Det finns ett nytt modeord i Bryssel. Det frontar panelsamtal, upprepas på presskonferenser och skrivs in i allt fler strategidokument: regelförenkling.

I EU-kretsar talas det till och med om en ”förenklingsrevolution”. Agendan är klar: den administrativa bördan för små och medelstora företag ska minska med 35 procent till 2029. Det är ett välkommet mål – och ett löfte som förtjänar att granskas.

Förenkling sparar pengar

Under många år har företag vittnat om hur lager på lager av regler gör det svårare att bedriva sin verksamhet och växa. Att Bryssel nu tydligt signalerar att EU tar förenklingsarbetet på allvar är därför ett framsteg.

Redan 2021 lanserades principen ”en in, en ut”, innebärande att varje nytt administrativt krav ska vägas upp av att något annat tas bort. En slags bokföringsprincip för lagstiftning. Kommissionen uppskattade att initiativet sparade företag nästan 14 miljarder euro mellan 2022 och 2024.

Arbetet med regelförenklingar har dessutom fått en mer offensiv form det senaste året genom arbetet med omnibuspaketen – flera lagändringar samlade i kluster som syftar till att förenkla regelverk. Under 2025 presenterades tio sådana paket inom områden som digitalisering, hållbarhet och beskattning. Förenklingarna handlar bland annat om att minska rapporteringsbördan, digitalisera processer och att anpassa krav utifrån företagsstorlek. Kommissionens beräkningar visar att förslagen gemensamt kan komma att innebära årliga besparingar för företag på omkring 11,9 miljarder euro.

Så långt ser det lovande ut. Samtidigt är Bryssel fortfarande Bryssel.

Regler ut, men också regler in

Parallellt med att det talas om att lätta på regelbördan fortsätter maskineriet att rulla. Sedan 2019 har EU:s institutioner antagit närmare 14 000 nya rättsakter. Det är svårt att få den siffran att rimma med ordet förenklingsrevolution.  När Danmark under sitt ordförandeskap förra året beräknade kostnaderna för de nya EU-reglerna som var under förhandling uppskattades de till över 80 miljarder euro per år för företagen. Det innebär att de kostnader som tillkommer genom ny lagstiftning riskerar att bli betydligt större än de som samtidigt försvinner. 

Trots målsättningar om stärkt konkurrenskraft och regelförenkling verkar det helt enkelt som om lagstiftarna i Bryssel fortfarande har svårt att bryta den felaktiga logiken ”lösningen på alla problem är fler regleringar”.

Brist på tydliga prioriteringar

Det är inte ett argument mot europeiskt samarbete – tvärtom. Den inre marknaden bygger på gemensamma regler och på flera områden är EU-nivån den mest effektiva för att skapa just enkelhet och förutsebarhet. En väl avvägd harmonisering kan ersätta 27 olika nationella regelverk och därmed minska regelbördan. Problemet är i stället hur EU lagstiftar: utan tillräcklig prioritering, utan tydlig rensning eller harmonisering i det som redan finns och alltför ofta utan en grundlig analys av den samlade effekten för små och medelstora företag.

Regelkrångel uppstår sällan avsiktligt. Nästan varje nytt direktiv bär på en rimlig ambition – bättre miljö, starkare konsumentskydd eller mer rättvis konkurrens. Problemet är att nya krav ofta läggs ovanpå gamla utan att något samtidigt avskaffas. Det är så regelbördan växer – inte genom illvilja, utan genom ackumulation. Resultatet blir en växande regeldjungel som kväver investeringar, innovation och företagslust.

Konsten att låta bli

Det är här trovärdigheten i ”förenklingsrevolutionen” prövas.

För att den ska bli mer än en talepunkt krävs något som är svårare än att lansera nya initiativ: politisk självbehärskning. Förmågan att avstå från att reglera. Modet att säga att allt inte behöver lösas med ännu ett direktiv. I Bryssel belönas handlingskraft som syns. Ett nytt lagförslag är konkret. Att inte lägga ett är betydligt mer osynligt. Kanske är det därför regelförenkling är så svårt. Den kräver att någon medvetet låter bli.

Om EU menar allvar den här gången kommer det dock inte främst att märkas i pressmeddelanden eller i nya strategidokument. Det kommer att märkas när företagare runt om i Europa faktiskt upplever att något blivit enklare. När enblankett försvinner. När en rapport inte längre behöver skickas in. När ett krav tas bort utan att ersättas av två nya.

Först då förtjänar ordet förenklingsrevolution att användas.