Jag applåderar alla ideella krafter – och skäms lite samtidigt
Omkring en miljon svenskar engagerar sig ideellt – och på Företagarna har vi hela 2 000 drivna förtroendevalda i våra 250 lokalföreningar. De är samhällets osynliga hjältar. De visar människans förmåga att göra gott i en värld som ofta präglas av stress och kortsiktighet. De ideella krafterna är inga främlingar i samhället, de finns överallt. Deras insatser är varierande och motivationen sträcker sig bortom pengar och status. De drivs i stället av en stark önskan att göra skillnad, att bidra till en stärkt gemenskap och att stödja de som är i behov. Genom sina åtaganden får de i sin tur ett breddat nätverk, goda erfarenheter och en starkare välfärd.
I en studie har man intervjuat en mängd personer som arbetar ideellt och kunde konstatera att en av de främsta motivationerna var att uppdraget gav en möjlighet att få slappna av från vardagen. Familjen var även den en viktig faktor för flera av respondenterna som uppgav att de engagerade sig då de hade barn som var verksamma i föreningen. En tredje faktor som sades vara motiverande var känslan av samhörighet och de sociala kontakter som bildas tack vare det ideella arbetet. Utöver det sa även en stor andel att de upplevde att uppskattningen de fick var motiverande samt att den sociala biten, nätverkandet, var viktig.
Bättre kan vi (läs: jag)
Så varför ser vi då dagligen rop på hjälp från idrottsklubbar och styrelser? Varför ställer inte fler upp? Det är inte bättre än att jag drar täcket högt över ansiktet och skäms lite när jag ställer mig själv den frågan. Varför har jag inte gjort mer? Som före detta tävlingsryttare på hög nivå, med en karriär som startade redan vid 6 års ålder och sträckte sig till vuxenlivet har jag haft fler än ett tillfälle att kliva fram och hjälpa till mer i idrottsföreningarna. Trots det har mitt engagemang varit pinsamt dåligt. Jag har inte haft tid, jag har inte haft vädret på min sida och jag har prioriterat att fika med mina vänner mellan starterna. Ursäkterna är många, de är dock inte acceptabla.
Det krävs säkert ett 20-tal ideella funktionärer för att få en tävlingsdag att flyta. De står ute i minusgrader, regn och gassande solsken. Ofta betydligt längre än en vanlig arbetsdag. Jag måste ha gjort några tusen tävlingsstarter under mina aktiva år. Och ju mer tiden gick desto högre prioriterade jag att representera en klubb som inte ställde krav på funktionärstimmar. Jag red i lag och deltog på hemmaklubbens tävlingar och träningar, men jag ställde inte upp en bråkdel så mycket som jag borde ha gjort. Varje insats räknas, och med det hoppas jag att de timmar jag har lagt som funktionär ändå har varit till hjälp. Men jag skäms ändå.
Jag ska inte slå undan fötterna på mig själv allt för mycket. Jag har engagerat mig ideellt i såväl ryttarföreningar och handbollsklubbar som flyktingorganisationer och stödprogram. Som vuxen ser jag ett helt annat värde i att lägga vardagsstressen åt sidan och viga några timmar åt något som faktiskt gynnar fler.
De ideella krafterna är ryggraden i många projekt och verksamheter som skulle vara omöjliga att upprätthålla utan deras engagemang. De delar sin tid, sin expertis och sin kärlek till sina medmänniskor utan att kräva något tillbaka. Deras belöning kommer i form av leenden, tacksamhet och vetskapen om att de gör en positiv skillnad. Det är samhällets ansvar att uppmärksamma deras insatser, ge dem resurser och skapa en miljö där deras arbete kan blomstra. Det handlar inte bara om att ge dem en plattform, utan också om att skapa en kultur av frivilligt arbete och att visa att deras tid och ansträngningar är värdefulla.
Jag hoppas att alla som arbetar ideellt får ta emot såväl stöd som uppskattning. Era insatser fungerar som en påminnelse om att samhället inte enbart bygger på direkt ekonomisk framgång, utan även på gemenskap, medmänsklighet och solidaritet.