Äntligen stod de ekonomisk-politiska talespersonerna vid presskonferenspodiet. Två veckor efter att regeringen presenterade sitt förslag till budget för 2026 har nu oppositionspartierna lanserat sina alternativ. Vad är det då för helhetsbild som framträder? Helhetsbilden är att det saknas en helhetsbild.

De olika oppositionspartierna har vitt skilda bild av vad som är ett lämpligt reformutrymme. (Läs mer om vad det betyder i krönikans bonusmaterial längst ner.) Socialdemokraterna sparar marginellt mer än regeringen. Vänsterpartiet marginellt mindre. Centerpartiet sparar cirka 10 miljarder kronor mer i regeringen. Och sen har vi Miljöpartiet. Det tycker att den egna politiken är så viktig så att det finanspolitiska ramverket kan överges helt. Partiet vill låna 70 miljarder kronor ytterligare, utöver de 80 miljarder kronor som regeringen har föreslagit. Det gör Miljöpartiets förslag till mer av en önskelista än en faktisk budget.

Även på andra områden spretar det betänkligt. Centerpartiet vill till exempel sänka skatterna på arbete med drygt 10 miljarder kronor mer än regeringen. Vänsterpartiet vill i stället höja dem med knappt 50 miljarder kronor.

Den företagsvänliga floran tunnas ut

Så, vad är det då som föreslås rent konkret i oppositionens olika budgetar? Låt oss börja med Socialdemokraterna. Ett förslag som är efterfrågat av Företagarnas medlemmar är att återinföra högkostnadsskyddet för höga sjuklönekostnader för små- och medelstora företag. Därefter tunnas det ganska snabbt ut i den företagsvänliga floran. Det är dock bra och värt att notera att Socialdemokraterna inte avvisar regeringens förslag om sänkt elskatt eller sänkt inkomstskatt för låga och medelhöga inkomster. Och det är bra att man eftersträvar långsiktiga villkor inom energipolitiken, även om innehållet är viktigare än formen. Men. Man säger nej till sänkta arbetsgivaravgifter, föreslår en höjning av marginalskatterna och höjer beskattningen av besparingar på investeringssparkonton (ISK).

Vänsterpartiet är det egentligen onödigt att slösa överdrivet många tecken på i en krönika som denna. Där finns förslag om höjda marginalskatter, ett avvisande av sänkta arbetsgivaravgifter, återinförd flygskatt, höjd skatt på ISK, höjd skatt inom 3:12 och på utdelningar från onoterade bolag, höjd bankskatt med mera. Man kan säga mycket om Vänsterpartiet, men de är att lita på vad gäller deras förmåga att föreslå skattehöjningar. Mest anmärkningsvärt är ändå kanske förslaget om att återinrätta statens pris- och kartellnämnd. Företag inom livsmedelskedjan som inte kan motivera för byråkraterna hur de sätter sina priser ska utsättas för sanktioner. Det är att vända på bevisbördan för den fria företagsamheten. I dag granskar och utreder Konkurrensverket eventuella felaktigheter, med Vänsterpartiets förslag är alla prisjusteringar att betrakta som olagliga tills motsatsen har bevisats.

Miljöpartiet känns igen. Där finns höjda drivmedelskostnader, återinförd flygskatt, höjda marginalskatter, ett försvar av nuvarande strandskydd, höjd beskattning av ISK, höjda marginalskatter med mera Samt, som sagt, 70 miljarder i ökad skuldsättning som framtida generationer får betala.

Talande frånvaro av förslag

Centerpartiet utgör en intressant kontrast. Där finns stora och välkomna satsningar på sänkta kostnader för att anställa: för småföretag, för personer med låga löner och för långtidsarbetslösa. Men det går inte att komma ifrån funderingen om vem dessa förslag ska jämkas ihop med, givet nuvarande parlamentariska läge. Och partiets fokus på att till varje pris nå Sveriges nationella klimatmål, trots att vi redan är en av världens mest koldioxideffektiva ekonomier, riskerar att leda till statlig detaljstyrning och fördyrningar för såväl företag som familjer.

Sammanfattningsvis: Å ena sidan är det relativt små skillnader mellan partierna. Man bråkar om hundra miljarder kronor i en ekonomi som varje år producerar ett värde som uppgår till 6 500 miljarder kronor. Å andra sidan är skillnaderna ganska tydliga. De tre oppositionspartierna till vänster vill höja skatten på företagande, arbete och sparande. Centerpartiet vill i sin ensamhet göra det billigare att anställa och driva företag, men vägrar att försöka genomföra den egna politiken. Och regeringen vill gynna kortsiktig konsumtion snarare än att sänka till exempel bolagsskatten och de höga marginalskatterna.

Nästan alla partier pratar om vikten av att öka tillväxten och jobbskapandet. Faktiska förslag för att åstadkomma detta lyser dock tyvärr med sin frånvaro.

En parentes om reformutrymmet

Hur var det nu med reformutrymmet? Vad är det ens för något? Lite förenklat kan man säga att regeringen försöker räkna ut hur det finansiella sparandet hade sett ut om konjunkturen hade varit balanserad, alltså om det inte rått vare sig hög- eller lågkonjunktur. Sedan jämför den detta så kallade strukturella sparande med överskottsmålet. Om  det strukturella sparandet är högre än överskottsmålet finns det utrymme att genomföra ofinansierade åtgärder och vice versa. Till detta kommer en lite mer godtycklig bedömning av vad som är klok konjunkturpolitik. Går ekonomin trögt kan politiken ta sig ett än större reformutrymme för att stötta den ekonomiska utvecklingen. Går ekonomin på högvarv kan man i stället behöva bromsa och samla i ladorna.