Djurens bästa vän

Morgonen på Motala Djurklinik är ovanligt dramatisk. På operationsbordet ligger Akira, en åtta år gammal siberian husky, vars livmoder brustit på grund av en inflammation. Efter ett ultraljud står det klart: livmodern måste opereras bort och buken spolas, i ett försök att rädda tiken.

– Det här är bland det värsta jag sett. Det är fifty fifty om hon klarar sig, men vi ska göra vad vi kan, konstaterar Caroline William innan en fokuserad tystnad sänker sig över rummet.

Bara några små mjauanden hörs från uppvakningsrummet intill oss. Djursjukskötare Jenny Damberg assisterar med narkosen och håller ett öga på den medtagna huskyn.

– Hon är jätteduktig. Vi sponsrar hennes tävlande i SM för draghundar. Hon tränade senast igår, innan infektionen blev uppenbar för hennes matte. Vad Akira måste ha kämpat, funderar Caroline William.

Kämpat är något som hon minst sagt gjort själv, från dag ett med djurkliniken. För fyra år sedan, i januari 2016, tog Caroline William examen som veterinär. Hon sålde lägenheten och flyttade till sin mammas sommarstuga för att få ihop grundplåten till Motala Djurklinik, vars ägare skulle gå i pension. Det blev en skakig start.

– Jag fick ett brev om att kommunen skulle riva lokalen 1 februari, den dag jag skulle ta över verksamheten. Inget uppskov beviljades.
Caroline William åkte runt på kvällar och nätter och letade ny lokal. Det blev nej efter nej från kommunen.

– Till slut upplyste någon mig om att det måste stå ett ”L” på detaljplanen, för att få bedriva djurverksamhet. Det hade varit bra att veta.

”Vi hade en röntgenapparat från före andra världskriget, inga enhetliga arbetskläder, ingen fungerande sajt – jag kunde inte nå ut med information till kunder om att vi flyttat”

Med en kraftansträngning och med kliniken stängd i enbart två dagar lyckades hon till slut flytta in i nya, godkända företagslokaler. Parallellt löste hon fler akuta utmaningar.

– Vi hade en röntgenapparat från före andra världskriget, inga enhetliga arbetskläder, ingen fungerande sajt – jag kunde inte nå ut med information till kunder om att vi flyttat.

I dag har verksamheten hittat sitt flyt och vuxit rejält. Receptionen liknar en floristbutik, full av grattisbuketter efter vinsten i Årets Företagare i Östergötland.

– En kund kom med en hembakt tårta, berättar verksamhetschef Zarah Ankarman som för ögonblicket bemannar receptionen.

Medan många andra djurkliniker köps upp av stora kedjor lyckas Motala Djurklinik hitta vägar framåt på egen hand. De stora kedjorna är synliga i trakten – i Linköping, Kumla och Jönköping – vilket definitivt märks.

– Det blir mer och mer ensamt. När vi varit fler småkliniker har vi kunnat byta erfarenheter och ge varandra råd samt skicka patienter mellan varandra, utifrån olika expertis, säger Caroline William.

Konkurrens kommer även från ett annat, oväntat håll. Staten har i uppdrag att ha veterinärtjänster för lantbruksdjur som ett led i att säkra Sveriges matproduktion. Men för att hålla sig flytande har de även börjat ta emot smådjur.

– Det finns två statliga mottagningar inom vårt upptagningsområde. Medan vi väger inköpen på guldvåg och googlar andrahandsvärde på maskiner supernoga kan de lugnt köpa in dyr utrustning. Det blir skevt, säger Caroline William.

Taktiken för att fortsätta att vara fristående är att hela tiden hitta nya nischer och marknadsluckor. För Motala Djurklinik är det senaste draget att addera tandvård för djur.

– Jag märkte att vi remitterade vidare många vanliga patienter och att det var långa väntetider. Så jag skickade alla på kurs och byggde ut tanddelen hos oss. Men jag är inte ensam om att se den trenden. Nu har en renodlad tandklinik för djur öppnat här. Det är bara att fortsätta att hänga med och skruva på verksamheten, resonerar Caroline William.

Även sociala medier är en bra källa för att få koll på vad kunder efterfrågar och för att nå ut. ”I dag har vi opererat lilla marsvinet Avicii som hade en stor urinsten i sin lilla urinblåsa”, kan man läsa på företagets Instagramkonto. För även om veterinärklinikens vanligaste patienter är hundar och katter har de även mottagning för fåglar, gnagare och reptiler.

– Vi har haft allt ifrån en kameleont och en tjursnok till en blodpyton som jag minns lite extra. Den var stor och aggressiv och jag skulle ner och gräva i svalget på den. Djurägaren var själv rädd, skrattar Caroline William när vi lämnat operationssalen.

Huskyn Akira är inne på sin femte påse dropp och ska vila i ett par timmar under uppsikt. Hon gnyr lite och börjar vakna till så smått.

– Det har gått över all förväntan, bättre än jag vågade hoppas. Om Akira överlever är det ett av ögonblicken som jag bär med mig. Som gör allt värt det.

Text: Malin Sund.