Chefsekonomen: Ordning och reda i statsfinanserna – en sanning med modifikation
Regeringens närings- och arbetsmarknadspolitik kan snarast betraktas som försvårande för mindre och växande företag. Magdalena Andersson själv tycks se mindre och växande företag som skattefuskare snarare än jobbskapare, vilket är mycket tragiskt. Höjda skatter på arbete, ökat regelkrångel och en rad förslag på skattehöjningar för företag är inte något som underlättat för mindre och växande företag.
Det vore bättre om företag och vanligt folk fick mer pengar i plånboken, än att Magdalena Andersson och staten lägger pengarna på hög. Sverige har redan idag bland världens högsta skattetryck med höga marginalskatter på arbetsinkomster. Att statens finanser är starka är därför knappast en överraskning.
Arbetsmarknadspolitiken är kanske regeringens största misslyckande. Trots en rad subventionerade anställningar och stöd består arbetsmarknadens tudelning, företagen skriker efter kompetens samtidigt som stora grupper fortfarande står utanför arbetsmarknaden. Arbetslösheten har förvisso sjunkit, men den har sjunkit mer i andra EU-länder. Så nu är vi längre ifrån regeringens arbetslöshetsmål om lägst arbetslöshet i EU år 2020 än när regeringen tillträdde. Genom vinst-i-välfärdsdebatten har regeringen dessutom lagt en våt filt över företagandet i denna viktiga sektor, vilket är extra tråkigt då det i synnerhet lett till minskat företagande bland kvinnor.
Ett annat område där jag tycker regeringen gjort alldeles för lite är bostadsmarknaden. Ingenting har i princip gjorts för att reformera hyresregleringarna och frigöra mer bostäder i det befintliga beståndet. Tvingande amorteringskrav och skuldkvotstak tycks nu dessutom förvärra problemen genom att ytterligare försvåra för unga att skaffa egen bostad. I storstäderna är detta ett enormt problem som också får stora följdproblem för företagens rekrytering.
Magdalena Andersson hävdar att hon skapat ordning och reda i statens finanser. Det är en sanning med modifikation, de svenska finanserna har sedan långt tidigare varit mycket starka och att som nu, under högkonjunktur fortsätta att gödsla ekonomin på det sätt som regeringen gjort, kan nog inte betraktas som sparsamt. Jag tror dock att det största problemet är att regeringen inte gjort tillräckligt. Statsfinanserna kan definitivt klara av en del större investeringar, till exempel i infrastruktur, men förmågan att se dessa investeringsbehov tycks inte finnas.
Nu är det snart val och Magdalena Andersson vill ge sin egen politik beröm, samtidigt som hon vill låsa fast en kommande regerings möjligheter genom att retoriskt begränsa resurserna. Jag tror det finns gott om investeringsbehov och möjligheter för Sverige, men det behövs nytänkande. Förhoppningsvis får vi se det efter valet och med en ny, mer företagsvänlig närings- och arbetsmarknadspolitik.
Daniel Wiberg ekon.dr.
Chefsekonom