I tid av pandemi och pessimism saknar man särskilt det fria resande i Europa som präglade de 25 år som föregick skitåret 2020. Sedan 1995 har, utöver Sverige, 15 europeiska länder anslutit sig till EU och genom Schengensamarbetet var länge interna gränskontroller ett minne blott. Vi får innerligt hoppas att coronakrisen inte blir mer än ett tillfälligt glapp i denna utveckling.

Gemensamma regler för EU-länderna kan uppenbart ge ökade möjligheter. Men samtidigt innebär det minskade möjligheter för medlemsländerna att välja att tillämpa egna, andra regler. Denna motsättning mellan egenbestämmande och styrka tillsammans ligger i unionens kärna.

Statsstöd är i regel förbjudet

Vissa gemensamma regelverk i EU, som handels- och jordbrukspolitiken, är mer kända än andra. Ett av de mindre kända, men samtidigt ett av de mest betydelsefulla, är de så kallade statsstödsreglerna. I grunden handlar de om att medlemsländer inte ska kunna snedvrida konkurrensen på den inre marknaden, genom att ge offentliga stöd till vissa företag. Det handlar lika mycket om att upprätthålla neutrala regler som att förhindra att länder ”dopar” sina egna företag med skattepengar. Denna princip är lätt att förorda vad gäller andra länders handlande, men kan när inhemska behov uppstår vara jobbigare att försvara.

Statsstödsreglerna har varit en del av EU ända sedan grundandet, genom Romfördraget 1957. Det är också EU-kommissionens uppgift att se till att medlemsländerna följer reglerna, vilket är en grannlaga uppgift – reglerna gäller för det offentliga på alla nivåer, i princip ner till den minsta kommunala nämnden. Huvudregeln är att statsstöd är förbjudet. Det innebär att medlemsländer inte får gynna företag genom till exempel bidrag, lån med förmånliga villkor, borgensåtaganden, garantier eller nedsättningar av hyror, avgifter och skatter.

Men det finns undantag

Det finns dock undantag från förbudet mot statsstöd, där särskilda regler kan vara tillåtna. Om en stat vill införa särskilda regler måste det ofta godkännas av EU-kommissionen först. Ansökan om godkännande sker vanligen genom dialog mellan Regeringskansliet och kommissionens tjänstemän, innan regeringen föreslår lagstiftning i riksdagen. Detta gör att alla förslag som måste godkännas utifrån statsstödsreglerna drar ut extra på tiden.

I hanteringen av coronakrisens ekonomiska effekter har statsstödsreglerna kommit att spela en central – men föga omdiskuterad – roll i statens åtgärder. Varför kan inte regeringen bara lassa ut stödpengar omgående till krisdrabbade företag, utan en massa krångliga villkor och krav? Till viss del handlar det förstås om att regeringen inte vill släppa kontroll över skattemedel – men till viss del har det också att göra med att även coronarelaterade stödåtgärder måste godkännas av EU-kommissionen (sedan april gäller ett tillfälligt regelverk för godkännande av just coronarelaterade stöd). Ges statsstöd otillåtet kan bolaget nämligen bli återbetalningsskyldigt och Sverige åka på både böter och förseningsvite. Det är alltså inte bara att tuta och köra.

Statsstödsreglerna behövs

Även i andra frågor som Företagarna har arbetat med har statsstödsreglerna betydelse. Investeraravdraget, sänkta arbetsgivaravgifter för mindre företag, lägre skatt på personaloptioner, upphandlingsregelverk – på alla dessa och fler områden måste statsstödsreglerna beaktas.

Vore det då inte smidigare om varje land fick bestämma självt om stöd till företag, kan man fråga sig. I stunden kan det kännas så – men utan gemensamma regler om hur sådant stöd får ske blir det svårt att upprätthålla en fungerande inre marknad i EU. En ordning där länderna istället tävlar i vem som kan ge mest och flest statsstöd är inte alls eftersträvansvärd. Även om det kan finnas skäl att modifiera såväl statsstödsreglerna som andra EU-gemensamma regler, fyller de ett syfte – och regeringen borde nog bli bättre på att påminna om det syftet.