Svaga miljöargument för skatt på plastpåsar
Regeringen föreslår en skatt om tre kronor per bärkasse för större engångspåsar, och 30 öre för mindre (”fruktpåsar”) från 1 mars nästa år. Skatten ska betalas av den som tillverkar eller importerar sådana plastpåsar, men kostnaden för skatten förväntas generellt skickas vidare till slutkonsumenten genom ökat styckpris. Syftet är att minska förbrukningen av de berörda plastpåsarna, vilket en enkel analys av prismekanismen ger vid hand att ett ökat pris skulle göra. Därutöver antas skatten inbringa nästan två miljarder i skatteintäkter 2020.
Den föreslagna skatten bottnar i ett beslut på EU-nivå. Förpackningsdirektivet från 1994 föreskriver att max 90 engångsplastpåsar ska förbrukas per person och år vid utgången av 2019. Ett annat skäl är att plast är dåligt för miljön. Frågan är bara hur dåligt?
− Regeringen beskriver att den nuvarande förbrukningsnivån av plastkassar ”leder till stor nedskräpning” och att plastpåsar ”är en av de vanligaste skräpfraktionerna som återfinns vid skräpmätningar på stränder och i stadsmiljö”, men ingen vederhäftig statistik presenteras för att underbygga dessa påståenden. Ur miljövårdssynpunkt är det därför svårt att motivera skatt på just plastpåsar med de argument som anförs i promemorian, säger Företagarnas skattepolitiska expert Patrick Krassén.
Miljö- och klimatargumentet är dåligt underbyggt
Promemorian hänvisar till Skräprapporten 2017 från Håll Sverige Rent, om att drygt sex plastpåsar per 100 meter strand hittas, men i Skräprapporten 2018 (utgiven 2019) har den siffran minskat till 3,3. Samtidigt hamnar plastpåsar bara på plats sju av de tio vanligaste typerna av skräp längs stränder enligt samma rapport; fyra andra sorters plastprodukter är vanligare förekommande. Skräprapporten bygger därtill på begränsade studier, cirka 100 meter strand på tio olika platser studerade tre gånger per år (och utan att beakta om skräpet härrör från grannländer).
Om det inte handlar om miljön primärt, kan det vara globala klimatskäl som är syftet? En studie från EU-kommissionen, som refereras i promemorian, visade att en minskad förbrukning av 1 000 engångsplastbärkassar uppskattas leda till ökad efterfrågan på 273 avfallspåsar, 127 pappersbärkassar, 29 flergångsbärkassar av plast och fyra tygkassar. En sammanställning från bl.a. Naturvårdsverket, Råd & Rön och Ekocentrum genomförd av magasinet Allas i september 2019 visar att en vanlig plastpåse har lägst miljöpåverkan av de olika påsarna, om den även används som soppåse och sedan bränns upp.
En tygpåse av bomull behöver användas 7 100 gånger för att komma ner i plastpåsens nivå av klimatpåverkan. Naturvårdsverket anger mer modesta siffror vad avser hur många gånger bomullskassar behöver användas för att vara miljömässigt bättre än engångskassar (130-400 gånger), men det är tydligt att en ökad efterfrågan på olika typer av flergångsbärkassar inte i sig innebär förbättringar ur miljö- och klimatsynpunkt.
- Frågan om plastpåsar och ekonomiska styrmedel aktualiserar en större fråga: Är påverkan på klimatet (globalt) eller miljön (lokalt) viktigare, när insatser ska prioriteras? Överlag slängs nog färre tygpåsar i naturen än engångsplastpåsar, men samtidigt är bomullsodling, sömnad och frakt oerhört mycket mer resurskrävande och ger större klimatavtryck än lokal massproduktion av plastpåsar, säger Patrick Krassén.
Skatt på all plast?
Motiveringen till den lägre skattesatsen för s.k. mycket tunna plastbärkassar (30 öre per påse) bidrar också till ett motsägelsefullt intryck. Nedsättningen motiveras av likabehandlingsskäl, utifrån den lägre plastmängden. Ingen hänvisning görs till att dessa mindre påsar skulle hamna i naturen som skräp i lägre utsträckning; skatten bedöms utifrån plastmängd. Skulle ett sådant resonemang fullföljas, borde en skatt som tas ut på alla motsvarande varor för konsumenter som består av plast, utifrån plastmängd, vara det mest neutrala. (Axfood har i sitt remissvar föreslagit en sådan skatt på all plast som består av s.k. ”jungfrulig fossil råvara”.) Det är dock inte vad som föreslås i promemorian.
Fiskal grön skatt?
Miljöskatter kan ha både miljömässiga och skattemässiga (fiskala) syften parallellt. En priselastisk vara eller tjänst, dvs. där efterfrågan går ner tydligt om priset ökar, kommer inte att kunna inbringa skatteintäkter särskilt många år om den beläggs med en extra skatt. Detta är rimligt att gissa kommer vara fallet för plastpåsar: med en ökad skatt kommer efterfrågan gå ner. (Andra produkter fortsätter människor att konsumera även med ökat pris, som till exempel tobak och alkohol – dessa kallas prisoelastiska.)
Är det dålig skattepolitik att ta ut skatt på konsumtion av miljö- eller klimatskadliga produkter eller beteenden?
– Nej – och särskilt inte om syftet med skatten är att uppnå minskad sådan konsumtion. Men är sådana skatter bra miljö-/klimatpolitik, om de förvisso leder till ökade skatteintäkter men inte ger positiva effekter på miljö och klimat? Nej, uppenbarligen inte. Man bör därför från statsmakternas sida erkänna när en grön skatt i första hand är fiskalt motiverad och utformad. Om inte annat är det renhårigare gentemot de konsumenter som får betala den slutliga kostnaden, säger Patrick Krassén.