Det är mycket svårt att göra förutsägelser, särskilt angående framtiden, ska Niels Bohr ha sagt. Citatet är förstås lustigt i sin uppenbara självklarhet, men samtidigt värt att ha i åtanke – särskilt i början av ett valår. Då är det nämligen högsäsong för prediktioner om valutgången.

Icke desto mindre kan man göra några spaningar så här dryga sju månader innan valdagen. En är att det ser marigt ut för regeringskonstellationen. Enligt sammanvägda opinionsmätningar skulle Tidöpartierna i dag samla drygt 45 procent av väljarstödet, medan oppositionspartierna sammantaget skulle få nästan 53 procent. Även med Centerpartiets stöd borträknat samlar S, V och MP 47,5 procent.

Omräknat till riksdagsmandat ser läget ännu sämre ut för Tidökonstellationen, eftersom Liberalerna ligger runt 1,8 procent i väljarstöd. Utan L skulle kvarvarande Tidöpartier i dagsläget samla endast 159 mandat, mot 172 för S, V och MP. Det skulle då krävas att C med sina 18 mandat skulle rösta för Tidö-kandidaten till statsminister för att hen skulle få bilda regering. Och C har klargjort att man inte kommer att stödja en regering som är beroende av SD.

Olika röda linjer

Om Liberalerna skulle klara sig kvar (och Kristdemokraterna – KD ligger i dag på strax över fyra procents stöd), men S-V-MP-konstellationen vara större än Tidöpartierna, kan Centern bli tungan på vågen. Partiet har en kluven position: borgerligt i stora delar av sin politik, men med väljare som övervägande vill se Magdalena Andersson som statsminister. C vill som sagt inte stödja en regering med SD i eller som stödparti (till skillnad från L, som accepterar nuvarande ordning men säger nej till SD i regering), men partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist markerade vid partiets kommundagar i helgen att partiet inte kommer stödja en regering där Vänsterpartiet ingår. V är å sin sida avvisande mot ett regeringssamarbete med C – och fällde ju faktiskt en S-regering 2021 efter att S närmat sig C:s liberaliseringskrav alltför mycket.

Marigt med enigheten inom oppositionen också, således. Men kan man då tänka sig någon typ av blockupplösande regeringskonstellation? Det har pratats senaste månaderna om att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch närmat sig Magdalena Andersson, både genom att tala väl om henne och glänta på dörren för viss sakpolitisk samsyn. Socialdemokraternas omsvängning om svensk kärnkraftsutbyggnad har säkerligen glatt energiministern.

För- och nackdelar 

Å andra sidan var det Busch som i någon mån ryckte av plåstret för samverkan mellan de borgerliga partierna och SD (den famösa köttbullelunchen 2021), och KD är det parti i Tidösamarbetet som SD tycks ha lättast att ha samsyn med. Skulle Ebba Buschs väljare uppskatta att ett fungerande samarbete med M och SD rivs upp, till förmån för att sträcka ut handen till S? Och skulle Magdalena Andersson välja bort stöd från V – som har nästan dubbelt så stort stöd som KD, och som näppeligen skulle gå med på samverkan med KD?

Ett tänkbart scenario är förstås att det blir ett liknande läge som 2021, när C släppte fram Socialdemokraternas statsministerkandidat, men inte röstade för regeringens budget. Det kan uppstå om Tidöpartierna inte får majoritet för sin statsministerkandidat, men en (presumtiv) S-ledd regering inte kan samla störst stöd för sitt budgetförslag i riksdagen – varpå den får regera på en borgerligt betonad budget.

Vi kommer få skäl att återkomma till detta ”vem-tar-vem”-gissningsspel ju mer valdagen närmar sig. Med ett annat truistiskt talesätt: Den som lever får se.