Vem kan man lita på?
I måndags gick Centerpartiets partiledare Annie Lööf ut i en intervju i Dagens Nyheter och tillkännagav att hon kan tänka sig att ingå som minister i en S-ledd regering. På ett sätt var det oväntat, på ett sätt ganska väntat. Mönstret är dock tydligt: det blir allt svårare för väljarna att veta vad som gäller i dag, och ännu mer vad som gäller i morgon.
Centerpartiet under ledning av Lööf har under åren efter valet 2018, och i ännu högre grad de senaste månaderna, fjärmat sig från partierna på högersidan. Centerpartiets väljare har under de senaste fyra åren också skiftat till vänster i sympatier, och omdömena om C är numera hårda även från företrädare för de tidigare borgerliga kompanjonerna i januarisamarbetet, Liberalerna.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson återupprepade i ett uttalande på Facebook på tisdagen sitt budskap om att borgerligt lutande centerpartister ska ”låna ut sin röst” till Moderaterna. Kritik kom också internt i partiet, bland annat från ungdoms- och studentförbunden.
Svårbegriplig gir
Ur ett företagarpolitiskt perspektiv är Centerpartiets gir åt vänster olycklig – och svår att begripa. Den som läser partiets valmanifest, som publicerades för bara ett par veckor sedan, ser att det är tämligen offensivt i förslag som ska förbättra för småföretag. Sänkta skatter, mindre regelbörda, lättare och billigare att anställa, enklare att starta företag generellt, en tydlig arbetslinje, bättre investeraravdrag är alla saker som finns med i manifestet. Det framgår också att Centerpartiet vill se ett sänkt generellt skattetryck under kommande mandatperiod och inte kommer att medverka till skattehöjningar på jobb, sparande och boende.
De något förvirrande ideologiska lappkasten den senaste tiden hamnade i strålkastarljuset även när Lööf frågades ut av Dagens Industris politiske chefredaktör PM Nilsson under Almedalsveckan. På den direkta frågan om Lööf definierar Centerpartiet som ett högerparti svarade hon utan att tveka ja, och placerade C bland högerpartierna i Sverige – tillsammans med M, L, KD och SD. Liksom i intervjun i DN framhöll Lööf att Centerpartiet kan tänka sig att släppa fram en socialdemokratisk statsminister, men inte om dennes regering kommer att bedriva ”vänsterpolitik”.
Politisk spagat
Planen verkar alltså vara att C ska få S att bedriva ekonomisk högerpolitik. Kan en sådan politisk spagat fungera? Tja, man försökte göra det genom Januariavtalet 2019-2021. När Företagarna utvärderat utfallet av den perioden, blev resultatet att det var magert med större reformer i ekonomiskt liberaliserande riktning – även om några kom till stånd, och positivt var att inga avsevärda skattehöjningar genomfördes. Det sistnämnda beror dock till del på att oppositionen hållit emot i riksdagen; flera S-ledda regeringar har fått se sig tvungna att regera på budgetar framtagna av högerpartierna.
Partiers sakpolitiska förslag ska inte bara ses som förändringar partiet vill uppnå. I hög grad fungerar de som brickor i eventuella förhandlingar – och redan innan förhandlingarna fungerar de som signaler om hur dyrköpt ett partis stöd kommer bli. Därför kan man som väljare bli konfunderad om vad man ska lita på – partiers valmanifest, partiledarens uttalanden, eller hur partiet agerat tidigare vad gäller utfästelser och prioriteringar?
Sanningen är förstås att det inte finns något definitivt svar – politik är ingen vetenskap. Allt annat lika kan dock konstateras att ju fler partier som omfamnar en företagar- och jobbfrämjande politik, desto bättre.