Terapi för dig med lågkonjunkturfobi
Det fyrstaviga ordet som för stunden är på allas läppar är låg-kon-junk-tur. Detta är med anledning av att Konjunkturinstitutet bedömer att den svenska ekonomin är på väg in i just en lågkonjunktur, som bedöms kunna vara i fyra år (lågkonjunkturen efter finanskrisen varade i hela sju år).
Det som är på väg att hända kommer bli väldigt tufft för många människor och företag. Men är det verkligen så konstigt att vi går in i en lågkonjunktur givet omständigheterna i omvärlden och på hemmaplan? Kan det inte rentav vara så att en ”gammal hederlig” lågkonjunktur är precis vad Sverige som land och ekonomi behöver? Andra utfall såsom stagflation (hög arbetslöshet, hög inflation och låg tillväxt) eller depression (långvarig recession) vore mycket sämre.
Lågkonjunktur, svart på vitt
Ett ords faktiska betydelse är viktigt att beakta och i dessa tider tenderar allt för mycket urarta i ”mest upprörd tolkning vinner”. Låt mig därför börja med definitionen av vad en lågkonjunktur är. Den är väldigt teknisk och jag tror inte att det är vad de flesta tänker på när de hör ordet lågkonjunktur.
Ekonomifakta definierar lågkonjunktur så här:
”För att avgöra var i konjunkturcykeln en ekonomi befinner sig brukar man titta på hur högt det så kallade resursutnyttjandet är. Konkret försöker man avgöra hur hög bruttonationalprodukten (BNP) skulle kunna vara utan att ekonomin för den sakens skull överhettar. Man kallar detta för potentiell BNP (. . .). Skillnaden mellan faktisk BNP och potentiell BNP kallas för BNP-gap. (. . .). Om BNP-gapet är negativt befinner vi oss i lågkonjunktur och då kan produktionen öka utan att det skapar inflation.”
Med andra ord är en lågkonjunktur alltså en förutsättning för att inflationen inte ska öka när produktionen ökar. I det läge vi befinner oss i nu med ett inflationsutfall för KPIF i oktober på 9,3 procent är det nödvändigt för svensk ekonomi att gå i genom en lågkonjunktur för att få bukt med en inflation som är många gånger högre än Riksbankens inflationsmål.
Fler räntehöjningar att vänta
Ja, vad kan Riksbanken göra åt detta? För att bekämpa inflationen har Riksbanken styrräntan (tidigare kallad reporäntan) som sitt huvudsakliga penningpolitiska verktyg och de har redan börjat höja räntan kraftigt från 0 procent i början av maj till 1,75 procent i september. Allt talar för att ännu en höjning om minst 0,75 procent kommer den 24 november och ytterligare höjningar efter det kan inte uteslutas.
Det känns naturligtvis ovant för de flesta med en styrränta över 2 procent – den har nämligen inte varit över den nivån sedan Riksbanken sänkte räntan med 1,75 procentenheter ned till 2 procent i december 2008. Riksbanken har sedan dess försökt få upp inflationen och hålla den kring inflationsmålet genom att stimulera ekonomin med bland annat en låg ränta.
Denna gång lyckades man med råge. Det ska dock sägas att Riksbankens insatser fick god hjälp av utbudsstörningar, logistikproblem och höga elpriser. Detta till trots är efterfrågan en viktig förklaring till de breda prisuppgångarna. Vi var helt enkelt många som hade vant oss vid ständigt låga räntor och vi fortsatte att konsumera när priserna började stiga mer än inflationsmålet.
Ökad motståndskraft
Åter till varför det kanske är bra med en lågkonjunktur igen, vilket är en fråga som kanske bäst besvaras genom fler frågor. Vad producerar vi och gör vi det på bästa sätt? Vad efterfrågar konsumenter i en normal räntemiljö? Och kanske allra viktigast, hur finansierar vi köp och investeringar när räntan inte längre ligger nära noll och tillgångspriser inte bara stiger.
Märk väl att en sådan rannsakan inte är något vaccin mot dåliga politiska beslut, det är till exempel inte bra med orimligt höga energipriser till följd av bland annat nedlagd kärnkraft i södra Sverige. Men det är sunt att hushåll och företags förväntningar om räntan och tillgångsprisers utveckling omvärderas.
Låga räntor och en förväntan om de skulle vara låga länge – trots Riksbankens varningar – gjorde att den privata skulduppbygganden steg kraftigt och gjorde ekonomin sårbar. Nu när det blir dyrare att låna men samtidigt mer lönsamt att spara ökar förhoppningsvis sparandet och därmed även hushållens och företagens motståndskraft vid framtida nedgångar.
Låt marknaden avgöra
Står vi inför ett ännu ett potentiellt paradigmskifte med varaktigt högre nivåer på räntan? I så fall får vi sannolikt vänja oss av med vissa konsumtionsmönster och kostnadsposter som inte längre ryms inom hushållskassan. När många gör den anpassningen leder det till minskad efterfrågan på vissa varor och tjänster och det i sin tur till att vissa företag får hitta en ny nisch eller att de slås ut.
Att vi låter marknaden och inte politiken avgöra vilka företag som finns i morgon är helt avgörande för hur livskraftigt vårt näringsliv ska vara. Det är ett naturligt förlopp som inte behöver vara av ondo så länge som våra folkvalda ser till att leverera ett vitalt företagsklimat som gör att nya företag kan startas där gamla gått i graven. Då kan faktiskt en lågkonjunktur vara precis den terapin som landet behöver.