Omställning utan utslagning

Klimatförändringar innebär risker och kostnader för svenska småföretag, samtidigt som klimatpolitiska styrmedel i sig kan innebära ökade kostnader, större administrativ börda och försämrad konkurrenskraft. Klimatpolitiken behöver därför utformas så att utsläppen minskar där det kan ske mest kostnadseffektivt, utan att produktion och investeringar flyttar till länder med högre utsläpp.

Sverige har redan kommit långt

Sverige har redan kommit långt i omställningen mot nettonollutsläpp och har goda förutsättningar att fortsätta minska utsläppen. Ett i huvudsak fossilfritt elsystem innebär samtidigt att marginalkostnaden för ytterligare svenska utsläppsminskningar kan bli hög. Företagarnas utgångspunkt är därför att klimatpolitiken i så stor utsträckning som möjligt bör vara gemensam inom EU, teknikneutral och utformad för att ge likvärdiga konkurrensvillkor.

Klimatet har redan förändrats till följd av mänsklig aktivitet. I Sverige var temperaturen 1991–2020 cirka 1,9 grader varmare än på andra hälften av 1800-talet, och snösäsongen i Svealand och Götaland är i genomsnitt över 20 dagar kortare. För att den fortsatta uppvärmningen ska kunna bromsas krävs att de globala nettoutsläppen av växthusgaser når noll. Nettonoll betyder inte nödvändigtvis att alla utsläpp är noll. Det betyder att de kvarvarande mänskliga utsläppen balanseras av minst lika stora upptag eller varaktiga avskiljningar (ofta kallat CCS, för Carbon Capture and Storage).

Temperaturhöjningar på 1,7 till 1,8 grader bedöms fortfarande som möjliga

Parisavtalet anger en global inriktning: utsläppen av växthusgaser ska nå sin topp så snart som möjligt och nettonoll nås någon gång under århundradets andra hälft. EU har mål om att nå nettonoll till 2050 för de växthusgaser som omfattas av unionsrätten. Till del målet innefattas möjligheten att koldioxid fångas in och lagras permanent, blir permanent kemiskt bundet i en produkt, eller lagras som en del av markanvändningen. Sveriges målbild är nettonollutsläpp senast 2045, följt av negativa nettoutsläpp. I den svenska politiska inriktningen ska kol, olja och fossilgas fasas ut både som bränsle och råvara. Samtidigt räknar man med kompletterande åtgärder för de utsläpp som återstår: ökat nettoupptag i skog och mark, bio-CCS (koldioxidinfångning och -lagring) och i vissa fall verifierade utsläppsminskningar utanför Sverige. Sett till utsläpp och intag av koldioxid som sker i Sverige har vi redan i perioder nått nettonoll, och negativa nettoutsläpp.

Avvikande temperatur från globalt medelvärde

Källa: NOAA National Centers for Environmental information, Climate at a Glance, October 2026.

De naturvetenskapliga sambanden kring mänsklig aktivitet och klimatförändringar sammanfattas av FN:s klimatpanel (IPCC) med: 

• Världen måste nå nettonollutsläpp av växthusgaser för att stoppa den globala uppvärmningen.
• Större ackumulerade utsläpp, och framtida utsläpp, innebär att den globala medeltemperaturen blir högre.

Osäkerheten om hur stor temperaturförändringen blir, relativt växthusgasutsläppen, är mycket stor. 

Med dagens beslutade klimatpolitik i världens länder bedömer FN:s miljöprogram (UNEP) att medeltemperaturen kommer att stiga med 2,8 grader under detta århundrade. Samtidigt som den övergripande bilden är dyster pekar UNEP i rapporten på positiva framsteg. Ökningen från föregående års bedömning på 2,3 grader består till hälften av USA:s utsläppsökningar. Under Trump har landet lämnat Parisavtalet och slopat utsläppstak för fossila energianläggningar. Utbyggnaden av förnybar energi har gått betydligt snabbare än tidigare prognoser, och klimatpolitiska styrmedel har bidragit till minskade utsläpp, även om takten fortfarande är otillräcklig för att nå klimatmålen. Temperaturhöjningar på 1,7 till 1,8 grader bedöms fortfarande som möjliga.

Att begränsa klimatförändringar som kan ha negativa effekter för Sverige är viktigt för svenska småföretagare, men i varierande grad. Många av Företagarnas medlemmar är inte beroende av insatsvaror vars kostnader påverkas av ändrat klimat. De flesta verksamheter påverkas inte heller i direkt mening av ändrat klimat eller försvagade ekosystemtjänster. I vissa fall är det möjligt att medlemmar kan ha fått förbättrade förutsättningar för deras verksamhet genom förändrat klimat, och i andra fall kan de gynnas av klimatpolitiska styrmedel. Sammantaget påverkas Småföretagare på olika sätt av klimatförändringar och klimatpolitiken, i låg utsträckning för vissa och i hög utsträckning för andra.

Ett förändrat klimat ger skador i ekosystemet som kan få konsekvenser för ekonomin

Mer opålitligt och varierande väder i Sverige

Ett av de större orosmolnen med klimatförändringar är att osäkerheten är stor när det kommer till vilka de faktiska konsekvenserna blir av klimatförändringar, och vad dessa förändringar kommer innebära konkret. Det är möjligt att ett förändrat klimat ger små effekter i Sverige, och på svenska företag. Det kan samtidigt vara rimligt att anta, vilket ofta lyfts fram av forskare inom relaterade områden, att Sverige riskerar att påverkas i hög grad av ett ändrat klimat med större varians i väder. En större varians i nederbörd, vind och temperatur kan ge en rad problem för småföretagare. Det kan handla om skador på infrastruktur, sämre förutsättningar för turistnäringen eller dyrare insatsvaror. Prognoser ger ett osäkerhetsintervall av effekter som i ena änden har relativt små faktiska förändringar för många av småföretagens förutsättningar, och i andra änden har ”ny istid i Europa”. Klimatpolitiken kan ur det perspektivet ses som en form av försäkring: ett medel för att minska risk.

Flera expertinstanser, som exempelvis SMHI, slår fast att klimatförändringar leder till ett mer opålitligt och varierande väder i Sverige. Möjliga kostnadsökningar som kan följa av klimatförändringar är bland annat högre försäkringspremier, fuktrelaterade skador, skadad infrastruktur, kostnader till följd av reträtt av kustlinjer, ökat behov av investeringar i klimatanpassning, missad snögaranti i turismbranschen, mindre fönster för skörd av vissa grödor, sämre kvalitet i virkesproduktionen och en energiförsörjning som är svårare att planera. Att småföretag ofta har mindre marginaler än stora företag är ytterligare till deras nackdel vid risker kopplade till ändrat klimat. Även finansiering spelar roll: Små och medelstora företag har ofta begränsade egna medel, svårare att få extern finansiering och svårare att bedöma avkastningen på anpassnings- och hållbarhetsinvesteringar. Det gör stora engångsinvesteringar kan vara tyngre att bära för ett mindre företag än ett större.

En större varians i nederbörd, vind och temperatur kan ge en rad problem för småföretagare

Oväntade kaskadeffekter

Betydligt mindre förändringar i klimatet, som ökad nederbörd och fukt, kan också ge oväntade kaskadeffekter. Nederbörden har redan ökat i Sverige och kan öka än mer av ett fortsatt förändrat klimat. Enligt SMHI har årsnederbörden ökat till nästan 700 mm per år från en nivå på drygt 500 mm per år 1880. Konsekvenser som ökad fukt kan påverka kostnadsbilden för vissa verksamheter: för bonden kan det innebära svårigheter att skörda, för infrastruktur kan det innebära ökat slitage och för fastighetsägaren kan det innebära ökade renoverings- och underhållskostnader.

Ett förändrat klimat ger skador i ekosystemet som kan få konsekvenser för ekonomin. En fjärdedel av jordens arter riskerar att utrotas till följd av klimatförändringar. Det finns studier som visar att småföretagare i högre grad skadas av förändringar i klimat, och resulterande försvagning av biologisk mångfald, än större företag. Det beror delvis på att det är vanligare med småföretagande i branscher som har ett större beroende av ekosystemtjänster och stabilt klimat, som jordbrukare eller företagare verksamma i turistnäringen. Många småföretag är mer utsatta för oförutsägbara råvarupriser än vad större företag, med mer integrerade leveranskedjor, är. Om ett förändrat klimat i Sverige exempelvis leder till ökad spridning av granbarkborre eller andra effekter som försämrar skogens bonitet, kan kostnaderna för skogsbaserade insatsvaror stiga. Små företag har generellt sämre möjligheter att hantera sådana kostnadsökningar än stora företag med egen råvaruförsörjning, långsiktiga leveransavtal eller andra skydd mot oväntade prisförändringar. Ett allvarligt men osäkert riskscenario är en kraftig försvagning av den atlantiska havscirkulationen (AMOC), där Golfströmssystemet ingår. IPCC bedömer att AMOC mycket sannolikt försvagas under 2000-talet, medan en kollaps före år 2100 bedöms som mycket osannolik. En kraftig försvagning eller kollaps skulle kunna förändra Europas klimat påtagligt, med regional avkylning, förändrade vinterstormar och minskad nederbörd i delar av Europa.

Hur stor är då risken i Sverige att förändrat klimat kan påverka oss negativt, i jämförelse med övriga världen? Klimatförändringarna i Europa bedöms som nästan dubbelt så stora som i andra delar av världen. Europeiska kommissionen har beräknat att kostnaderna för väder- och klimatrelaterade extrema händelser i dagsläget är betydligt lägre i Sverige än i andra medlemsstater. Sverige beräknade 3,9 miljarder euro i ekonomiska förluster till följd av klimatförändringar1980–2024, omkring 0,5 procent av EU:s samlade klimatrelaterade förluster. Förlusterna per invånare var de tredje lägsta i EU, och 26 procent av förlusterna var försäkrade, vilket är en bra bit över EU-genomsnittet på 19 procent. Sveriges arter har också en betydligt lägre risk för utrotning till följd av klimatförändringar; medianutrotningsrisken för svenska arter ligger mellan tre och fyra procent, att jämföra med nivåer på över 20 procent i stora delar av världen. Det innebär dock inte att svenska småföretag har låg risk överallt. Kostnaderna kan bli mycket koncentrerade till enskilda platser och branscher: översvämningar och skred, kustpåverkan, transportkorridorer, elberoende verksamheter, skogsnäring och vinterturism. Sveriges öppna ekonomi gör dessutom att företag kan drabbas av klimatrelaterade störningar i andra länder även när den direkta skadan inom Sverige är begränsad.

Klimatpolitiken hanterar ett klassiskt allmänningsproblem. Klimatförändringarnas skador delas av många, medan kostnaderna för utsläppen inte fullt ut bärs av den som orsakar dem. Den som minskar sina utsläpp kan däremot behöva bära kostnaden själv, trots att nyttan kommer många till del. Det skapar svaga incitament att minska utsläppen och är ett centralt skäl för gemensamma styrmedel och internationellt samarbete. Problemet blir än större av att de negativa externaliteterna är asymmetriskt fördelade; den specifika kostnaden för en utsläppssänkning i ett land saknar direkt relation till den specifika risken för den specifika platsen eller personen. Därför är det önskvärt att en kostnadsdrivande klimatpolitik, där länder ställer om till nettonoll utsläpp genom att fasa ut verksamheter med utsläpp av växthusgaser, omfattar en så stor grupp av länder som möjligt. Det behövs, utöver det, omfattande insatser för att minska risken för free-riders, alltså att länder inte vidtar åtgärder för minskade klimatutsläpp utifrån kalkylen att andra länder och deras befolkningar kommer att ta ett större ansvar.

Vi får utgå från att det finns kostnader kopplade till att minska utsläppsintensiva aktiviteter. Vill Sverige exempelvis minska utsläppen från fordonstrafiken, och i det syftet inför ekonomiska styrmedel som gör det dyrare att köra bil med fossila bränslen, är det rimligt att anta att det innebär kostnadsökningar för företag som antingen måste betala mer för transporter, eller byta till ett annat alternativ som inte allt annat lika ansetts vara det bäst lämpade. I värsta fall gör styrmedel som ska minska utsläppen att ekonomiska aktiviteter minskar, eller flyttar utomlands, utan att de nödvändigtvis leder till nya motsvarande ekonomiska aktiviteter. Vi blir med andra ord fattigare, och i fallet med flyttade ekonomiska aktiviteter kan koldioxidläckage leda till likvärdiga utsläpp, eller i värsta fall ännu högre utsläpp, någon annanstans. Detta sker i en geopolitisk kontext där EU har svårt att hävda sig mot konkurrens från delar av världen som nu är betydligt mer utsläppsintensiva, och som har betydligt billigare insatsvaror, delvis till följd av EU:s styrmedel ämnade att minska utsläppen. Klimatpolitiken riskerar att försvaga EU:s ställning i världen, ta död på företag i Europa och Sverige, till följd av ineffektiva eller för hårda regleringar och styrmedel – och kan öka de totala utsläppen när relativt lågutsläppande länder inom EU förlorar produktion och verksamheter till andra länder. Under den period från 1990 där utsläppen minskat i EU har de samtidigt ökat i Kina och Indien.

Omställningen från fossilt kommer, på lång sikt, att ske oavsett vilken klimatpolitik som förs i takt med att priset ökar på fossila produkter, när tillgången på dessa sinar

Årliga koldioxidutsläpp per region i världen 

Källa: Global Carbon Budget (2025), via Ourworldindata.org.

Men det är inte bara kostnadsdrivande att ställa om till klimatneutrala alternativ, det kan också föra med sig fördelar. Att EU för en klimatpolitik som minskar beroendet av fossila bränslen skulle göra EU mindre beroende av löpande energiimport. 2025 importerade EU fossila energiprodukter för 337 miljarder euro. Klimatpolitiska åtgärder som innebär övergång från olja, kol och naturgas i energimixen till fossilfira energislag skulle stärka EU:s självförsörjning och krisberedskap. Det argumentet försvagas något av att Kina idag dominerar många branscher som är avgörande för elektrifieringen. Men när elbilar, eller annan elinfrastruktur, finns på plats, är det möjligt för EU att vara oberoende i den löpande energiproduktionen i ett elektrifierat system, och därmed gå ifrån situationen idag där Sverige importerar bränsle. Det är hypotetiskt möjligt för EU att på sikt få en oberoende produktion av batterier och elbilar, men i nuläget innebär omfattande statsstöd av Kinas industrier, billig kompetent arbetskraft och en avsaknad av miljöhänsyn i deras industri- och gruvnäring, att det är svårt för aktörer i EU att konkurrera med kinesiska batterier, solceller och elbilar. Idag betraktas EU som en storimportör av primärenergi, och mer än hälften av energin som används i EU är importerad. Att minska andelen importerad energi skulle förbättra motståndskraften mot globala prissvängningar för fossila energislag, och minska risken att Europas beroendeställning i energiförsörjningen gör oss känsliga för yttre påtryckningar.

Att klimatpåverkande utsläpp minskar kan också innebära att utsläpp av andra miljöskadliga ämnen minskar. När utsläppen av luftföroreningar minskar kan också försurning och andra miljöproblem minska. Produktion av fossilfri energiproduktion och batteriteknik är emellertid miljöskadlig till den grad att den har haft svårt att ens etablera sig i EU. Utbyggnaden av fossilfri elproduktion, elnät och batterier kräver stora mängder kritiska råmaterial, exempelvis litium, grafit, kobolt och nickel. Gruvdrift och förädling kan medföra utsläpp till vatten, mark och luft, förlust av biologisk mångfald samt konflikter om mark, vatten och lokalsamhällens rättigheter. Även batteritillverkning är resurs- och energikrävande. Den använder kemikalier som kan orsaka luftutsläpp och lokala miljörisker om produktion, hantering och återvinning inte sker med tillräckligt höga krav. Återanvändning, materialåtervinning och mindre materialintensiva batterier är därför viktiga för att minska behovet av ny råvaruutvinning och batteriernas samlade miljöpåverkan.

Ett ytterligare perspektiv i omställningen från fossila bränslen och råvaror är att det rör sig om en ändlig resurs. Omställningen från fossilt kommer, på lång sikt, att ske oavsett vilken klimatpolitik som förs i takt med att priset ökar på fossila produkter, när tillgången på dessa sinar. Frågan är vilka konsekvenser som olika nivåer av växthusgaser i atmosfären får, och hur snabbt det är rimligt att ställa om givet de samhällsekonomiska kostnaderna.

Ett annat generellt problem med klimatpolitik är att den kräver ingrepp i marknader som i övrigt fungerar. Klimatpolitiska styrmedel kan skapa obalanser i marknader. Klimatpolitiska regelverk kan innebära ökad regelbörda och större administrativa kostnader. Klimattullar skadar handeln mellan länder.

Parisavtalet och FN:s årliga klimatförhandlingar är centrala delar av den internationella klimatpolitiken. De kan kritiseras för att inte alltid skapa tillräckligt starka incitament för snabba och kostnadseffektiva utsläppsminskningar. Men de bidrar också med gemensamma mål, transparens och återkommande uppföljning, vilket kan begränsa risken för fripassagerare. Parisavtalet är både en avsiktsförklaring och innehåller bindande processkrav, men de nationella klimatbidragen bestäms av länderna själva och efterlevnadsmekanismen är stödjande snarare än straffande.

Hur mycket är det då rimligt att klimatpolitiken får kosta givet dessa förutsättningar? För att kunna svara på den frågan behöver vi först ha en uppfattning om de potentiella kostnaderna till följd av förändrat klimat. Riksbanken har räknat på effekterna av över 3 graders global uppvärmning. I den blir svensk BNP omkring 1,3 procent lägre år 2100 än i ett basscenario utan klimatförändringar. BNP-förlusten i Sverige beräknas då vara lägre än det globala snittet, vilket talar för att Sverige har ett mindre relativt intresse av minskade utsläpp än andra länder som kan tänkas drabbas hårdare. Orsaken till att tappet beräknas bli lägre i Sverige är delvis att sektorer som jordbruk, fiske och skogsbruk utgör en mindre andel av BNP.

Riksbankens analys följer samma linje som utvecklats tidigare i det här dokumentet: att de största potentiella kostnaderna på grund av förändrat klimat är kopplade till risker för kaskadeffekter och att det är mycket osäkert vad ökad global temperatur, och högre andel växthusgaser i atmosfären, exakt kommer att innebära. Klimatpolitiken liknas i Riksbankens analys med en brandförsäkring.

Finanspolitiska rådet uppskattar att kostnaderna för skador orsakade av klimatförändringar uppgår till mellan 400 och 950 miljarder för perioden 2010–2100.  I den kontexten är det väl värt att notera att Sveriges klimat idag är väldigt gynnsamt i jämförelse med andra områden på liknande breddgrader, och att ett förändrat klimat mycket väl kan påverka orsakerna till det, vilken då kan riskera att ge Sverige förutsättningar mer lika de i Sibirien och norra Kanada, eller för den delen som historiskt har varit fallet i Sverige innan de senaste 10 000 åren. Sammantaget är det svårt att sätta ett exakt intervall för när klimatpolitik är samhällsekonomiskt lönsam. Särskilt om man också tar i beaktande att andra länder måste minska sina utsläpp parallellt för att vi ska kunna nå framgångar i att stoppa klimatförändringarna.

Då klimatförändringar drivs av användningen av fossila energislag är det lönlöst att prata om fristående klimatpolitik som inte också är energipolitik. Energi har i sig en direkt koppling till välstånd. I processer där tjänster och produkter skapas, levereras och konsumeras krävs energi. Det finns inte länder som är rika som använder lite energi, eller länder som är fattiga men använder mycket energi. Ska Sverige och övriga EU komma ut på andra sidan om omställningen till nettonoll utan att vi blivit fattigare, måste vi hitta vägar som samtidigt ger mer energi när vi ställer om från fossila energikällor.

Energianvändning och BNP per person, 2025

Källa: Energy Institute – Statistical Review of World Energy (2026) samt andra källor, via Our World in Data.

Det finns inte länder som är rika som använder lite energi

Ur ett näringslivsperspektiv handlar det om tillgång till fossilfri el till konkurrenskraftiga och förutsägbara priser, med nätkapacitet och effekt som möjliggör för ökad elanvändning. För små företag är detta särskilt viktigt, eftersom energikostnader och bristande nätkapacitet snabbt kan slå mot redan små marginaler och enskilda hinder för effekttilldelning kan sätta stopp för möjligheten att expandera.

Om energisystemet i högre grad kan bidra till konkurrenskraftiga och förutsägbara priser, samtidigt som elinfrastrukturen blir mer pålitlig och ger utrymme för effekttilldelning när den behövs, kan det bidra till sänkta kostnader, minska utsattheten för prissvängningar och skapa nya affärsmöjligheter eller tillverkningsprocesser.

Därmed är frågan om att säkerställa att elsystemet är planerbart, reglerbart och kapabelt att leverera el även om det skulle uppstå globala brister i insatsvaror en bärande fråga för klimatpolitiken.

EU:s klimatpolitik för 2030 bygger i stor utsträckning på tre sammanhängande styrsystem: handeln med utsläppsrätter (ETS), ansvarsfördelningsförordningen (ESR) och förordningen om markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF). ETS begränsar utsläppen från bland annat energiproduktion och industri genom ett gemensamt EU-tak. ESR fastställer nationella utsläppsmål för sektorer utanför utsläppshandeln, såsom vägtransporter, byggnader, jordbruk och avfall. LULUCF reglerar utsläpp och upptag från skog och mark.

Takten för utsläppsminskningen i dessa områden styrs av EU:s klimatmål. Målen innefattar klimatneutralitet senast 2050, alltså att utsläppen av växthusgaser inte ska överstiga upptaget av dem, med bindande delmål om minst 55 procents nettominskning av växthusgaser till 2030 (med 1990 som basår). Utöver dessa finns också klimattullarna (CBAM). CBAM:s syfte är att hindra koldioxidläckage i takt med att styrmedel inom EU ökar kostnaderna för inhemska aktörer. CBAM stoppar att de ökade kostnaderna genom EU:s regler kringgås genom import av motsvarande varor från länder utanför EU. Carbon Removals and Carbon Farming (CRCF) reglerar insamling, lagring av koldioxid.

Källa: Bruegel, baserat på Edenhofer and Leisinger (2024)

EU:s klimatpolitik står inför omfattande uppdateringar de kommande två till tre åren. Det handlar dels om vad som ska gälla för ETS, LULUCF och ESR efter 2030. 17 juli kom förslag från kommissionen om ETS utveckling, mer om det längre fram. Under det irländska ordförandeskapet väntas också förslag om ESR, Circular Economy Act, och Clean Industrial Deal. Flera omfattande förslag väntas utöver det inom energipolitiken.

ESR och svenska klimatmål

Effort Sharing Regulation (ESR) styr i dag mål om utsläppsminskningar för sektorer, som transporter, uppvärmning, lätt industri och jordbruk 2021–2030. Utsläppshandeln för ETS-utsläpp är ett gemensamt styrmedel för samtliga EU-länder, men för utsläpp kopplade till ESR får länderna själva forma styrmedel för att nå sina mål. ESR har olika utsläppsmål för respektive EU-land: Sverige måste minska sina utsläpp med 50 procent till 2030 inom ESR-sektorerna, samtidigt som de lägsta landsmålen ligger på 10 procent. Trots att Sveriges befolkning bara utgör cirka 2,4 procent av EU:s befolkning får svenska verksamheter bara 1,4 procent av det årliga utsläppstaket genom ESR. Detta trots att Sverige redan hör till de länder med lägst utsläpp per capita i EU, och att marginalkostnaden för att minska utsläpp kan antas öka i takt med att utsläppen minskar och lågt hängande frukter är plockade. De territoriella utsläppen per person i Sverige var 2024 så låga som 4,5 ton CO₂-ekvivalenter.

Potentiella överskott från målen är en form av resurs som kan säljas vidare från länder med lägre utsläpp än deras mål, till länder med högre utsläpp än deras mål. Ett problem är att olika länder och sektorer har olika utsläppstak, vilket riskerar att snedvrida marknader, minska effektiviteten för insatserna som ska ge utsläppsminskningarna och ge konkurrensnackdelar för särskilda länder och branscher. Att slopa ESR-målen och i stället inkludera alla sektorer i ETS skulle störa marknader mindre och sannolikt ge en mer rättvis och effektiv omställning mot lägre utsläpp.

Utvecklingen av utsläppen inom ESR, ETS och LULUCF 2005–2030

Källa: European Environment Agency (EEA, 2024).

Grafen ovanför från European Environment Agency (EEA, 2024) visar utvecklingen av utsläppen inom de tre klimatpolitiska benen. På 20 år har utsläppen inom ETS halverats medan de som omfattas av ESR bara minskat med en femtedel. Utsläppsnettointagen inom LULUCF är av naturliga skäl relativt konstanta.

Sverige har egna klimatpolitiska mål om nettonollutsläpp senast 2045 (vilket kan jämföras med EU:s mål om nettonoll 2050) som övergripande mål. De nationella klimatpolitiska verktygen består av klimatlagen, Klimatpolitiska rådet och klimatmålen. För att nå målet går det att tillgodoräkna kompletterande åtgärder, vilket innefattar additionella upptag i skog och mark, utsläppsminskningar utomlands och koldioxidlagring.

Sveriges långsiktiga klimatmål om nettonollutsläpp 2045

Källa: Grafik och data, Naturvårdsverket, 2026 och Företagarna.

Miljömålsberedningen uppdaterade de svenska målen senast i slutet av 2025, och samtliga riksdagspartier ställde sig bakom målen, med tillägget att beredningen behöver se över målen igen i samband med att EU-ramverken för perioden efter 2030 är beslutade.  ESR-målen för perioden 2005 till 2030 är antagna genom en genomförandetakt och ändras i regel inte i efterhand. Fram till 2024 hade Sverige lägre utsläpp inom ESR än tilldelning, men från och med 2024 beräknar Naturvårdsverket i sina uppdaterade beräkningar (juni 2026) att utsläppen kommer att vara större än tilldelningen, och att beslutade åtgärder missar årsmålen till 2030 med cirka 13 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

ETS och CBAM

ETS är ett utsläppshandelssystem som både ger ett maxtak för utsläpp i de berörda branscherna, och en prissättning genom handel. Utsläppsrätterna minskar med cirka 4 procent per år, vilket styrs av en linjär reduktionsfaktor (LRF). I realiteten är utsläppen alltid betydligt lägre än det satta taket, eftersom utsläppsrätter skrotas varje år. Cirka 3,2 miljarder utsläppsrätter har redan skrotats innan de kommit ut på marknaden, sedan ETS infördes. Utöver det är en betydande mängd utsläppsrätter inlåsta i marknadsstabilitetsreserven (MSR, ett likviditetsverktyg).

ETS omfattar energi, industri, flygtrafik inom EES och sjöfart. Det finns beslut om att utvidga utsläppshandeln med ett kompletterande system: ETS2. Det systemet kommer att omfatta vägtransporter, byggnader och småindustrier, som nu omfattas av ESR.

Systemet påbörjade sin stegvisa implementering 2025 och ska med rådande beslut vara fullt implementerat 2029, men det är under politisk diskussion att skjuta på den tidsramen. Totalt kommer de båda systemen att omfatta cirka 90 procent av EU:s utsläpp.  Idag omfattas cirka 10 500 aktörer i EU (varav cirka 1 000 i Sverige), som står för 40 procent av unionens utsläpp.  ETS-priset för ett ton koldioxidekvivalenter var fram till 2018 cirka 5 euro, men har sedan dess stigit till cirka 75 euro. Ett ton kan exemplifieras med en flygresa till Kanarieöarna, 500 mil med dieselbil eller 380 kg kyckling. Genomsnittssvensken orsakade 2023 utsläpp på 7 ton per år.

Att införliva delar av ESR i ETS2 inte i nuläget att de plockas ut ur ESR. Det innebär snarare att ETS2 tillkommer som ytterligare ett styrmedel för dessa utsläpp. Köpta utsläppsrätter inom ETS2 kan inte kompensera missade ESR-mål. Medlemsstaterna kan, efter kommissionens godkännande, utvidga ETS2 till fler sektorer.  Konjunkturinstitutets bedömning är att Sverige skulle gynnas av att ETS2 lyfts ur ESR, eller att ETS2 inlemmas i ETS1. Senast 2031 ska kommissionen bedöma om sektorerna i ETS2 ska flyttas över fullt ut från ESR till ETS.

Intäkterna från ETS går främst till medlemsländernas statskassor, men betydande andelar går också till EU-fonder som REPowerEU, Moderniseringsfonden och Innovationsfonden. Sverige har idag intäkter på cirka 2,2 miljarder kronor per år från ETS1. Naturvårdsverket har gjort bedömningen att de totala intäkterna från ETS1 och ETS2 från 2030 kommer att hamna på mellan 7 och 12 miljarder kronor per år. Det motsvarar ungefär vad svenska företag betalar i elskatt.

I samband med en årlig rapportering av utsläpp måste aktörer som omfattas av ETS lämna över utsläppsrätter som täcker utsläppen. Merparten av utsläppsrätterna köps, från och med 2026, genom ett auktionsförfarande. Vissa aktörer, främst tillverkande industrier och värmeanläggningar, får gratis tilldelning av utsläppsrätter. Ett krav för att få gratis tilldelning är att verksamheten är utsatt för koldioxidläckage. Utöver det finns det omfattande krav om klimatneutralitetsplaner och energieffektivisering för att få gratis tilldelning.

Gratis tilldelning ger, vilket bland annat Konjunkturinstitutet och kommissionen påpekat, incitament för minskade utsläpp även för den som får gratis tilldelning. Detta beror på att utsläppsrätterna har ett alternativvärde och kan säljas vidare om verksamheten kan minska sina utsläpp.

Utveckling av ETS

Nuvarande period för ETS avslutas 2030. Rådet arbetar i skrivande stund med kommissionens förslag från 17 juli i år för den obligatoriska uppdateringen av ETS- direktivet. En av de viktigare faktorerna som det ska tas ställning kring är LRF, som representerar hur många procent som taket ska minska varje år. Fram till 2030 ligger LRF på 4,3 till 4,4 procent per år. LRF var väntad att landa på 3,4 procent, om inget nytt beslut tas gäller fortsatt en LRF om 4,4 procent, men det aktuella förslaget från kommissionen är nu 3,7 procent.

Svenska regeringen har varit drivande för att bibehålla ETS, med en hög LRF, samtidigt som andra länder har föreslagit att skrota eller begränsa systemet. En av anledningarna till Sveriges linje är att en låg LRF gör att ett större åtagande kommer att krävas inom ESR och LULUCF för att uppsatta klimatmål ska kunna nås. Och båda dessa system missgynnar Sverige i deras nuvarande utformning.

Några andra centrala frågor i ETS-revisionen innefattar: CCS, bio-CCS (koldioxidinfångning vid förbränning), DACCS (koldioxidinfångning från atmosfären), Utsläppsrätter efter 2039, sektorsutvidgning och eventuell integrering av ETS 2. 2027 ska systemet för marknadsstabilitetsreserven (b) ses över. 2028 drar ETS2 i gång och 2034 upphör den fria tilldelningen i sektorer som berörs av CBAM (nu föreslaget att flyttas till 2038). Gratis tilldelning inom ETS-sektorer som täcks av CBAM fasas ut successivt, för att inte få dubbla styrmedel. Sektorer som inte omfattas av CBAM, som exempelvis pappersmassaindustrin, har fortsatt ett system med gratis tilldelning, men som minskar i samband med att taket för utsläppsrätterna sänks.

I Sverige inbringar ETS idag 2,2 miljarder kronor per år. ETS2 beräknas inbringa mellan 4 och 6 miljarder kronor per år och utöver detta tillfaller cirka 400 miljoner kronor per år Sverige från den sociala klimatfonden. Den sociala klimatfonden, som införs i samband med ETS2, introduceras 2028 och har en skev fördelning mellan medlemsländerna, där Sverige står som en av de större förlorarna.

Källa: European Heat Pump Association, EHPA, 2026.

Möjlig integrering av ETS2

Under 2028 (ursprungligen 2027) kommer ETS2 att börja gälla. Anledningarna till att ETS2 skapades, och att inte ETS1 utvidgades, var främst politiska. Eftersom uppvärmning och vägtransporter omfattas innebar det separata införandet mindre politisk risk, och prisgarantier kunde byggas in i systemet för att effekterna inte skulle bli för stora för hushåll och företag. Systemet kommer att ha en relativt brant LRF som startar på 5,1 procent.

Vilka konsekvenser får det här konkret? Beräkningar från BloombergNEF väntas priset på utsläppsrätter i ETS2 att toppa vid 120 euro per ton 2030, för att sedan stabiliseras under 50 euro per ton 2035. För den som äger en Mercedes C-klass 220 d Kombi innebär det högre drivmedelskostnader som vid toppen blir 2 400 kronor mer för 1 500 mils körning 2030, och 1 000 kronor 2035.

Enligt ETS-direktivet kan ETS2 integreras med ETS1 från 2031. Om ETS2 blir fullt integrerat kommer nästan samtliga utsläpp att omfattas av utsläppshandeln, vilket medför att ESR till stor del spelat ut sin roll som klimatpolitiskt verktyg. Fördelarna med en integrering av systemen är bland annat mindre regelkrångel, mindre risk att skapa relativa konkurrensfördelar för särskilda branscher, och ett mer enhetligt system för ekonomiska incitament kopplade till utsläpp på den inre marknaden. Nackdelarna innefattar stora prisskillnader mellan systemen, möjligt politiskt motstånd mot ETS2 och risk att ett nytt nationellt åtagandesystem tas fram efter ESR.

Konsekvenser av ETS utveckling för småföretag

Av Företagarnas medlemmar är det få som får gratis tilldelning av utsläppsrätter, eller som är skyldiga att lämna in utsläppsrätter. Däremot kan deras kostnader påverkas nedströms från insatsvaror från större industrier, bränslekostnader och energianvändning. De som omfattas av ETS (tyngre industri, värme, energi, sjöfart och flyg) och ETS2 (bränsleprodukter för vägtransporter, byggnader och mindre industrier) påverkas direkt av priset för utsläppsrätter, vilket i sin tur påverkas av antalet utsläppsrätter som delas ut. Som jämförelse visade panelundersökningen Företagarna utförde i samband med rapporten Mer kraft, lägre skatt (2026), att enbart två procent av Företagarnas medlemmar uppger att de har rätt till lägre elskatt, genom att de har industriell tillverkningsverksamhet. De som skulle ha rätt att ansöka om gratis tilldelning är en ännu mindre krets. Sista datum för ansökan för gratis tilldelning under perioden 2026–2030, för befintliga aktörer, passerade därtill redan 2024.

Den pågående minskningen av utsläppsrätter, och införandet av ETS2, innebär högre kostnader för insatsvaror. Eftersom det är ett system där kostnaden uppstår uppströms, tidigt i kedjan, är det, som resonerats om ovan, inte specifikt småföretagare som behöver lämna över utsläppsrätter. Det är främst produkter och insatsvaror från utsläppsintensiv industri och fossila drivmedel som kommer att bli dyrare. Nya och mer komplexa regler ställer också högre krav på företagens administration och kompetens för att säkerställa regelefterlevnad.

ETS kan ge mer likvärdiga konkurrensvillkor mellan olika EU-länder. Att Sverige redan har en fossilfri elenergimix och, jämfört med många andra EU-länder, kommit långt i elektrifieringen av fordonsflottan, kan mildra dessa effekter och möjligtvis ge en kostnadsfördel för svenska företag, både direkt för de som ställt om från höga utsläpp, till aktörer som påverkas av nedströmskostnader från dessa företag, och kan dra nytta av samma fördelar i infrastrukturen. Sverige har gjort stora delar av den omställning som andra EU-länder nu måste göra investeringar för att gå igenom.

Ska ETS2 implementeras neutralt behöver skatten på koldioxid i fossila bränslen fasas ut om inte svenska aktörer ska dubbelbeskattas. Att i stället beskatta drivmedel med likvärdiga nivåer i EU genom ETS kan ge incitament för mer effektiva utsläppsminskningar och mer likvärdiga konkurrensförutsättningar mellan EU-länderna än, som idag, att vissa länder har höga koldioxidskatter och energiskatter på bränslen, och andra inte.

CBAM

De ökade kostnader som tillkommer till följd av EU:s klimatpolitik riskerar att leda till koldioxidläckage, alltså att europeiska företag flyttar ut produktion till andra världsdelar där utsläpp inte prissätts alls eller inte lika högt. CBAM är tänkt att ge rättvisa konkurrensförutsättningar mellan verksamheter inom EU och de utanför EU som saknar samma kostsamma krav på utsläppsminskningar. CBAM fasas in stegvis fram till 2034 i takt med att den fria tilldelningen inom ETS fasas ut. Branscherna som omfattas av CBAM är mineraler, metaller, el, vätgas och baskemikalier. Sammantaget står de för cirka 10 procent av EU:s import. Den som importerar mer än 50 ton av varorna omfattas av CBAM från och med 1 januari 2026. Det finns omfattande undantag som vi inte behöver fördjupa oss i här. Det finns stöd i forsningen att CBAM kan minska koldioxidläckage och risken för free riders. Att CBAM inte omfattar alla områden som omfattas av ETS kan öka risken för koldioxidläckage.

Intäkterna för CBAM ska enligt kommissionens förslag till tre fjärdedelar gå till egna medel och till en fjärdedel gå till medlemsländerna. Regeringen bedömer att de totala intäkterna i Sverige omfattar cirka 7,9 miljoner euro 2029.

En svaghet med CBAM är att verktyget bara skyddar aktörer på den inre marknaden från konkurrens inom de branscher som omfattas. Företag som exporterar till länder utanför EU har fortsatt en konkurrensnackdel på andra marknader utanför EU, till följd av EU:s kostnadsdrivande klimatpolitik. En annan nackdel är att CBAM står i konflikt med ett av EU:s större syften: att bygga upp relationer med handelspartner internationellt med låga handelshinder.

I slutet av 2025 presenterade kommissionen omfattande förslag om att utvidga CBAM bortom de insatsvaror som är tänkta att påverka priset nedströms, med cirka 180 förädlade produkter, som omfattar allt från spikar till lastbilar. Orsaken är att EU-aktörer idag drabbas både av dyrare kostnader för import av insatsvaror och av dyrare insatsvaror i samband med att ETS-taket minskar. Parlamentet tog i slutet av september en liknande position där fler varor räknas in i CBAM.

Exportproblemet

ETS har många fördelar och gör att negativa externaliteter kan prissättas och begränsas rättvist över EU. CBAM hanterar problemet med att ETS gör det dyrare att producera i EU jämfört med aktörer utanför EU, med lägre kostnader för utsläppsintensiva verksamheter. Men konkurrenskraften för exporterande företag på den globala marknaden har ingen riktig lösning med nuvarande klimatpolitik. Konsekvensen är att företag med relativt låga utsläpp missgynnas på en internationell marknad gentemot företag i länder som saknar motsvarande system som ETS eller nationella styrmedel till följd av ESR. Konsekvenserna av detta så kallade exportproblem, är både att europeisk konkurrenskraft försvagas och att risken för koldioxidläckage ökar. Problemet ökar i takt med att fri tilldelning av utsläppsrätter minskar och CBAM fasas in. CBAM kan lindra importproblemet men inte exportproblemet.

Konjunkturinstitutet har i sin studie av CBAM (2025) liknat effekterna med en indirekt skatt på export, eftersom insatsvaror blir dyrare. En möjlig lösning hade varit en möjlighet att dra av ETS/CBAM-kostnaden i samband med export utanför EU, men detta är troligtvis att betrakta som WTO-rättsligt problematiskt då det skulle vara en exportsubvention. Sedan 25 september har WTO, efter återkommande önskemål från Ryssland, en särskild grupp som granskar CBAM. 

När CBAM fullt ut är införlivat är det tänkt att gratis tilldelning av utsläppsrätter ska upphöra. Då kommer exempelvis samtliga utsläpp i stålindustrin att dras med kostnaden för deras utsläpp. För Sverige innebär det att en råvara som idag står för nästan tre procent av exporten (57 miljarder 2025) kommer att få en stor konkurrensnackdel jämfört med internationella aktörer på marknader som inte reglerar utsläpp med liknande incitament.

LULUCF

LULUCF omfattar markanvändning och nettoupptag i skog och mark. Sveriges stora yta ger ett tyngre ansvar för att nå LULUFC-mål om ökat nettoupptag. Systemet omgärdas av betydande problem när det kommer till att mäta utsläpp och upptag; stickmetoder används för att göra schablonberäkningar.

Sveriges yta består till cirka två tredjedelar av skog, vilket är näst mest i EU (efter Finland). Sett till ytan har Sverige störst total skogsareal, cirka 28 miljoner hektar. Som andel av hela landets yta är genomsnittet bland EU-länderna 39 procent, och för Sverige 63 procent.  Sveriges mål inom LULUCF är att nettoupptaget 2030 ska ha ökat med 4 miljoner ton per år jämfört med 2016–2018, ökningen ska följa en rät linje från 2026. Missade mål är åtagna att kompenseras genom ESR, och ökade nettoupptag över budget kan användas för att avhjälpa ESR-åtagandet. Idag uppgår nettoupptaget till cirka 55 miljoner ton per år.

EU har satt upp ambitiösa mål om att öka upptaget genom LULUCF. Tyvärr beror upptaget till stor del på opåverkbara faktorer, som temperatur, insektsangrepp och nederbörd. Andra problem med systemet är att skogsprodukter som kan substituera oljebaserade produkter hindras att nå marknaden när tillgången till virke stryps till förmån för ökat kortsiktigt nettoupptag. Goda koldioxidupptag under de närmast passerade åren ger enligt Klimatpolitiska rådet (2026) goda chanser att Sverige når sina mål, efter en period där prognosen varit betydligt dystrare.

Fram emot slutet av 2026 väntas kommissionen lägga fram förslag på hur skogsägare och industrier ska få incitament att ta upp mer koldioxid i atmosfären. Det pågår också diskussioner om att införliva delar av jordbruket i LULUCF.

Grön industripolitik

Ett vanligt verktyg inom EU för att ge incitament för utsläppsminskningar, och till viss mån för att motverka exportproblemet, är att det offentliga bidrar med finansiering och andra stöd för investeringar och kostnader kopplade till omställningen. Några svenska exempel innefattar Klimatklivet (omfattat cirka 19 miljarder) och Industriklivet (omfattat cirka 8,3 miljarder).

På EU-nivå finns det flera omfattande fonder med medel för finansiering och bidrag till företag. Några exempel:

• ETS investment booster, budget på cirka 30 miljarder euro.
• Moderniseringsfonden, cirka 21 miljarder euro har hittills delats ut
• Innovationsfonden, cirka 40 miljarder euro 2020–2030
• Horizon EU, 93,5 miljarder euro
• Sustainable Transport Investment Plan, STIP, 2,9 miljarder euro till 2027
• Sociala klimatfonden, drygt 87 miljarder euro 2026–2032
• Sammanhållningsfonden 42,6 miljarder euro
• Fonden för rättvis omställning, 17,5 miljarder euro
• Regionala utvecklingsfonden, ERU, 226 miljarder euro 2021–2027
• Invest EU

Att använda industripolitik, i form av direkta subventioner, finansiering eller andra stöd, riskerar att gynna större aktörer med förutsättningar att utföra rent seeking i sitt lobbyarbete och möjlighet att ansöka om, och få, stora ekonomiska stöd.

Internationella avtal

Sverige har undertecknat internationella klimatavtal, bland dem Parisavtalet 2015. Sveriges åtaganden styrs, bland annat, av det klimatpolitiska ramverket och av de nationella klimatplanerna (NDC:er, som för EU-länder lämnas in gemensamt). Sverige har åtagit sig att minska sina utsläpp med 85 procent till 2045, jämför med 1990. 2024 hade Sverige minskat utsläppen med cirka 33 procent.  Parterna som tecknat Parisavtalet har, enligt Internationella domstolen i Haags tolkning, bundit sig till att verka för en temperaturökning på max 1,5 grader – något som med nuvarande kurvor ser ut att bli osannolikt att uppnå. Sannolikt kommer uppvärmningen att hamna på någonstans mellan 2,3 och 4 grader till 2050, beroende på hur de större utsläpparna agerar till dess. I grafen nedan tydliggörs vilken extrem förändring som krävs för att nå 1,5-procentsmålet, jämfört med två scenarier: ett där kol-, olje- och gasenergi trängs ut av andra energislag, och ett där kol, olja och gas är mer motståndskraftiga mot konkurrens från andra energislag, samtidigt som det behövs omfattande nya investeringar i dessa kraftslag för att möta ökad energiefterfrågan globalt.

Globala utsläpp av växthusgaser, gigaton koldioxidekvivalenter

Källa: McKinsey Energy Solutions.

Några av de mer skadliga förslagen som fått stort utrymme under klimattoppmötena är tanken att rikare länder ska föra över pengar till fattigare länder. Det finns flera problem med att förslag kopplade till stora biståndsprojekt gör det svårare att nå andra delmål som behövs för att nå klimatambitionerna. Dels tar det fokus från de konkreta förslag som behövs för att fasa ut de stora utsläppen, som exempelvis utfasningen av kolenergi, dels tar det inte hänsyn till att fattigare ekonomier ofta har fördelen att de kan bygga ut sina energisystem med de tekniska lösningar som nu finns och därmed i många fall kan hoppa över stora delar av fossilberoendet och gå direkt från organisk energi till decentraliserade elnät som är väl anpassade för intermittenta kraftslag. Den möjligheten finns till stor del på grund av att lösningar utvecklats av rikare länder. Stora utsläppare, som Kina, hör också till de länder som vill placera sig själva på mottagarsidan.

COP31

Konferensen är planerad till Antalya i Turkiet, 9–20 november 2026. EU:s position betonar att: behålla fokus på minskade utsläpp, stärkta klimatfinansieringslöften (NCQG) och inkludering av hav- och biodiversitetsfrågor. Europaparlamentets ENVI-utskott tog den 29 juni 2026 in 377 ändringsförslag till en utkastsresolution inför COP31.

Sverige har en lång historia av att beskatta verksamheter med oönskade externa effekter. Idag uppgår miljöskatter till cirka 1,5 procent av BNP, under 90-talet motsvarade de sammantaget cirka 3 procent. Några av de svenska klimatpolitiska styrmedlen vi har idag är:

• Koldioxid- och energiskatter för bränsle och uppvärmning
• Reduktionsplikt
• Skattebefrielse för biodrivmedel
• Fordonsskatter, (bonus)-malus
• Klimat- och Industriklivet
• Elbilspremien, klimatpremien för tunga fordon och nedsatt förmånsvärde för elbilar
• Driftsstöd för gödselbaserad biogas och kväveklivet
• ETS 1, omfattar främst större industri, kraftvärme, flyg och sjöfart.
• ETS 2 (snart), bränsleleverantörer för vägtransport, byggnader och industri.
• Klimatpremien för elektrifiering av fordon
• Energiskatten på el har också en påtaglig styrande effekt på utsläpp.

Negativa utsläpp

Negativa utsläpp, i form av att fördröja eller samla in koldioxid permanent, är en avgörande del om EU ska kunna nå nettonollutsläpp, samtidigt som vissa processer under överskådlig tid fortsatt kommer att vara beroende av fossila insatsvaror. Kolsänkor från landanvändning täcks av LULUCF. På EU-nivå regleras negativa utsläpp av CRCF-förordningen. 

Det saknas i dag ett särskilt mål för negativa utsläpp, något som bland annat Naturvårdsverket föreslagit borde införas. Myndigheten bedömer att Sverige redan 2030 skulle kunna samla in tre till fem miljoner ton koldioxidekvivalenter per år, och EU 25 till 75 miljoner ton per år. Att ge ekonomiska incitament, i form av utsläppsrätter eller andra stöd, är ett sätt att skapa ekonomiska incitament för negativa utsläpp. EU diskuterar nu inkludering av negativa utsläpp i ETS som en väg framåt för att åstadkomma detta. Förslaget från 17 juli skulle innebära att aktörer med gratis tilldelning kan räkna lagrade utsläpp som icke-utsläppta, och utöver det inrättas ett uppköpssystem omfattande 250 miljoner ton negativa utsläpp. Det skulle innebära att taket för ETS höjs med 250 miljoner utsläppsrätter, sedan auktionerar kommissionen ut dessa, intäkterna öronmärks sedan till CRCF-certifierade negativa utsläpp som kommissionen köper. 

Bio-CCS (BECCS) innebär permanent lagring av kol från förbränning eller bearbetning av biobränslen. Lagring sker ofta under jordytan, i geologiska formationer. I Sverige finns det nu tillstånd för bio-CCS på uppemot 1,5 miljoner ton per år, drygt tre procent av Sveriges territoriella utsläpp. Vissa bedömningar visar på att det finns potential att samla in motsvarande hela Sveriges utsläpp på längre sikt bara med bio-CCS. DACCS är en liknande teknik för upptag, utan biomassa, som generellt anses dyrare. Ytterligare metoder för upptag av negativa utsläpp omfattar produktion av biokol genom pyrolys och upptag av utsläpp genom ändrad användning av skog och mark (inom LULUCF).

Sverige har, enligt Naturvårdsverket, goda förutsättningar för bio-CCS och kan bli en vinnare på uppköp av CRCF-certifierade utsläpp. Potentiellt kan bioenergi, exempelvis via kraftvärmen, bli billigare till följd av ersättning för bio-CCS. Relativt låga elpriser gör också att det finns goda förutsättningar för DACCS i Sverige. Kostnaden idag varierar mellan 1 000 kr och 15 000 kr/ton CO₂. Flera av de nuvarande anläggningarna i Sverige har möjliggjorts av medel från Industriklivet och Klimatklivet.

Energipolitik

Elektrifiering ses som den mest realistiska vägen att ersätta fossila bränslen i närtid. Sveriges långsiktiga energipolitiska inriktning utgår från att elektrifieringen kräver utbyggd elproduktion, elnät, lagring och flexibilitet. El ska kunna levereras där efterfrågan finns, i rätt tid och i tillräcklig mängd och på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Regeringen har utvecklat de energipolitiska målen från att ha fokuserat på energieffektivisering till att slå fast ett planeringsmål om att kunna möta ett elbehov på 300 TWh år 2045. Det motsvarar en fördubbling av nuvarande elanvändning. 

EU:s energipolitik har stor betydelse för svenska företag eftersom elmarknad, energiskatter, nätregler, statsstöd och många klimatstyrmedel beslutas eller samordnas på unionsnivå. EU:s utmaning är dubbel: energin måste bli renare och mindre importberoende, men också tillräckligt konkurrenskraftig för att företag ska vilja investera och producera i Europa.

EU:s energiskattedirektiv (2003/96/EG) fastställer gemensamma regler och minimiskattenivåer för beskattning av motorbränslen, uppvärmningsbränslen och el, med utrymme för vissa skattenedsättningar och undantag. Inom klimatpaketet Fit for 55 föreslog kommissionen i juli 2021 en revidering som ska anpassa beskattningen till EU:s klimat- och energimål. Förslaget innebär att skattenivåerna i högre grad ska baseras på energiinnehåll och miljöprestanda samt att vissa undantag och nedsättningar som gynnar fossila bränslen ska tas bort. Det över 20 år gamla direktivet har ett stort behov av att uppdateras, inte minst för att anpassas till hur klimatpolitiken utvecklats under den tiden. Ett nytt energiskattedirektiv skulle harmonisera det lapptäcke av lösningar som finns på energiskattenivån, och minimera konkurrens i energiskatt mellan EU-länder. Ett nytt direktiv ska göra så att energi med mer utsläpp ska skattas högre en energi med låga utsläpp. Nuvarande regelverk medger möjligheter till omfattande undantag och skattenedsättningar för fossil energi. Enligt kommissionens skatterapport från juli 2026 hade någon överenskommelse ännu inte nåtts och förhandlingarna i rådet pågick fortfarande. 

Kommissionens handlingsplan för överkomliga energipriser och Clean Industrial Deal kopplar uttryckligen samman lägre energikostnader, elektrifiering, energieffektivisering, nätutbyggnad och industrins konkurrenskraft. Kommissionen framhåller att skatter, nätavgifter, bristande nätinfrastruktur och otillräcklig flexibilitet bidrar till höga energikostnader, och att medlemsstaternas genomförande är avgörande för att åtgärderna ska ge bestående lättnader för företag och hushåll.

Aktuella energipolitiska frågor på EU-nivå innefattar: elnätspaketet, energiskattedirektivet, elektrifieringsplanen och styrningen av energiunionen och energieffektiviseringsramen efter 2030.

Viktiga beslut under hösten

Det är svårt att hantera ständigt rörlig materia vid framtagande av den här analysen, men i skrivande stund så var följande händelser aktuella för höst-halvårets EU-beslut på klimatområdet.

Det irländska ordförandeskapet har pekat ut några särskilda prioriteringar. Dessa innefattar uppdatering av ETS1, CBAM, LULUCF och ETS2, och därutöver implementering av 2040-målen och Circular Economy Act. På energiområdet utvecklas ett post-2030-paket och ett nätpaket. ECOFIN tar fram slutsatser om klimatfinansiering inför COP31, som hålls i Antalya 9–20 november. Den 11 december antar miljöministerrådet en allmän inriktning om ETS-direktivrevisionen och CO₂-krav för personbilar, och diskuterar nationella mål post 2030 (ESR/LULUCF). Under det fjärde kvartalet lägger kommissionen bland annat fram revision av ESR och LULUCF, klimatresiliens- och riskhanteringsramverket.

Klimatpolitikens konsekvenser för småföretagare

Sammantaget riskerar klimatförändringar och klimatpolitiken att ha en stor påverkan på Företagarnas medlemmar. Det rör: klimatrelaterade risker, försvagade ekosystemtjänster, beroendet av energiimport, intäkter från miljörelaterade punktskatter och andra utsläppsrelaterade problem. Dåliga förutsättningar att elektrifiera, och prisincitament som gör det dyrare att använda el slår mot många av våra medlemmar.

I andra vågskålen kan klimatpolitiska åtgärder innebära: kostnadsökningar, ökad administration och byråkrati, skadad internationell konkurrenskraft och konkurrensnackdelar för svenska företag på EU:s inre marknad.

Utsläppsminskningar måste ske globalt; utan att Kina och USA agerar spelar EU:s och Sveriges åtgärder en begränsad roll för det globala klimatet. EU bör aktivt verka för koldioxidprissättning i frihandelsavtal och carbon clubs (exempelvis via OECD:s IFCMA-ram). Förutsägbara och långsiktiga spelregler är avgörande för att SME ska kunna investera i omställningen, därför är det önskvärt att avtal hålls och att klimatpolitiska verktyg omförhandlas enligt avtal när det är möjligt. Ett dilemma i sammanhanget är förstås att det inte finns tydliga sanktionsmekanismer mot länder globalt som inte lever upp till Parisavtalets åtaganden.

1. Småföretag bidrar bäst till klimatet genom att utveckla och sprida nya lösningar. Småföretag bidrar bäst till klimatomställningen när de får möjlighet att utveckla, investera i och skala upp nya lösningar. Svenska småföretag har generellt låga utsläpp i ett globalt perspektiv, och många utvecklar produkter och tjänster som minskar utsläppen, effektiviserar resursanvändningen och underlättar omställningen för andra företag och konsumenter. Politiken bör därför främja företagens möjligheter att investera, växa och sprida fungerande lösningar. Nya krav bör utformas så att de inte leder till ökade administrativa kostnader, som gör företagen mindre effektiva, och därmed också mer utsläppsintensiva.
2. Utsläppsminskningar måste ske över hela världen: om inte Kina och USA minskar sina utsläpp spelar det mindre roll vad EU eller Sverige gör. Sverige och EU måste ha som prioritering, inte minst när nya frihandelsavtal förhandlas, att fler länder inför ETS-liknande prissättning för utsläpp så att inte europeiska företag får en konkurrensnackdel och risken för koldioxidläckage ökar.
3. En kostnadsdrivande klimatpolitik förutsätter annan politik som förstärker möjligheten för svenska företag att konkurrera på en internationell marknad. En klimatpolitik som ensidigt sätter pris på utsläpp gör att det blir dyrare att bedriva verksamheter i Sverige och skulle göra oss fattigare. Klimatpolitiken måste dels gå hand i hand med en energipolitik där elinfrastrukturen medger goda incitament att öka energianvändningen via el, dels måste andra politikområden bidra med lättnader av företags kostnader och administrativa börda för att balansera de kostnader och bördor som kommer av klimatpolitiken. Annars riskerar vi koldioxidläckage när svenska verksamheter konkurreras ut av verksamheter från länder med högre utsläpp.
4. EU:s klimatlag och delmål behöver skrivas om och minskningstakten i ETS och ESR kan behöva minska eller stanna upp. Företagarna ser rimligheten i de reviderade LRF-nivåerna och det är rimligt att framöver minska takten i utsläppsminskningarna än mer om inte övriga världen minskar sina utsläpp till motsvarande nivåer som EU.
5. Förutsägbarhet och långsiktighet är viktigt för småföretagen. Långsiktiga och stabila spelregler är en förutsättning för att företagare ska kunna investera. Sverige, och andra länder, bör generellt hålla vad de åtagit sig och aviserat. Tillfälliga förändringar i skatter och styrmedel bör undvikas.
6. Vi förhåller oss till de avtal och rådande mål som finns och lyfter de bästa realistiska lösningarna på problemen med klimatpolitiken som vi ser. Att internationella avtal och åtaganden hålls är viktigt för att inte öka risken för free riders. Om andra länder backar från sina ambitioner är det också rimligt att EU och Sverige pausar sina ambitionshöjningar.
7. Klimatpolitik bör skapa minsta möjliga regelbörda. Den viktigaste klimatpolitiken är med enhetliga styrmedel som verkar vid en enskild instans. Småföretag omfattas normalt inte av krävande utsläppsrapporter, men påverkas indirekt genom nya lagkrav (som produktkrav, byggnadsregler, energideklarationer) som kan medföra nya ansökningar och rapporteringsrutiner.
8. Grön industripolitik – Nej tack! Statskapitalism och riktade subventioner till utvalda industrier är inte ett effektivt klimatinstrument. Dessa system uppmuntrar rent seeking och missgynnar mindre företag. Program som Net Zero Industry Act, Industrial Decarbonisation Accelerator Act, Hydrogen Bank och den sociala klimatfonden påverkar konkurrensvillkoren och tar medel som hade kunnat användas för att minska skatter och avgifter.
9. Satsningar på elnät, anslutningar och laddinfrastruktur som sänker kostnaderna för elektrifiering bör generellt prioriteras framför riktade subventioner och lån till enskilda företag eller tekniker. Riktade stöd riskerar att snedvrida konkurrensen, gynna enskilda aktörer och skapa beroende av offentliga medel, medan fungerande infrastruktur förbättrar förutsättningarna för företag i hela ekonomin. Staten bör därför i första hand investera i elproduktion, nätkapacitet, anslutningar och laddinfrastruktur samt undanröja hinder för privata investeringar.
10. Klimatkrav i offentliga upphandlingar måste vara proportionerliga, relevanta och möjliga för företag av olika storlek att uppfylla. Detaljerade eller irrelevanta krav kan stänga ute småföretag och minska konkurrensen, utan att den faktiska klimatnyttan ökar. Upphandlande myndigheter bör därför använda funktionskrav, förenkla dokumentationskraven och, när det är möjligt, dela upp större upphandlingar i mindre delar så att den aktör som är bäst lämpad att hantera varje del i projektet får en möjlighet att lämna anbud.
11. Ökade kostnader för hushåll och företag till följd av klimatpolitik kan behöva kompenseras, men se då till att inte ge stöd som ger missriktade incitament. Ett stöd för boende på landsbygden som får dyrare resekostnader sker bättre genom en generell, eller riktad, skattesänkning än med sänkningar av skatter på fossila drivmedel som slår brett. Om inte klimatpolitiska incitament faktiskt påverkar till den grad att människor ändrar beteenden fyller de inte sin funktion. För att nå acceptans bland berörda bör sådana incitament inte leda till orimliga kostnader att byta till andra alternativ.
12. Effektiv omställning kräver korta och förutsägbara tillståndsprocesser. Tar det flera år att få erforderliga tillstånd och lov kvävs kraften att ställa om mot minskade utsläpp. Särskilt i en tid av stora investeringar och förändringar kopplade till nya infrastrukturbehov.

Klimatpolitik på EU-nivå

18. Klimatpolitiken bör vara gemensam för EU-länderna. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar kan Sveriges nationella mål i värsta fall kosta över 100 miljarder kronor i förlorad samhällsnytta och öka de globala utsläppen. Nationella särmål och dubbelbeskattningar av sektorer som omfattas av exempelvis ETS bör fasas ut efter 2030.
19. Klimatpolitiken bör hantera europeiska företag likvärdigt, samma kostnader för utsläpp bör gälla över olika branscher och olika medlemsländer. EU delar en gemensam marknad. Företag i olika länder bör i största möjliga mån ha likvärdiga spelregler. ETS skapar ett gemensamt europeiskt koldioxidpris som jämnar ut konkurrensvillkoren för utsläppsintensiv produktion inom EU.
20. Det är rimligt att den linjära reduktionsfaktorn (LRF) ska kunna anpassas löpande beroende på omvärldsfaktorer. Den modesta sänkningen av reduktionsfaktorn som kommissionen föreslagit kan sänkas ytterligare.
21. Sverige ligger långt fram, men EU som helhet har en lång väg kvar att gå. Svenska företag ligger generellt bra till relativt övriga EU eftersom vi redan genomfört mycket av den omställning som andra länder ännu inte gjort.
22. Sverige bör inte förhandla så att länder med lägst utsläpp kan få böter för missad målefterlevnad eller tvingas köpa utsläppsutrymme eller utsläppsrätter för att nå kvoter. Klimatpolitiska rådet bedömer, baserat på beräkningar från Irlands klimatpolitiska råd, att Sverige med rådande trender för klimatutsläppen inom ESR riskerar böter på mellan 8 och 40 miljarder kronor (givet ett utsläppsgap på cirka 8 miljoner ton per år). Detta trots att Sverige har låga utsläpp per capita. Skulle detta bli verklighet skulle legitimiteten i EU:s klimatarbete undergrävas och de som nått längst straffas till förmån för länder som fattat beslut som förhalat omställningen mot nettonoll. Om nya nationella minskningsmål tas fram bör Sverige ha samma krav som övriga EU-länder.
23. Internationella krediter kan innebära flexibilitet, men bör inte vara ett prioriterat verktyg. Det är bättre att exportera lösningar och möjliggöra företagsinvesteringar som ger reell klimatnytta än att EU ska betala för andra länders omställning. En uppdaterad modell för internationella krediter där investeringar utomlands och exporterade varor och tjänster som bidrar till lägre utsläpp skulle kunna vara mer relevant.

”Direkt användning av internationella krediter inom EU ETS bör undvikas eftersom det riskerar att försvaga investeringssignalerna och öka osäkerheten kring framtida utsläppsrättspriser. Samtidigt föreligger en risk att begränsade investeringsresurser i stället omfördelas till investeringar utanför Europeiska unionen.” – Naturvårdsverket, 2026.

19. Om EU ändå bygger en grön industripolitik bör de i första hand skapa konkurrensneutrala och generella förutsättningar för omställning. Om riktade stöd ändå används bör de motiveras av tydliga marknadsmisslyckanden, vara teknikneutrala och tillfälliga samt utformas så att även små och medelstora företag kan delta på likvärdiga villkor. Stöden bör huvudsakligen inriktas på tidig forskning, innovation, demonstrationsprojekt, kompetens och gemensam infrastruktur – inte på att långsiktigt subventionera enskilda företag eller produktionsanläggningar.
20. Utgå från att också småföretag ska kunna söka de industristöd som skapas. Dagens gröna industripolitik är i hög grad utformad för stora företag med omfattande kapital, juridisk kompetens och administrativa resurser. Komplexa ansökningsförfaranden, höga krav på medfinansiering och omfattande rapportering gör att småföretag ofta saknar praktisk möjlighet att söka stöden. När stöd koncentreras till stora projekt och etablerade företag riskerar mindre företag dessutom att trängas undan, trots att de utgör en stor del av näringslivet och ofta står för innovationer, underleveranser och praktiskt genomförande i omställningen. Det finns också en risk att riktade stöd skapar rent seeking, permanentar ineffektiva lösningar och snedvrider konkurrensen mellan företag och medlemsstater.
21. Utgångspunkter för en småföretagssäkrad finansiering av investeringar i grön omställning bör följa dessa principer:
22. EU bör samla och förenkla stödprogrammen. Färre stöd som är enklare att söka gör det mindre krävande för företag med små administrativa resurser att navigera.
23. Stöd bör i första hand fördelas genom generella system som inte kräver ansökningar. De bör vara utformade med tydliga, teknikneutrala kriterier för klimatnytta, och stöden bör enbart gå dit de bedöms behövas för att lösa marknadsmisslyckanden.
24. Ansöknings- och rapporteringskrav bör stå i proportion till företagets storlek och stödets omfattning. Företag bör erbjudas en gemensam digital ingång, kostnadsfri rådgivning och standardiserade ansökningsmallar.
25. Stöden bör normalt vara tidsbegränsade. Finansiering bör villkoras med krav på privat medfinansiering. De bör följas upp oberoende och avvecklas om de inte når tydliga mål.
26. EU-finansiering bör fördelas med hänsyn till geografisk balans, så att stöden inte i praktiken koncentreras till länder och regioner med störst administrativa och finansiella resurser.

ETS, ESR och LULUCF

35. ETS är det enda marknadsbaserade styrmedlet och bör vara verktyget för merparten av EU:s utsläpp. Genom att låta alla sektorer omfattas av samma utsläppshandelssystem (ETS) skapas en rättvis konkurrensspelplan. Företag i alla EU-länder kommer att betala samma pris för utsläpp, vilket förhindrar snedvridning mellan länder och sektorer. Systemet är i huvudsak konkurrensneutralt, kostnadseffektivt och ger företagen handlingsfrihet.
36. Efter 2030 bör ESR utgå, och ESR-sektorerna införlivas i ETS. Ansvarsfördelningsförordningens nationella kvoter snedvrider konkurrensen och drabbar länder som agerat ansvarsfullt oproportionerligt hårt. I takt med att fler områden införlivas i ETS tappar inhemska klimatmål sina betydelser och kan avskaffas.
37. I sin nuvarande form är det inte rimligt för småföretag att delta i ETS – systemet behöver en småföretagarreform. Ny lagstiftning bör under framtagandet testas utifrån dess konkreta konsekvenser för småföretag genom ett SME-test. ETS-systemets administrativa uppbyggnad, med tillståndsprocesser, verifieringskrav och rapporteringsskyldigheter, är utformad för stora anläggningar. Små företag behöver få likvärdiga möjligheter att delta i ETS. Om samma uppgifter bara behöver lämnas en gång, myndigheter samordnar data och gemensamma EU-standarder ger enhetliga rapporteringsförfaranden i medlemsländerna kan fler småföretag delta i ETS och få tilldelning av utsläppsrätter på likvärdiga villkor.
38. ETS2 bör integreras med ETS1. Två parallella system riskerar ineffektivitet och dubbelbeskattning av bränsle. Det långsiktiga målet bör vara att integrera de olika utsläppshandelssystemen. Det förutsätter att systemens olika LRF:er och andra mekanismer, som pristak, harmoniseras med hänsyn till påverkade sektorers förutsättningar att ställa om.
39. Nivåer för ETS och andra styrmedel behöver sättas i god tid innan de ska träda i kraft. Generellt är det ett problem att besked om ETS-systemets utveckling faller nära inpå att beslut träder i kraft. Investeringsbeslut som nu tas med många års perspektiv påverkas direkt av effekterna av hur ETS utvecklas framåt.
40. Koldioxidskatter på bränsle och energi bör fasas ut i takt med att de införlivas i ETS. Sverige bör exempelvis avskaffa de koldioxidskatter som nu finns på bränslen i takt med att ETS2 träder i kraft.
41. ETS-medel bör inte öronmärkas. Det aktuella förslaget om att minst 50 procent av ETS-medel ska öronmärkas till klimatfonder, industriinvesteringar eller nära knutna områden begränsar budgetflexibiliteten och skapar problem på flera plan. Idag räknar kommissionen med att bara 5 procent används till industriell avkolning, samtidigt som industrin står för 47 procent av utsläppen inom ETS. Företagarna motsätter sig öronmärkning av ETS-medel, som nu i huvudsak är tänkta att gå till EU-fonder som den sociala klimatfonden. Medlen bör stanna i respektive medlemsland.
42. Avskaffa den sociala klimatfonden; ETS-intäkter bör stanna i respektive land. Sedan 2013 har ETS inbringat drygt 270 miljarder euro, årligen handlar det nu om uppemot 40 miljarder euro. 75 procent stannar idag hos medlemsländerna, men en betydande andel sätts av för EU-fonder (2024 över 10 miljarder euro). I takt med att ETS utvidgas och priserna går upp är det viktigt att inte de ökade intäkterna blir en dold förskjutning av skatteintäkter från medlemsländerna till EU.
43. ETS-medel bör kunna användas för subventionerad reduktionsplikt. Ett sätt att minska utsläppen för fordonssektorn utan att öka priset vid pump är att subventionera högre reduktionsplikt.
44. Ge riktiga incitament för en klimatsmart skog- och landskapspolitik – LULUCF bör skrotas och resterna kopplas samman med CRCF. LULUCF fungerar inte ändamålsenligt. Systemet ställer krav och mål som bara till liten del påverkas av mänsklig aktivitet. Upptag i skog och mark bör behandlas gemensamt med permanenta kolsänkor inom CRCF. Specifika åtgärder för ökade upptag, eller minskade utsläpp, i skog och mark bör införlivas i systemet för CRCF så att teknikneutrala incitament för fördröjning och långsiktig insamling av koldioxid ges goda incitament. NOT 49
45. Kommissionens förslag om bio-CCS och DACCS är ett positivt första steg mot en form av negativ utsläppsskatt. Taket bör på sikt tas bort och systemet att kvitta infångning mot utsläpp måste vara öppet för företag utanför ETS-systemet.
46. Förslaget att CCS ska innebära ett höjt tak i tilldelningen av utsläppsrätter bör ersättas med att införliva systemet med ETS – så att aktiviteter som ger utsläpp inte förbjuds. Med nuvarande beslut innebär ETS slutligen att fossila utsläpp förbjuds. Det kan få oöverskådliga konsekvenser. Ett bättre alternativ är att koppla samman negativa utsläpp med skapandet av nya utsläppsrätter.
47. Intäkterna för ETS bör inte baseras på historiska utsläpp. När ETS-perioden för 2021–2030 är över bör systemet där antalet utsläppsrätter fördelas enligt tidigare utsläpp reformeras så att det i stället är lika per capita. I nuvarande system baseras 90 procent av utdelningen till medlemsstater, som de sedan auktionerar ut, på tidigare utsläpp. De ytterligare 10 procenten fördelas specifikt till en större grupp högutsläppsländer.
48. Intäkter från CBAM bör bli egna medel. Handelspolitiken är EU:s kompetens, och tullar bör rimligtvis också primärt hanteras på EU-nivå. Däremot borde inte intäkterna gå till klimatfonder. Förslaget om Clean Industrial Deal bör skrotas.

Förmildringar av exportproblemet

36. Sverige bör i ETS-förhandlingarna verka för att utfasningen av fri tilldelning i exportutsatta sektorer länkas till verifierbara framsteg i global koldioxidprissättning, inte enbart till CBAM:s infasning. Att avveckla det enda befintliga exportskyddet utan att ersätta det med något globalt motsvarande riskerar koldioxidläckage utan klimatnytta.
37. Carbon clubs är ett verktyg för att minska exportproblemet. Sverige bör aktivt stödja att EU driver handelspolitiska avtal med stora ekonomier (USA, Indien, Kina, Brasilien) som villkorar marknadstillträde på koldioxidprissättning. Ju fler länder som inför ett koldioxidpris, desto snabbare löser sig exportproblemet utan att nya fonder eller statsstöd behövs.
38. Kostnaden för utsläppskvoter bör kunna återbetalas för export till länder utan ETS-liknande system. Det är rättsligt komplicerat med vad som kan tolkas som exportrabatter ur ett WTO-perspektiv, men bör gå att hitta en lösning för att kompensera utsläppskostnader vid export. En möjlighet som Svenskt Näringsliv lyft är att upprätthålla fri tilldelning för den andel produktion som exporteras.

Skatter på klimatområdet

39. Skatter kan fungera som ett verktyg för att prissätta miljöskadliga utsläpp. Då krävs dock att politiken är tydlig med gröna skatters syfte och att skattens utformning uppnår de avsedda effekterna. I Sverige är ett antal skatter som kallas för miljöskatter i själva verket ineffektiva som verktyg för minskad miljöpåverkan.
40. Förtydliga skatters syfte, och ta bort miljöskatter som inte ger minskad miljöpåverkan. Punktskatter är till för att minska sådant som anses skadligt på ett sätt som inte är tydligt i priset. Om gröna skatter ska användas för ett annat syfte än minskad miljöpåverkan, exempelvis för att dra in skattemedel till statens offentliga utgifter, bör de politiska företrädarna vara öppna och ärliga med detta syfte.
41. Grön skatteväxling kan, om den utformas på rätt sätt, uppnå både en positiv nettomiljöeffekt och en bättre fungerande samhällsekonomi genom lägre skatter på jobb och företagande, samt undvika underfinansiering. För detta krävs att regeringen och EU väljer rätt skattebaser och att växlingen sker under en lämplig övergångsperiod.
42. Sveriges småföretagare är beredda att dra sitt strå till stacken för omställningen, visar undersökningar – dock på ett sätt som inte lägger en orättvist stor börda på dem. Erfarenhet sedan decennier visar att kraftiga negativa effekter av skatteväxlingar för vissa grupper bär med sig risken att stödet för hela den gröna omställningen minskar påtagligt.
43. Marknadsekonomi ger incitament för effektiviseringar och innovation – och rätt utformade kan skatter bidra till, i stället för att hämma, sådana incitament. Teknikneutralitet: Styrmedel bör inte gynna specifika tekniker utan prissätta utsläpp oavsett teknik.

Utvecklade ståndpunkter kring bränslepriser

Utsläppen från transportsektorn motsvarar ungefär en tredjedel av Sveriges ESR-utsläpp och behöver minska. Andelen fossilfria drivmedel måste öka. Utsläppen från fordonssektorn motsvarar drygt en tredjedel av Sveriges utsläpp, varav personbilar en femtedel. Den mest realistiska vägen för att i närtid minska dessa utsläpp är en snabbare elektrifiering av fordonsflottan.

44. I samband med att fordonstrafiken införlivas i ETS2 bör svenska koldioxidskatter på fordonstrafik avskaffas. För att inte riskera dubbelbeskattning och högre kostnader för verksamheter i Sverige än i övriga EU. Om ETS2 införs innan ett nytt energiskattedirektiv kommer på plats bör Sverige följa samma mininivå för beskattning av drivmedel som gäller i dag.
45. Fossila drivmedel bör som princip beskattas högre än el. I dag beskattas fossila bränslen som bensin och diesel lägre än el. Om skatten på bränsle av olika anledningar måste hållas låg behövs både lägre elskatt och omfattande subventioner av eldrivna fordon och andra maskiner.
46. Återinför bonusen i bonus-malus. Ett självfinansierat bonus-malus-system bör återinföras genom att återinföra bonusdelen och balansera malus-delen. Sverige har halkat efter i nybilsregistreringen av rena elbilar jämfört med andra jämförbara länder, och en högre fordonsskatt för icke-elbilar, och en motsvarande prissänkning för elbilar, skulle ge ett självfinansierat incitament för snabbare elektrifiering.
47. Avskaffa förmånsbeskattningen av elbilar som en del av ett nytt bonus-malus-system. Tjänstebilar står för en majoritet av de nya bilar som registreras varje år. Att skattebefria dessa skulle ge ett starkt incitament för ökad andel nyregistrerade el-bilar.
48. Permanenta nollbeskattning av HVO. Undantaget behöver förlängas i EU. Elektrobränsle bör, som vätgas, vara skattebefriat efter produktion.
49. Reduktionsplikten bör anpassas efter Förnybartdirektivet och bör vara enhetlig i de olika medlemsstaterna. Målet bör vara att alla medlemsstater bidrar till omställningen utifrån samma regelverk, beräkningsmetoder och hållbarhetskriterier. Det skulle skapa mer likvärdiga konkurrensvillkor och göra det möjligt för företag att verka på den europeiska inre marknaden utan att möta olika nationella krav.
50. Minskade utsläpp kan nås effektivt med ekonomiska incitament, därför bör förbud mot förbränningsmotorer, och utsläppskrav för nyproducerade fordon, utgå. Förbränningsmotorer som kan gå på elektrobränsle eller förnybara bränslealternativ kommer fortsatt att kunna vara en del av fordonsflottan på lång sikt.

Elektrifiering, förnybart och energipolitiken

Ökad energianvändning är avgörande för ökat välstånd. Om vi ska nå ökad energianvändning utan att öka utsläppen krävs det en energipolitik som ger goda incitament för elektrifiering.

51. Sänk elskatten till EU:s miniminivå. El ska inte beskattas på ett sätt som försämrar dess konkurrenskraft jämfört med fossila bränslen. Med låg elskatt stärks incitamenten att producera el och ställa om från fossil energianvändning. Danmark har redan ställt om till lägsta tillåtna elskatt, och Tyskland har aviserat nästan slopad skatt för samtliga hushåll och företag.

52. Skattebefrielse för egenproduktion av solel och förnybara bränslen. Att permanent skattebefria egenproducerad solel och alternativa bränslen som HVO ger incitament för ökad energianvändning från alternativ som bidrar med låga utsläpp.
53. Säkra konkurrenskraftiga och förutsägbara totala energikostnader. Företag ska kunna planera sin verksamhet utifrån rimliga och förutsägbara kostnader för el, nät, skatter och riskhantering. Höga och volatila energikostnader försämrar lönsamheten, gör investeringar svårare att räkna hem och slår särskilt hårt mot små företag med begränsade marginaler och mindre möjligheter att hantera prisrisk. Därför behövs det utbyggd pålitlig baskraft, i form av kärnkraft och vattenkraft.
54. Bygg ut elnäten och korta anslutningstiderna. Företag ska kunna ansluta ny verksamhet, utöka sin effekt och elektrifiera utan orimliga väntetider. Bristande nätkapacitet och långa anslutningsköer kan stoppa etableringar, expansion och investeringar i fossilfria produktionsprocesser. Tillståndsprocesser, nätplanering och utbyggnad av överföringskapacitet måste effektiviseras. Staten måste skapa förutsättningar för att elproduktion, nät och ny efterfrågan byggs ut i takt med varandra. Sverige borde föregå kommissionens ambition om att kräva en maxtid på två år för utbyggnad av nya transmissionskablar.
55. Skapa långsiktiga och teknikneutrala villkor för leveranssäker fossilfri elproduktion. Energisystemet ska premiera de förmågor som behövs – fossilfri elproduktion, planerbarhet, flexibilitet, systemstabilitet och leveranssäkerhet - utan att på förhand låsa fast vilken teknik som ska användas. Skapa stabila marknadsvillkor för all fossilfri elproduktion, inklusive ny planerbar produktion såsom kärnkraft, samt för lagring, flexibilitet och andra systemtjänster. Politiken ska fokusera på systemets funktion och leveranssäkerhet, då måste systemtjänster som reglerbarhet, effektbidrag och planerbarhet prissättas korrekt utefter de nyttor som skapas.
56. Säkra en diversifierad och robust kärnbränsleförsörjning. Sverige bör ha en långsiktig strategi för kärnbränsleförsörjning som minskar sårbarheten för beroenden av enskilda länder, leverantörer och led i värdekedjan. Tillgång till svenskt uran skulle inte i sig innebära full självförsörjning, eftersom kärnbränsleförsörjningen också omfattar bland annat konvertering, anrikning, bränsletillverkning och transporter. Men svensk utvinning av uran skulle stärka energisystemets motståndskraft och vår självförsörjning av energi.
57. Intäktsramarna för elnätsavgifterna bör reformeras för att inte drabba befintliga elnätskunder när nya anläggningar med hög elförbrukning kopplas in. Om kostnader för nya anslutningar vältras över på befintliga kunder ökar kostnaderna för företag och hushåll. Den som ansluter energiintensiv verksamhet borde fullt ut betala för de kostnader som den anslutningen innebär för elnätet, och inte bara 60 till 80 procent som idag. Det bör införas en princip om djupt kostnadsansvar för den som ansluter till nätet.
58. Elinfrastrukturen behöver byggas ut i snabbare takt så att anslutningsväntetider kan kortas och effektbrist motas. Det är orimligt att vi låter södra Sverige fortsätta vara Europas sämst fungerande elområde, trots att elkonsumenterna bidragit till flaskhalsintäkter på över 30 miljarder kronor som blir liggande. Svenska Kraftnät måste öka tempot i utbyggnaden av transmissionsnätet och det måste bli möjligt att investera mer i utbyggnad av el-infrastrukturen i god tid innan problemen hinner bli stora.