Den 14 oktober kom slutligen beskedet att LO, PTK och Svenskt Näringsliv återupptar förhandlingarna om trygghet, omställning och anställningsskydd. Resultatet får vi tidigast i morgon den 16 oktober så även denna gång ska det gå fort och marginalerna för fel är små. Den här gången måste all tillgänglig kraft gå till att få till den moderniserade arbetsrätt vi så mycket behöver.

Parterna måste nu ta ansvar för det som är själva grunden i den svenska modellen: kompromissen. Alla ska vara lagom missnöjda. I dagsläget har endast en kompromiss presenterats, och det är utredningens förslag.

Ur Företagarnas perspektiv finns det flera problem med det förslaget, men som med alla bra sanna kompromisser är det ömsesidigt givande och tagande. 

Tyvärr har vi sett väldigt lite av den önskade viljan att ge och ta från de förhandlande parterna.

Tyvärr har vi sett väldigt lite av den önskade viljan att ge och ta från de förhandlande parterna. Viljan att skydda de som omfattas av systemet är starkare än ambitionen att skapa ett nytt system som passar även de som idag hamnar utanför. Förhandlingarna behövs eftersom den sista utposten, de politiska partierna, istället för att ta ansvar ägnat den senaste tiden med att i olika utspel rasa mot varandra.  

Viljan att hitta gemensam mark kring arbetsrätten är närmast obefintlig, och ända sedan lagstiftningen kom till har den varit föremål för debatter och ifrågasättanden. Facken menar att anställningstrygghet ger stabilitet och välmående företag. Arbetsgivarsidan menar att flexibilitet och möjlighet att förfoga över vem som arbetar i verksamheten är viktiga förutsättningar för en växande verksamhet. Utgångspunkterna låter diametralt åtskilda, men i samtal utifrån verkligheten är gråzonen stor och skillnaderna ofta inte alls lika påtagliga. 

Den svenska modellen har med andra ord gått i baklås. Gång efter gång har parterna på arbetsmarknaden försökt sätta sig ner och komma överens om hur de vill ha det på arbetsmarknaden, varje gång har de misslyckats. Hur många gånger kan en metod misslyckas och ändå ses som en framkomlig väg? 

Hur många gånger kan en metod misslyckas och ändå ses som en framkomlig väg? 

Arbetsgivarsidan sa från början att de ville se en helhetslösning där både a-kassa, omställning och förändringar i arbetsrätten skulle ingå. Facken å sin sida hade långtgående krav på att trygga anställningarna, ta bort tidsbegränsade möjligheter att anställa, överta a-kassan och öka kostnaderna för omställning.  

I sig borde respektive kravlista inte vara ett problem. Varje förhandling börjar med sådana listor. Men dessa förhandlingar avgöras inte bara vid förhandlingsbordet utan också vid mediala skyttegravar där varje position är fast nedgrävd och omöjlig att flytta. Så länge det tillåts fortsätta kommer också alla försök att komma till lösningar misslyckas. Alla kan inte bli helt nöjda, då hade det inte funnits behov av en kompromiss. 

Utredningens förslag är inte alltigenom utmärkta men de är framtagna efter en gedigen dialog med arbetsmarknadens aktörer. Utredningen behåller balansen mellan parterna, lagen kommer fortsatt vara dispositiv och kollektivavtal kan avtala bort delar av lagen. Den anställde lämnas inte rättslös med utredningens förslag, möjlighet till ekonomiskt skadestånd finns fortsatt, kravet på saklig grund finns kvar men processen efteråt blir mer förutsägbar, något som inte minst vi som företräder de minsta företagen drivit hårt. 

Den svenska modellen har bevisligen tidigare skapat kompromisser som i tur sin skapat bra förutsättningar för företag att våga anställa och det är något som vi behöver just nu i Sverige. Så nu måste parterna skärpa sig!