiering och revidering

De småskaliga producenterna som vill signalera att de arbetar i linje med vad konsumenterna efterfrågar måste kunna styrka det. Därför finns standarder och certifieringstjänster. De fyller en viktig funktion. Men att anpassa sig efter en standard och inordna sig i kontrollerna för att bli certifierad är inte gratis. För Tunestams mikrorosteri i Borlänge är det en fråga som kan leda till att verksamheten upphör helt.

”Jag brukar säga att jag är född på en kaffesäck”, säger Anders Tunestam för att ge en bakgrund till varför han driver ett mikrorosteri vid sidan av att arbeta med ett co workingspace-kedja och ägarskiftesfrågor för Almi. Anders farfar grundade på 1930-talet Kaffebönans Rosteri AB. Verksamheten växte när hans far tog över och såldes på 1980-talet till Nestlé. På 1990-talet köpte Anders produktionsanläggningen av Nestlé och började rosta kaffe igen i stor skala i Borlänge. Men strukturomvandlingarna i dagligvaruhandeln kring millennieskiftet gjorde att rosteriet tvingades lägga ner. Anders kärlek till kaffe har dock aldrig svalnat. I dag kommer det till uttryck i Tunestams mikrorosteri. 

− Jag startade rosteriet 2015 för att lattja lite. Jag är glad om det går runt och har inga ambitioner på att bygga upp den här verksamheten. Jag kan ju branschen utan och innan och köper ekologiskt kaffe från leverantörer i Tyskland. Jag är noga med kvaliteten och vet via intyg att det är ekologiska bönor. Jag rostar råkaffet och paketerar det, säger han.

Krav på certifiering

När rosteriet fick besök av miljökontoret för tillsyn enligt Livsmedelsverket anmärkte kommunen på att kaffet säljs som ekologiskt trots att Anders inte har certifierat verksamheten. Nu står han inför ett val. Antingen ansluter han mikrorosteriet till ett ekologiskt kontrollorgan som har certifierings- och revideringssystem, eller så måste han sluta saluföra kaffet som ekologiskt.

− Med de små volymer jag rostar är det inte värt att betala för certifiering och revision. Först måste jag ju ta hjälp av en konsult som kan hjälpa mig att följa alla steg och processer i den metodik som kontrollorganet sedan ska revideras, sedan ska jag betala för en certifiering. Det kanske blir så att jag stänger ner mikrorosteriet och får utlopp för min hobby genom att rosta privat hemma i stället, suckar Anders.

Trösklar för småskalighet

Anders är noga med att påpeka att han förstår varför miljökontoret agerar som de gör. Regler är till för att följas. Det han vill fästa uppmärksamheten på är bristen på flexibilitet i regelverket och hur krav på certifiering och revision i praktiken skapar trösklar för småskalighet.

− Jag har försökt få prata med en handläggare på Livsmedelsverket, men det är hopplöst att komma fram i telefonkön. Jag har i alla fall fått ett svar nu i ett forum, där Livsmedelsverket skriver att jag inte kan stryka ordet ekologiskt på förpackningarna och i stället skriva på dem att råkaffet är odlat utan tillsatser och bekämpningsmedel, eftersom det vore en omskrivning av att det är ekologiskt. Så fort man vill signalera till konsumenterna att man har ett miljötänk men inte certifierar verkar det som att det är tvärstopp, säger Anders.

För Tunestams mikrorosteri är det inte ekonomiskt försvarbart att köpa in det dyrare ekologiska råkaffet och sälja det med den lägre prislappen som följer av att inte kunna signaler på något sätt att det finns ett miljötänk. Med tanke på småskaligheten i verksamheten vore alltså det rationella att gå över till konventionellt odlat råkaffe, men det bär emot för Anders. Att fortsätta som i dag riskerar att leda till sanktionsavgifter.  

− Ska det vara så att man måste lägga ner? Mitt mikrorosteri är hobbyverksamhet i företagsform, så det går ingen nöd på mig, men det finns säkert många som arbetar småskaligt, hantverksmässigt och lokalt som får problem när de måste betala för att få till en certifiering och den anpassning av verksamheten som krävs för att den ska gå att revidera på det sätt som certifieringsföretaget kräver, säger han.

Vad tycker du?

Känner du igen dig i Anders Tunestams problem eller håller du inte med om att det är ett problem? Dela gärna med dig av dina erfarenheter.