Från i dag, 1 april, har pandemilagen – och den angränsande lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen – upphört att gälla. Det var på tiden. Frågan är om den ens borde ha tillkommit.

Men först lite bakgrund.

Pandemilagens tillkomst

I april 2020 utkom regeringen med en lagrådsremiss som skulle bemyndiga regeringen att fatta ett antal långtgående beslut för begränsning av individuella fri- och rättigheter, motiverat av smittobekämpning, utan att först få beslut om det i riksdagen. Endast i efterhand skulle sådana beslut behöva underställas riksdagens prövning.

Förslaget till lagrådsremiss publicerades på regeringens hemsida den 4 april 2020. Remisstiden sattes till endast ett dygn, fram till klockan 18.00 den 5 april – en söndag. Trots den oacceptabelt korta tiden var det en handfull instanser som hann skicka in remissyttranden, däribland Företagarna.

Läs Företagarrnas remissyttrande. 

Denna bemyndigandelag antogs sedan, med vissa modifieringar, av riksdagen – men den kom aldrig att aktualiseras. Vid utgången av juni 2020 upphörde den att gälla.

Hösten 2020 började diskussioner förekomma i media om behovet av en mer ingående och genomarbetad speciallag. Förslaget till covid-19-lag kom ut på remiss i början av december 2020 – även denna gång med påtagligt kort remisstid, endast två veckor. Företagarnas kritik mot förslaget var tydlig: Åtgärder som inskränker grundläggande fri- och rättigheter, måste för att vara legitima och godtagbara, grundas i en koppling till en faktisk risk för sådan smittspridning som sjukvården inte klarar att hantera. Inget underlag presenterades som underbyggde en sådan risk. Den befogenhet att utfärda ingripande föreskrifter som delegerades genom lagen till myndigheter, kommuner och polisen var alltför långtgående.

Lagen antogs trots kritiken och började gälla i januari. Från början föreslogs pandemilagen att gälla från januari till och med september 2021. Hösten 2021 förlängdes lagen och så sent som i januari 2022 röstade riksdagen för regeringens förslag att förlänga lagens giltighet till utgången av maj 2022. Samtidigt riktade emellertid riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att återkomma med förslag på avskaffande av lagen redan vid utgången av mars. Ett sådant förslag remitterades i slutet av januari och mötte bifall av så gott som alla remissinstanser. Även i riksdagen var bifallet enhälligt när regeringen i proposition föreslog att pandemilagen och smittskyddsåtgärdslagen skulle upphöra att gälla den 31 mars. Så har nu alltså skett – och alla förordningar som bygger på dessa lagar har därmed också upphört att gälla.

Tvivelaktig lagstiftning

Vid de förlängningar och utökningar som genomfördes av pandemilagen och smittskyddsåtgärdslagen samt deras anslutande förordningar, var Företagarnas synpunkt genomgående konsekvent: Inskränkningar i grundlagsfästa individuella rättigheter – som näringsfriheten och mötesfriheten – genom vanliga lagar får endast ske tillfälligt, och måste underbyggas med evidens om inskränkningarnas nödvändighet för att uppnå syftet, liksom av en proportionalitetsavvägning.

Syftet med en grundlag är nämligen att den inte kan inskränkas genom vanliga lagar, annat än i mycket exceptionella situationer. I början av 2020, när få visste något om hur pandemin och smittan skulle utveckla sig, kunde det möjligen hävdas att sådana extraordinära omständigheter förelåg som motiverade grundlagsinskränkande vanliga lagar. Men ju längre tid dessa lagar gällde, desto högre blev det implicita kravet på faktiska empiriska underlag för att de skulle förlängas ytterligare. Något vederhäftigt sådant underlag presenterades inte av regeringen i de remisser som föregick utökningar och förlängningar av pandemilagarna.

Att förfara på det sättet åsidosätter grundläggande rättsstatliga procedurer. Rättssäkerheten och förutsebarheten i tillämpningen av restriktionslagstiftningen var undermålig för de enskilda medborgare som kunde drabbas av dem. Krav på smittobegränsande åtgärder framstod, i frånvaro av vederhäftiga empiriska underlag för deras effektivitet, som godtyckliga för många företagare, butiksägare, krögare, artister, studenter, ljustekniker, frisörer, teatrar, idrottsklubbar, mässarrangörer, förskolor, resebyråer, församlingar, och väljare.

När vissa pandemirestriktioner började lättas i slutet av september 2021, tilltog också den offentliga kritiken mot pandemilagens förlängning och tillämpning. Droppen tycks ha varit återinförandet av restriktioner i utelivet under mellandagarna och statsministerns hänvisning till att pandemilagarna skulle kunna börja tillämpas även för andra sjukdomar än covid-19, så som säsongsinfluensan. Samma riksdag som mangrant och närmast utan kritik hade förlängt lagarna bara några månader tidigare, marscherade nu taktfast fram till att avskaffa dem tidigare än planerat.

Krislagarnas framtid

Det finns en spaning om ”Sverige” som ibland berättas, att det i den offentliga debatten bara finns utrymme för en åsikt åt gången – först tycker alla lika, tills åsikten ändras av något skäl, och då tycker alla det nya. Jag har alltid tyckt att spaningen är överdriven, men vad gäller inställningen till pandemilagen är den träffande. Det som en dag var ytterst viktigt och nödvändigt, kunde nästa dag med lätthet avvaras.

Vad de totala kostnaderna för de omotiverade rättighetsinskränkningarna blev, kanske vi aldrig får veta. Pandemihanteringen har redan lett till några olika utvärderingsprocesser, bland annat statliga Coronakommissionen och hos ESO och Tillväxtanalys. Men även lagstiftningen har blivit föremål för översyn.

Sverige har som känt ingen lagstiftning som möjliggör ”undantagstillstånd” på det sätt som en del andra länder i Europa har. Detta har övervägts i tidigare grundlagsutredningar och Sverige har valt att inte ha den typen av delegerad befogenhet. I Regeringsformens kapitel 15 finns emellertid särskilda regler om bemyndigande vid krig eller krigsfara, eller när det råder sådana extraordinära förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet har befunnit sig i. Dessa utreds nu i en parlamentarisk kommitté ledd av tidigare hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

Mer direkt beröring på pandemihanteringen har den utredning som Lars Hedengran, tidigare rättschef i 15 år på Socialdepartementet, fick i uppdrag i september. Hedengran ska utreda om ”extraordinära smittskyddsåtgärder” ska lagstadgas, utöver den nuvarande smittskyddslagen.

Oavsett vad dessa utredningar kommer fram till, är det av yttersta vikt att våra grundläggande fri- och rättigheter inte kan sättas på undantag lättvindigt. Hur olika farsoter sprids och smittar är en medicinsk fråga – huruvida vi begränsar friheten är en politisk.