Så gott som alla förslag om skattereformer innehåller någon variant av höjda skatter på miljöskadliga verksamheter. Det är politiskt närmast riskfritt – ingen vill försvara miljöförstöring – och signalerar ansvarstagande och långsiktighet. MP, KD, C, L och delvis M och V förordar alla höjda miljöskatter, i de flesta fall genom så kallad grön skatteväxling, där höjda miljöskatter ”växlas” mot sänkta skatter på andra områden – oftast föreslås arbetsinkomster.

Skilda syften

Det går att använda miljöskatter på olika sätt: för proportionerlig skadekompensation, som kassako för staten (fiskalt) eller handlingsdirigerande.

Koldioxidskatten är allmänt uppfattat som den effektivaste skatten för att minska klimatskadliga utsläpp, men den är samtidigt mycket högre i Sverige än bara nivån för att kompensera för klimatpåverkan (det sistnämnda brukar kallas polluter pays principle). Skatter som bonus-malus (den nya fordonsskatten) och flygskatten är mindre effektiva, eftersom de beskattar färdmedlet och inte utsläppet, och därför är de mer av fiskal karaktär – attraktiva intäktskällor för staten. Flygskatten ska i någon mån vara handlingsdirigerande, diesel- och bensinskatterna likaså, samtidigt som det på andra sidan finns handlingsdirigerande subventioner (till exempel av elcyklar och solcellsinstallation).

Grön skatteväxling?

Ibland anförs att grön skatteväxling vore en bra idé ur miljö- eller klimatsynpunkt. Frågan är dock om man ska höja de fiskala eller handlingsdirigerande miljöskatterna i en sådan skatteväxling.

Om minskad skatt på arbete eller företagande är bra i sig borde en sådan skattesänkning inte behöva ”kompenseras” med höjd skatt på något annat. Ur statiskt statsfinansiellt perspektiv behöver dock de uteblivna skatteintäkterna täckas upp på något annat skatteområde, om växlingen ska vara intäktsneutral.

För att växlingen också ska vara hållbar statsfinansiellt måste den skattebas man höjer skatten på vara stabil. Miljöskatter har olika mått av stabilitet, beroende på vilka beteendeförändringar de leder till. Det kan därför bli svårt att försöka både handlingsdirigera och skattebasstabilisera i en grön skatteväxling. Man kan säga att en bra miljöskatt är en dålig skatt ur statens perspektiv. Höjer man en skatt som slår mot företag och tillväxt, t.ex. energiskatt, eller en skatt som är på en lättrörlig bas, t.ex. kemikalieskatt, riskerar en sådan växling att vara underfinansierad. (Man ska dock ha i åtanke att detta är negativt ur statsfinansiellt perspektiv, men ur företagens och skattskyldigas perspektiv behöver inte en ”underfinansierad” skattesänkning vara dåligt – man får fortfarande behålla mer av sina pengar.)

Gröna skatter och tillväxt

Går det att kombinera miljö- och klimatinriktade politiska reformer med tillväxtinriktad politik? Absolut – om de utformas på rätt sätt. Gröna skatter som leder till påtagligt minskad konkurrenskraft för svenska företag jämfört med företag i andra länder, särskilt närliggande, kommer inte att vara effektiva och bör undvikas. Utsläppsrätter är ett bra verktyg för prissättning av miljöpåverkan och marknaden för dessa bör vidareutvecklas, särskilt på EU-nivå. Miljövänliga drivmedel bör stödjas genom skattebefrielse hellre än produktionsstöd eller andra typer av subventioner till företag.

Viktigast att komma ihåg är dock att mänskligt liv och välmående kräver ekonomisk aktivitet. Marknadsekonomi ger incitament för effektiviseringar och innovation – och rätt utformade kan skatter bidra till, istället för att hämma, sådana incitament.