Efter väntan, besvikelse
Årets klimax har uppnåtts och det var inte jultomten som kom, det var blott en reformering av arbetsrätten. Efter månader av utredning efter Toijer-utredningen presenterade i måndags resultatet. Det som alla väntat på. Blev det ”den största reformen i modern tid” som arbetsmarknadsministern sade på pressträffen? Nej säger vi, det liknar mest en sådan där irriterande pyspunka på cykeln som man ofta upptäcker när man är långt hemifrån.
Finns det inga positiva delar? frågar sig då den som ändå hoppas att arbetsrätten ska förändras till att bättre passa dagens förutsättningar och företag?
Skäl nog för att vara positiv?
Jo då, de finns. Enligt ja-sägarna ska nu det bli lättare att säga upp på grund av personliga skäl. Konkret innebär det att ett ord har bytts ut i lagtexten. Saklig ”grund” byts mot, hör och häpna, sakliga ”skäl”. Enligt förslaget ska det innebära att arbetsgivare får det lättare att säga upp på grund av personliga skäl, det vill säga att ribban för att bevisa när en anställd misskött sig så illa att hen kan sägas upp har sänkts.
Min hund, tio månader gammal, kan hoppa cirka sextio centimeter. Även om ribban ligger på marken hoppar hon ända cirka sextio centimeter över den. Jag befarar att ordbytet i lagtexten riskerar få samma effekt när arbetsgivaren väl sitter där med de fackliga motparterna och ska ”bevisa” att den anställde misskött sig. Det återstår att se hur domstolarna ska tolka ordbytet och efterleva det som står i förarbetena. Och dit är det lång väg kvar. Först efter år 2022 eller ännu senare när den nya praxisen kommer vet vi. Har företagen råd att vänta så länge?
Självklarhet blir satt på pränt
En mycket positiv del är i alla fall att anställningen enligt huvudregeln i fortsättningen alltid ska upphöra när anställningen plus uppsägningstid är till ända. Det innebär att även om en uppsägning har ”ogiltigförklarats” kvarstår inte den anställde i anställningen och uppbär lön. En självklarhet anser vi, men så har inte arbetsrätten tillämpats de senaste dryga trettio åren, vilket varit en oerhört kostsam historia för arbetsgivaren. För att inte tala om skadestånden om arbetsgivaren gjort fel.
En stor besvikelse är ändå den kraftiga försämringen av allmän visstid. Anställningsformen infördes av Alliansen och var något som verkligen gjorde LAS mer flexibel i och med att en arbetsgivare utan att ange något särskilt skäl kunde anställa en person på en tidsbegränsad anställning under en period. En utmärkt reform till stöd för arbetsgivare som vill utveckla verksamheten och pröva att ha anställda. Den reformen stukas nu rejält när tiden halveras för hur länge en tidsbegränsad anställning kan pågå. Det blir inte mer flexibelt.
Frågan är om det sammantaget kan sägas vara den stora reformen som behövs av arbetsrätten? Vi har väntat länge, och det verkar som vi kommer få vänta väldigt länge till.