Förra veckan pratade jag med en företagare, en kvinna som driver en inredningsbutik och har tre anställda. En ganska typisk medlem hos Företagarna med andra ord. Vårt samtal handlade om regeringens politik för arbetskraftsinvandring och de nya krav på lönenivå som kommer införas 1 november i år. Företagaren berättade med förtvivlan i rösten att SCB nyligen skrivit upp nivån för medianlönen. För henne innebar det att hon behövde öka lönen ytterligare, vilket hon kände stor oro för om företaget klarade rent ekonomiskt.

Regeringens dubbelsmocka

Låt oss backa lite för att påminna om vad detta egentligen handlar om. I sin iver att reglera migrationen har regeringen beslutat att införa ett lönekrav för arbetskraftsinvandring. Att det är viktigare att agera snabbt än genomtänkt framgår tydligt då regeringen drivit igenom ett krav på 80 procent av medianlönen redan från i höst, trots att det i januari nästa år kommer en utredning som ska lägga förslag om lönenivå för arbetskraftsinvandring. I direktiven går att läsa att lönenivån ska ligga i linje med medianlönen, vilket är drygt 34 000 kronor. Det innebär en dubbelsmocka från regeringen som först höjer lönekraven till drygt 27 000 kronor och sedan har som ambition att höja den redan allt för höga nivån till 34 000 kronor under nästa år. 

Varför gör regeringen så här?

Den som följt frågan om arbetskraftsinvandring minns att det var alliansregeringen som ändrade regelverket och återigen gjorde det möjligt för företag som inte hittade rätt kompetens i Sverige att hitta den i andra länder. Samma partier, minus Centerpartiet men plus Sverigedemokraterna, vill nu kraftigt begränsa möjligheten för arbetskraftsinvandring trots att bristen på rätt kompetens är det största tillväxthindret för små och medelstora företag. Företagare över hela landet undrar nu varför regeringen gör så här.

Det är ganska svårt att hitta ett bra svar, däremot finns det många dåliga. Argumentet ”begränsa migrationen” väger lätt då en arbetskraftsinvandrare står för sin egen försörjning. Många arbetskraftsinvandrare fyller de luckor som finns på svensk arbetsmarknad med bristande kompetensförsörjning i många branscher. Ett annat argument som ofta nämns är att ”Stävja fusk och kriminalitet”, men det är ingen stridsfråga. Det råder konsensus om att utnyttjande av system ska bekämpas, men det måste göras genom insatser för att bekämpa de kriminella inslagen, inte genom att ge sig på de små och medelstora företag som är beroende av sin arbetskraft för att överleva.

Ett bakvänt resonemang

”Hur ska jag ha råd med ytterligare en löneökning av just den här personen? Och hur rättvist är det mot de andra som har jobbat minst lika hårt?”. Tillbaka till den förtvivlade företagen. Tillsammans med frågan om kompetensbrist sammanfattar dessa frågor utmaningen för många småföretagare i landet. Genom att införa ett lönekrav för en viss del av arbetskraften införs en lönenivå för alla anställda. Och att alla branscher som har behov av utländsk kompetens och arbetskraftsinvandring ska ha löner som ligger i nivå med medianlön blir helt bakvänt. Enligt den svenska modellen är det arbetsmarknadens parter som sätter lönenivå men den slås ut när regeringen går ut och sätter vad som i praktiken blir en (hög) minimilön.

Arbetslösa kan inte ersätta arbetskraftsinvandrare

Men, kanske du tänker nu, det finns ju så många arbetslösa redan i Sverige. Kan man inte anställa de i stället? Visst finns det många som står utanför arbetsmarknaden som verkligen behöver få ett arbete, men för dem behövs ofta fungerande arbetsmarknadsutbildningar, yrkesinriktade språkutbildningar, matchning och ibland subventionerade anställningar till en början. De som i dag står utanför arbetskraften kan alltså inte enkelt ersätta kvalificerad arbetskraftsinvandring. 

I många yrken och i många branscher ligger lönen under 34 000 kronor. Det innebär inte att arbetaren är underkvalificerad. Många företag är beroende av kvalificerad arbetskraft som inte alltid finns i Sverige. Varför dessa företag ska betala priset för regeringens desperata iver att begränsa migrationen, även de som försörjer sig själva och bidrar till de svenska företagens tillväxt, är och förblir en obesvarad fråga.