Jag minns det så tydligt. Jag var i 20-nånting och hade egentligen ingen aning om vad jag ville bli eller jobba med. Så jag gjorde det som så många andra gör: jag pluggade vidare.

Ett år blev fem år och jag möttes aldrig av den fullt rimliga frågan: varför?
Det som där och då kändes som ett personligt val var nog i själva verket en del av ett större mönster. Hela systemet verkar uppmuntra just det där beteendet: att stanna kvar i akademin lite till, läsa en kurs till, ta en examen till. Jag är knappast ensam. Svenska studenter tar examen senare än i alla andra OECD-länder.

Rekordmånga akademiker utan jobb

Men närhetsprincipen fungerar väl, om man utgår från att alla svenskar ska ha nära till ett universitet. Sverige har nämligen fler universitet per capita än nästan alla jämförbara länder. Arton universitet på drygt tio miljoner invånare. Det låter imponerande, tills man tittar på resultatet.

Bara dryga hälften av alla studenter slutför sin examen. Men det är inte bara genomströmningen som haltar. När studenterna väl tagit examen hamnar många i arbetslöshet. Nyligen slogs ett dystert rekord: hundratusen akademiker står utan jobb, samtidigt som en fjärdedel av de nyexaminerade tjänar mindre efter examen än de gjorde som studenter.

Det är inte studenternas fel

Nu kanske jag låter gnällig, men det är siffror som borde få varningsklockorna att ringa. På institutionerna verkar det dock vara business as usual. Problemet är givetvis inte att människor utbildar sig. Problemet är att utbildningarna sägs leda till jobb när så inte är fallet. I dag dimensioneras högskolan i praktiken av studenternas efterfrågan och lärosätenas ekonomi. Populära utbildningar fylls på, oavsett om arbetsmarknaden behöver den kompetensen eller inte.
Och nej, det är inte studenternas fel. När jag själv valde att läsa vidare litade jag på att systemet visste vad det gjorde. Att en examen faktiskt skulle leda till jobb. Men när utbildningar fortsätter anta studenter trots att arbetsmarknaden redan är mättad, då börjar det likna lurendrejeri.

Urholkat utbildningssystem

Hur har vi hamnat här?

En viktig förklaring är att universitetspolitiken länge handlat mer om regionalpolitik än faktisk kvalitet. Högskolor har uppgraderats till universitet runt om i landet.

Varför?

Kanske för att motverka massurbanisering och brain drain. Tanken är god, men resultatet har blivit att resurser spridits tunt i stället för att koncentreras där de gör mest nytta. Konsekvensen är ett urholkat utbildningssystem som långsamt tappar sin relevans. 

Nobelprisvinnaren och psykologiprofessorn Richard Thaler myntade begreppet “loss aversion” för några år sedan. I korthet betyder det att känslan av att bli av med något övertrumfar den eventuella vinsten av att få något. Men när det kommer till högre utbildning är det kanske den vägen vi måste gå när politiken lekt jultomte och delat ut på tok för många universitetsstämplar.

Färre, starkare universitet

Vissa utbildningar måste krympa eller helt försvinna, andra byggas ut. Och ja – vi måste våga ifrågasätta om alla lärosäten verkligen ska vara universitet.  
Färre, starkare universitet och fler utbildningar som faktiskt leder till jobb. Det skulle inte nedvärdera akademin, det är att ta den på allvar.
För i slutändan handlar det inte om att människor som jag valde rätt eller fel. Det handlar om att systemet gör det alldeles för lätt att välja fel och alldeles för svårt att välja rätt.