”Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är så här?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut”

Så skaldade Thomas Di Leva 1987. Och det är inte utan att känslan är ungefär densamma, så här nästan 40 år senare. Världen är osäker och utvecklingen oklar.

Spretande prognoser

Sedan tidigare var den ekonomiska utvecklingen mycket svårbedömd, bland annat till följd av att det var osäkert om artificiell intelligens skulle leda till världens undergång, till en rejäl produktivitetstillväxt eller om den möjligen var en bubbla. Nu har vi till detta fått ett krig med potential att på allvar störa världsekonomin at tänka på. Och prognoserna för hur kriget kommer att utveckla sig – hur länge det kommer att pågå och vad en rimlig vapenvila eller fred kommer att innehålla – spretar betänkligt.

Svensk ekonomi befann sig tills alldeles nyligen i en sedan länge efterlängtad återhämtning. Detta efter flera år med en utdragen lågkonjunktur, med hög arbetslöshet och svag lönsamhet hos svenska företag. Återhämtningen försenades för ett drygt år sedan av Donald Trumps tillträde och hans burdusa tal om tullar och annat, som fick hushållen att hålla hårt i plånboken. Men i år prognosticerades tillväxten äntligen ta fart och arbetslösheten sjunka. De senaste veckornas krig i Mellanöstern riskerar nu att helt få återhämtningen att spåra ur.

Risk för stagflation?

Den enda vi vet säkert är att vi inget vet säkert. Inköpschefsindex i Europa, som är en undersökning av inköpschefers syn på den ekonomiska utvecklingen och som presenterades i tisdags, pekar förvisso på att ekonomin växer. Men varningssignaler kring ökat pristryck och förlängda leveranstider ljuder klart och tydligt. Det är just den typ av ökad tröghet i handelsflödena som riskerar att leda till att kostnader och priser börjar stiga, med risk för att inflationsförväntningar hos hushåll och företag följer efter. Vid en sådan utveckling kommer Riksbanken att se sig tvungen att höja styrräntan och kyla av ekonomin. Vi riskerar återigen, precis som efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, hamna i ett ekonomiskt läge med såväl inflation som lågkonjunktur; stagflation, som ekonomerna kallar det.

Men utvecklingen kan också bli en helt annan. Regeringens scenarioanalys målar ett mycket brett utfallsrum: det kan gå bra, men det kan lika gärna gå åt fanders. Och i Konjunkturinstitutets senaste prognos, som publicerades i onsdags, är myndighetens bästa bedömning att återhämtningen i allt väsentligt kommer att tuffa på som planerat. Inflationen antas förvisso bli några tiondelars procent högre, men fortfarande ligga under målet på två procent. Ekonomin väntas växa och arbetslösheten långsamt sjunka tillbaka. Men det bygger på att kriget är slut till sommaren och att vi återvänder till någon form av normalläge relativt snabbt.

Sårbart energiberoende

Om man känner sig vilsen och osäker kan man möjligen finna viss tröst i att man inte är ensam. Även de främsta experterna, vars jobb det är att analysera råvaru- och aktiemarknader, har svårt att riktigt veta vad de ska tro. Börskurser och tillgångspriser fluktuerar kraftigt var gång Trump skickar i väg ett meddelande i sociala medier om de förhandlingar som han eventuellt för med en motpart som ingen riktigt vet vem det är om något som är högst oklart.

Slutsatsen av de höjda olje-, gas- och elpriserna som följer på det nuvarande kriget är delvis desamma som de var efter oljekriserna på 1970-talet: ett ökat oberoende av utländsk fossil energi är bra, såväl ur ett ekonomiskt som ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Sverige har också kommit långt vad gäller att minska sitt beroende av olja. Men vår fordonspark är fortsatt fossilberoende och våra elräkningar kommer att höjas när högre gaspriser leder till höjda elpriser i resten av Europa. Att fortsätta omställningen av fordonsflottan och förstärka såväl produktion som transmission av el är därför viktigt.

Sänkt skatt bättre än stöd

En glädjande nyhet i det annars ganska deprimerande nyhetsflödet är att regeringen i veckan skickade ut ett förslag om att ta bort den automatiska indexeringen av energiskatten på el på remiss. Att sluta att automatiskt höja skatten på el varje år vore ett första välkommet steg på vägen mot att sänka den.

Samtidigt är det viktigt att acceptera att vi är där vi är, även om det inte är exakt där vi skulle vilja vara. Vi har den fordonsflotta och de elnät vi har. Regeringen har aviserat att man tillfälligt ämnar införa ett högkostnadsskydd för elpriser för hushåll och sänka skatten på drivmedel. Det är förståeligt, men inte oproblematiskt. Det uppenbara först: regeringen motiverar inte varför företag exkluderas från högkostnadsskyddet. Hela idén med ett högkostnadsskydd är också problematisk. Bättre vore att brett och långsiktigt sänka skatten på el. Det hade gynnat elkonsumenter, såväl företag som hushåll, här och nu samtidigt som det bidragit till den långsiktiga elektrifieringen.

Svåra avvägningar

När det gäller skatten på drivmedel finns svåra avvägningar att göra. Å enda sidan är det lyckosamt att regeringen sedan tidigare har gjort en del reformer på området, bland annat vad gäller att kraftigt banta reduktionsplikten, som gör att priserna trots en snabb ökning är hanterbara. I en snabbpanel som vi på Företagarna gjort, där vi frågat medlemmarna om hur de ser på skatten på drivmedel, svarar nästan 6 av 10 att man anser att skatten bör sänkas ytterligare för att dämpa effekterna av kriget mot Iran. Å andra sidan har Sverige redan relativt låga skatter på drivmedel jämfört med många andra europeiska länder och elektrifieringen missgynnas om politiken signalerar att man garanterar låga bensin- och dieselpriser.

Vi är som sagt där vi är. Och här och nu krävs sänkt skatt på el och reformer som värnar såväl hushållens köpkraft som företagens lönsamhet. Men vi måste också fundera på hur vi tar oss dit vi vill. Då är en fortsatt elektrifiering ofrånkomlig. Sveriges välstånd måste säkras mot såväl Trumps twittrande som en den islamistiska diktaturens nycker.