Made in Sweden

I Zhejian-provinsen i Kina, på gränsen till Shanghai, tillverkas inte längre mode skapat av entreprenören Angela da Silveira. För två år sedan tröttnade han på orimliga volymkrav som gjorde att för stora delar av kollektioner riskerade att behöva reas ut eller i värsta fall kasseras. I stället befinner vi oss i en byggnad vid Laxå bruks miljöåtervinning, fem mil söder om Örebro. Utanför mötesrummets fönster tornar berg av sopor. Symboliskt för en av pusselbitarna som lett till beslutet att rita om svensk produktion, åtminstone när det kommer till textilbranschen.

– Överproduktion är vardagsmat då leverantörer kräver att du ska tillverka ett stort antal av varje plagg för att få producera i deras fabrik. Det är både olönsamt och miljövidrigt. Även stora varumärken som Burberry har varit i blåsväder . De fick gå ut med löften om att sluta elda upp kläder som var osålda vid säsongens slut, berättar Angelo da Silveira som sedan 2015 skapat streetmode via sitt företag Diemonde.

Beslutet att förlägga produktionen i Kina vid starten föregicks inte av några större funderingar.

– Det var så det var, där fanns leverantörerna. I dag ser det inte längre ut så. Unga modeskapare vill stå för hållbarhet i grunden och letar andra sätt att förverkliga sina kollektioner. Dessutom har konsumenter helt andra, ökande krav på transparens kring hur produkter tillverkas, säger Angelo da Silveira.

Det var inte bara volymkrav och överproduktion som gjorde att han 2017 tog steget att flytta sin produktion närmare hem, till Portugal. Även tidskrävande kommunikation, långa resor och en haltande syn på kvalitet bidrog.

– Snacket om tillverkningens baksidor har pågått ett tag. Om du tittar på resurserna som går åt för att skeppa varor eller prover och för att resa fram och tillbaka så är det inte särskilt effektivt. Utvecklingen i Kina gick dessutom åt fel håll, med ökande volymkrav. Många modeföretag har redan gjort flytten från Asien till Portugal, konstaterar Angelo da Silveira medan han guidar runt i lokalerna i Laxå där 80 procent av Diemondes produktion sker i dag.

Vi befinner oss i en möbeltapetseringsfabrik som gått på lågvarv sedan många år tillbaka. Ett samtal från en vän gav nyckeln till att plocka hem tillverkningen hit, för att få mer kontroll över produktionen. Visionen växte snabbt.

– En barndomsvän hade köpt in sig i Laxå Bruk för att jobba med återvinning och få igång verksamheterna runt bruket. När vi kom hit upptäckte vi att det fanns en uppsjö av maskiner, bland annat en stor och väldigt dyr Gerbermaskin som klipper tyger. Samtidigt räcker det inte med att bara Diemonde producerar här. Vi utvecklar nya strukturer som gör att andra svenska modevarumärken kan ta del av Fugeetex produktionsmodell.

En viktig del av planen står Yasaar Biladama för, som grundat it-bolaget Devlight AB och som i våras anslöt som partner i Fugeetex för att digitalisera flödet mellan varumärken, tillverkare och konsument. Han har utvecklat en teknisk lösning som automatiserar processen. När en kund köper ett plagg i ett varumärkes webbshop går beställningen direkt till fabriken i Laxå, förutsatt att mönstret är uppladdat i systemet och produktionsklart. Två veckor senare når plagget kunden.

– Textilbranschen var en av de första som industrialiserades, nu tar vi det till nästa nivå som kräver flexibilitet och innovation. Vi sprider vår modell för on-demand-produktion där allt är automatiserat och effektiviserat. Våra första betakunder testar plattformen nu.

Nästa viktiga pusselbit, utöver den digitala plattformen, har varit att hitta medarbetare med hantverkskunskap i Sverige. Under två år har duon utvecklat en process för att arbetsträna och anställa nyanlända, en del med erfarenhet av hantverk och industrisömnad. Det har varit många vändor med kommunen och arbetsförmedlingen om samverkan.

– Jag har arbetat med att matcha ut människor i jobb och vet att det finns ett stort hantverkskunnande bland många nyanlända. Här i Laxå ökar befolkningen för första gången på länge tack vare invandringen. Många kommer från Syrien och Afghanistan, länder med stark hantverkstradition, säger Angelo da Silveira.

Hittills har Fugeetex fem anställda och åtta sömmerskor är på väg in i arbetsträning och utbildning. Målet är att ha 20 anställda innan år 2022 är slut.

– Det är en myt att det inte går att producera i Sverige, det finns arbetskraft, bara vi hjälper till med rätt utbildning. Jag ser egentligen ingen nackdel med att producera i Sverige. Om du räknar på transporter, resor, flexibilitet med mera så blir det så pass mycket fördelar, säger Angelo da Silveira.

Duons långsiktiga mål omfattar fler produktionsanläggningar runtom i landet.

– Målet är att finnas kors och tvärs över hela Sverige. Vi har en väldigt skalbar modell och liknande utmaningar och möjligheter finns i orter över hela Sverige. Folk sitter på kunskap och hantverksskicklighet. Vi vill skapa lågtröskeljobb för dem som är längst ifrån arbetsmarknaden, säger Yasaar Biladama.

De innovativa idéerna ger resultat. Redan ifjol, inför sommarkollektionen 2019, tillverkades två jackmodeller helt och hållet i Laxå-fabriken och lanserades i en popup-butik på Åhléns city i Stockholm.

– Priset för produktionen skilde sig inte nämnvärt från den i Portugal, men vi hade full kontroll över produktionskedjan som var helt transparent. Vi kunde följa processen på nära håll samtidigt som vi undvek långa, dyra och miljöovänliga transporter. Det tog oss fem veckor att producera 70 jackor. I Portugal är ledtiden för samma volym dubbelt så lång.

”Coronapandemin har skyndat på utvecklingen kring att trygga sin tillverkning. Folk har fattat att värdet av en flexibel och nära produktion där du slipper bygga upp stora lager och har bättre kontroll över hela produktionskedjan.”

Färsk forskning backar upp upp Fugeetex-grundarnas syn på lönsamheten i produktion på hemmaplan. Beräkningar som legat till grund för produktionsflytt genom åren har ofta varit för snävt gjorda, menar Per Hilletofth, professor i industriell ekonomi vid Högskolan Gävle. Något som fler inser i dag, med hemvändande produktion som följd.

– I slutet av 1970-talet började flyttvågen som sedan intensifierades på 80- och 90-talet efter att Kina öppnat sina gränser. Särskilt arbetsintensiva branscher som textil- och varvsindustrin lämnade Sverige tidigt. Fokus låg på skalfördelar och massproduktion, för att producera billigt. Det blev universalreceptet på att bli konkurrenskraftig. Vi kan se i dag att det i många fall blev fel från början, man tittade för snävt på produktionskostnader. Det var mycket som inte beaktades, såsom kvalitetsbristkostnader, logistikkostnader, koordination mellan produktion och produktutveckling och så vidare. Det såg bättre ut på pappret än i verkligheten. Det är en orsak till att fler nu flyttar tillbaka sin produktion till Sverige.

En parallell orsak till hemvändarvågen är nya marknadskrav. Per Hilletofth lyfter precis som Fugeetex värdet av flexibilitet och närhet i framtidens produktion.

– Vi har gått från massproduktion till masskundanpassning av produkter. Kunder vill kunna välja stolsben och tyg på kontorsstolen och de vill ha varan snabbt. Det innebär att produktion och konsumtion måste komma närmare varandra. Vi går mot att producera nära respektive marknad. Svenska företag växer och verkar fortfarande globalt men med lokala och regionala lösningar, säger Per Hilletofth.

Coronapandemin lär bidra till och snabba på den utvecklingen, konstaterar han.

– Många företag hade redan innan börjat att titta på att bygga upp regionala och lokala system men coronakrisen tydliggjorde riskerna med dagens globala försörjningskedjor – du kan hux flux stå utan material.

Angelo Da Silverira och Yasaar Biladamas satsningar har redan väckt stort intresse och tempot i den gamla möbeltapetseringsfabriken är inte längre sömnigt. Ett av våra största svenska modeföretag är på väg på besök, i jakt på samarbete. Och telefonen går varm.

– Många varumärken är nyfikna, de gillar vårt nytänk och innovationsgraden. Coronapandemin har också påskyndat utvecklingen. Folk har fattat värdet av en flexibel och nära produktion där du slipper bygga upp stora lager och har bättre kontroll över hela din produktionskedja, säger Angelo da Silveira.

Vi passerar färgsorterade högar av läder och många rullar tyg, överblivet material från tidigare verksamhet för Kinnarps i fabriken. På en klädställning hänger kavajer skapade av just återvunnet tyg.

– Det finns hur mycket material som helst som blivit kvar här. Det är som en godisbutik att leka i. En del av vår affärsmodell är att ta vara på kunders rester. Vi lagerhåller det åt dem och har tre–fyra standardprodukter som vi föreslår när de får tyg över – det kan bli plånböcker, väskor, kepsar och andra accessoarer.

Det cirkulära materialtänket är en grundläggande del av businessen. Tillsammans med Laxå bruks miljöåtervinning finns stora möjligheter för Fugeetex.

– Vi har en dialog med RISE om ett projekt kring återvinning i större skala och för att mäta Fugeetex påverkan socialt och miljömässigt, berättar Yasaar Biladama.

De guidar förbi tomma omklädningsrum som framöver ska omvandlas till tvättstugor för att jobba med just återbruk.

– Vi har en dialog med SJ för att ta vara på tyg och ta hand om skumgummit från utbytta säten på ett nytt sätt. I nästa steg vill vi även göra nya fibrer av materialet. För det behövs stora investeringar i maskiner. Men det är framtidsplanen.

Text: Malin Sund.