Vrakpant gav vind i seglen för Båtskroten

Vi har skapat vår egen bransch, konstaterar Maria Rindstam medan hon plockar ut kanelbullar ur ugnen inför dagens planeringsmöten med Josefin Arrhénborg, på Muskö i södra Stockholms skärgård.

Duon har, i stark motvind, lyckats sy ihop ett nationellt system för återvinning av fritidsbåtar, tillsammans med Stena Recycling och båtbranschens riksförbund Sweboat – som dessutom lett till innovationspris från näringsministern.

Systemet bygger på 21 Stena-filialer runt om i Sverige, från Malmö i söder till Luleå i norr. Knutna till varje filial finns företag som kan transportera båtarna och sanera dem från miljöfarliga ämnen innan de skrotas. Maria Rindstam och Josefin Arrhénborg sköter all kontakt och logistik.

Båda två har varit på sjön sedan barnsben. Vännerna ägde också en segelbåt tillsammans, som till slut hade gjort sitt. När de letade efter ett miljövänligt sätt att pensionera sin båt insåg de att det saknades.

– Det fanns inga alternativ till ”ruttna raden” på båtklubbarna – att helt enkelt låta båten bli liggande – eller att sänka den i skärgården, berättar Josefin Arrhénborg.

Det har visserligen rasat högljudda miljödebatter om bottenfärg, toatömning och bränsle i Sverige.

– Men hela båten då? Det tar naturen 25 000 år att bryta ner ett skrov i glasfiber.

Några hundra meter bort, förbi husknuten, ligger en handfull vrak vid vattenbrynet. Hit kommer i dag bara båtar som är föremål för försäkrings- och polisärenden, i väntan på klartecken för skrotning. Över vattnet skymtar Muskös militärbas. Där tog Båtskrotens miljövänliga metoder form.

– Vi la in en röd matta och ställde in varsin dator i vårt kontor på basen. Sedan drog vi på oss blåstället och provskrotade sju olika typer av båtar, berättar Josefin Arrhénborg.

Redan i det skedet var uppförsbacken tydlig, med envisa möten för att få tillstånd för båtskrotning och övertyga försäkringsbolag.

– Det tog oss två och ett halvt år att få en försäkring. ”Vad har ni för branschkod?”, undrade försäkringsbolagen. Men vår bransch fanns ju inte.

”Skrotningen av båtar är en stor fråga. Det finns människor som vill göra rätt, som vill betala för tjänsten – och de kommer att bli fler.”

Några av de första praktiska pusselbitarna fanns på plats återstod att sy ihop det nationella nätverket som lanserades 2015. I fjol kom en rejäl skjuts i form av regeringens tillfälliga skrotningspremie för fritidsbåtar.

– Vi fick besked i maj om att ”vrakpant” skulle införas och i september sjösattes satsningen. Det ringde konstant, vi hann inte äta lunch, berättar Maria Rindstam.

Premiepengarna på totalt två miljoner kronor tog slut direkt. Hav- och vattenmyndigheten blev nedringda och ytterligare en miljon kronor adderades.

– Vi skrotade 465 båtar mellan september och december. Normalt sett ligger vi på totalt 300 båtar under ett år, säger Maria Rindstam.

Även för i år beviljades två miljoner kronor för att fler båtägare skulle göra slag i saken. Men inför 2020 är det stopp. Samtidigt börjar en majoritet av Sveriges cirka 900 000 fritidsbåtar bli skruttiga. Bara 16 procent är tillverkade efter 2001. De flesta (42 procent) är byggda mellan 1980 och 2001, medan 26 procent är ännu äldre.

– Båtkulturen är så enorm i Sverige. Det är en utmaning att få in alla skrotbåtar. Vi önskar ju att premien kunde få finnas kvar tills producentansvaret är etablerat, säger Maria Rindstam.

För att kunna fortsätta bryta ny mark kring båtskrotning driver hon och Maria Rindstam ett kombinerat kafé och återvinningsbutik på Nya Djurgårdsvarvet i Stockholm, där inredning och delar av skrotade båtar får nya ägare.

Snart väntar även en e-handel. Precis som uthyrning av äldre båtar med några år kvar på nacken: "Rent a wreck", där nybörjare – eller den som inte har råd att köpa en egen båt – ändå ska få uppleva den vackra skärgården.

– Skrotningen av båtar är en så stor fråga. Det finns människor som vill göra rätt, som vill betala för tjänsten – och de kommer att bli fler.

Fakta om Båtskroten AB
Aktuella: Upphovsmakare till ett nationellt system för att skrota båtar på ett hållbart vis.
Plats: Muskö i Haninge kommun och Nya Djurgårdsvarvet i Stockholm.
Antal anställda: 12 heltidsanställda, 19 timanställda.
Grundare: Josefin Arrhénborg och Maria Rindstam.
Omsättning 2018: 10,5 miljoner kronor.

Text: Malin Sund.