Mission Impossible: Reduktionsplikten

Det var som i den klassiska tv-serien vars namn jag lånar till rubriken. Ett spännande uppdrag med en tuff deadline, som nästan kunde presenterats så här:

”Här är beräkningar till rapporten. Detta är ditt uppdrag, Jennie, om du väljer att acceptera det. Meddelandet kommer att självförstöras om fem sekunder.”

Nu var det inte riktigt så, men känslan av actionfylld politik finns kvar. Det är min andra vecka på jobbet och jag får ett dokument i handen. Jag ska skriva min första rapport åt Företagarna. Äntligen! Underlaget jag precis har fått handlar om reduktionsplikten, den lag som tvingar drivmedelsleverantörer att blanda in biodrivmedel i bensin och diesel i syfte att minska utsläppen från transportsektorn.

Rapport: Reduktionspliktens framtid – Hur kan vi kombinera klimatambitioner med konkurrenskraft?

Jag djupdyker ner i ämnet

Mitt uppdrag går ut på att utifrån beräkningar och fakta visa på hur svenska företags konkurrenskraft försämras med höga punktskatter på drivmedel i kombination med reduktionsplikten, som höjer priset ytterligare vid pump med anledning av de höga produktionskostnaderna. Jag djupdyker med stor entusiasm ned i ämnet, men inser snabbt att det är snårigt. Reduktionsplikten är mer än vad den förenklade debatten i media har förespeglat. Uppgiften känns smått omöjlig att göra rättvisa.

Låt mig förklara från början. 2018 infördes reduktionsplikten och procentuella nivåer av utsläppsminskningar som drivmedelsleverantörer skulle levererar fastställdes och skulle höjas årligen. I och med reduktionspliktens införande blev produktion av biodrivmedel en viktig marknad för drivmedelsleverantörerna som fick möjlighet att producera till nästintill vilket pris som helst, eftersom vi konsumenter tvingades att köpa oavsett kostnad.

Dessutom tvingades vi konsumenter att betala full skatt för både fossila och förnybara drivmedel, Rimligen borde åtminstone biodelen fått nedsänkt skatt? Samma system gäller fortfarande och i dag utgörs 54 procent av priset på bensin av skatt respektive 39 procent för diesel.

Två tydliga läger

Fram till valrörelsen 2022 var majoriteten av alla partier överens om att Sverige behövde biodrivmedel för att nå våra nationella klimatmål om att minska transportsektorn med 70 procent till 2030. Reduktionsplikten var det självklara verktyget för att uppfylla det målet. Några få politiker hörsammade protesterna om att de höga drivmedelspriserna hotade såväl näringsidkare som hushåll med små marginaler.

Priserna kvarstod dock och Sverige hade bland världens högsta drivmedelspriser. Sedan kom Rysslands krig mot Ukraina. Snabbt efter kom sedan el-krisen (även om Sveriges kapacitetsbrist har varit allmänt känd under flera år) och valrörelsen fick sitt startskott. Det var där och då reduktionsplikten fick två tydliga läger – för och emot.

För mig som är övertygad om att företag är grunden för jobbskapande och välfärden var valet enkelt. Även om mitt hjärta bultar lite extra för miljön, så vet jag att de negativa konsekvenserna blir större för samhället om företagens konkurrenskraft urholkas på grund av orimliga bränslepriser. Färre skatteintäkter till välfärden och mindre investeringar i den gröna omställningen skulle kunna bli resultatet, i värsta fall skulle jobb och produktion riskera att förläggas utomlands med sämre miljöregler än Sverige. 

Sverige har med vår teknik och innovationsförmåga legat i framkant vad gäller miljöteknik. Under 2018 trängde exempelvis svensk export undan totalt 26 miljoner ton koldioxid genom att ersätta brasiliansk, indonesisk och kinesisk pappersproduktion. Det som är problematiskt i sammanhanget, är att svenska företag som exporterar homogena produkter på en världsmarknad med hård konkurrens, påverkas negativt av höga drivmedelspriser, då det är svårt att överföra kostnader på kunder utan att tappa marknadsandelar globalt. 

En oväntad upptäkt

Mitt sökande om svar på Reduktionspliktens effekter tar över kvällarna och all min arbetstid. För någonstans maler miljöaspekten kvar i mitt huvud. Bevisen är tydliga och jag tvivlar inte på att det är rätt att sänka reduktionsplikten i syfte att stärka konkurrenskraften. Men jag vill inte stanna där utan också veta vad det är samhället förlorar. 

Ju mer jag läser desto mer förstår jag att en sänkt reduktionsplikt inte bara handlar om kostnader, det handlar också om miljön utanför Sverige. Sverige importerar i dag cirka 80 procent av allt biodrivmedel, det gör att vi kan minska våra utsläpp inom våra gränser och har möjlighet att uppnå våra mål. Men det är på bekostnad av ökade utsläpp i de länder som producerar råvarorna till drivmedlet, det har konjunkturinstitut såväl som forskare konstaterat.

Hur kunde den allmänna debatten helt överse dessa aspekter? Jag känner mig snuvad på information – jag som minsann hade följt varenda miljö- och klimatdebatt under valrörelsen. Ändå är det ett faktum att en stor del av politikerkåren inte lyfte miljöaspekten om att utsläppen ökar globalt och att viktiga naturvärden, den biologiska mångfalden och andra naturliga kolsänkor hotas, för att Sverige, som idag släpper ut 0,2 procent av världens utsläpp ska vara ”bäst” i klassen. Samtidigt är det svårt att inte känna sig lite skamsen då jag är väl medveten att i en valrörelse är det rubriker och prestigeprojekt som räknas.

Uppdraget jag fått känns inte alls omöjligt länge. Att reducera reduktionsplikten är vägen framåt. Både för konkurrenskraften och klimatet.