ICA-handlaren som hoppade av

Erik Hedblad är lång. Gänglig är ordet man skulle använda om han var tonåring. Men nu har han hunnit fylla 40, så vi säger lång.

Vi står på torget i Åre. Är på väg till Icabutiken som Eriks föräldrar ägde och drev när han växte upp, men vi tar vägen förbi byskolan. Den där Erik började andra klass när familjen 1985 flyttade till Åre från ”storstan” Östersund.

Erik Hedblad tillhör ett Ica-släkte. Farfar jobbade som inköpare på Ica i norra Sverige och pappa på Ica-skolan. På 1970-talet började de driva Ica-butik ihop i Östersund. När farfar decenniet senare funderade på pension, dök möjligheten upp för mamma och pappa Hedblad att ta över Ica i Åre.

Samtalet flyter lite hackigt. Inte för att Erik tvekar med svaren – det märks att han tänkt mycket på det som hände när de i början av 2000-talet försökte, och misslyckades med, att genomföra en generationsväxling av familjeföretaget.

Nej, hacken i konversationen beror på att var och varannan person vi möter stannar och hälsar hjärtligt på Erik. Han ler ett av sina breda leenden och hälsar lika hjärtligt tillbaka.

– Åre är inte stort. Det är en del i ens identitet som Icahandlare att känna alla, säger han.

Folk som känner Erik Hedblad beskriver honom som energisk, på ett avslappnat sätt, och med intelligent humor.

Vi går in Lokalen, byns fritidsgård. Väggarna är svartmålade och hallen fylls av en gigantisk skejtboardramp. Loftet längs ena kortsidan snickrade Erik och kompisen Jonas när de startade internetkafé sista året på gymnasiet. Sveriges andra.

– Det var 1996 och rackarna på Kulturhuset i Stockholm hann före oss med några månader. Vi satt där uppe, sög i oss internet.

Killarna blev snart hela byns webbyrå. Erik startade sitt andra företag och kände att han hittat sitt kall i livet. Han klättrar upp för trätrappan till loftet. Minns.

– Jag gjorde aldrig någon tonårsrevolt. Det var kanske den som kom tio år senare, när jag med några dagars varsel drog från allt. Då var vi nästan klara med generationsskiftet. Ändå bara lämnade jag mamma och pappa ensamma med butiken. Jag tror de förstod att det var ren självbevarelsedrift.

Flera gånger betonar Erik att han aldrig kände någon press att ta över.

– Vill man bo i Åre får man ofta skapa sitt eget jobb. Det finns absolut en komponent av nöd, att man är företagare för att man måste, men det finns också ett starkt element av lust i entreprenörskulturen i Åre, säger Erik.

Trivs man inte, så hittar man på något annat.

– Att gå in i familjeföretaget var något jag verkligen ville. Men jag har i efterhand sett hur vanligt det är att lusten blandas med drivkrafter som plikt, pengar och bara det att familjeföretaget framstår som en enkel utstakad väg. Det drabbade mig, säger han.

Vi fortsätter bort mot butiken. Eller, rättare sagt, platsen där den låg. I dag har ett vandrarhem med kafé tagit över lokalerna. Bordet vi slår oss ner vid, står där blöjhyllan låg.

Så börjar Erik berätta om vad det var som hände när han och hans föräldrar försökte genomföra ett generationsskifte av familjebutiken. Om en process som blev smärtsam, och hur han tror att familjen kunnat undvika många av svårigheterna.

– Min familj bestod av mamma, pappa, min syster och jag. Men också av ett tjugotal åretruntmedarbetare och trettiotalet säsongare. Vi var en sån där Ica-familj som levde i och med butiken. Både jag och min syster jobbade extra i butiken.

Han börjar rita på baksidan av ett kuvert.

– Många i familjeföretag beskriver att man har överlappande system. Cirkeln för ’jag själv’, företaget, ägaren, familjen och till och med orten jag verkar på går in i varandra. Jaget överlappar ofta helt med företaget. Vi var inget undantag, säger han.

I Eriks berättelse klibbar lagren av cirklar ihop. Han konstaterar att familjen ständigt pratade om företaget, men aldrig om vad de själva hade för behov och ville få ut av generationsskiftet.

– Det finns studier som visar att barn som växer upp i familjeföretag är senare i sina livsbeslut, än barn som inte gör det. Man skjuter på att ta ställning till vad man själv vill.

”Vi var en sån där Ica-familj som levde i och med butiken”

Direkt efter gymnasiet började Erik på Handelshögskolan i Stockholm. Han hade 5.0 i betyg och sökte det svåraste att komma in på som han var intresserad av. I den begynnande internetålderns Sverige, var det Affärsutveckling och medieteknik på Handels, en spetsutbildning inom ”nya medier”.

– Framfab och Icon Medialab hajpades. Vi som gick utbildningen drogs med i det.

Erik pluggade på dagarna och drev webbyrå på kvällar och nätter. Det gick jättebra. Våren 2000 tog han examen. För den som inte minns: det var då it-bubblan sprack.

– Där stod vi, supernischade mot en bransch som just gått åt skogen.

Nu hände allt snabbt, även i Eriks liv. Karriären han tänkt ut fanns inte, men hans föräldrar signalerade oväntat att de funderade på att sälja butiken. Båda var under 60.

Erik är genuint övertygad om att de inte trodde att han ville ta över. Han var ju på väg någon elt annanstans. Det visste de.

– Men något klickade hos mig. "Vänta, om ni ska sälja måste jag ge det en chans.”

Det blir en paus i samtalet.

– Allt var så himla sammankladdat. Jag frågade inte om de kunde tänka sig att vänta. Det hade inte varit konstigt om de jobbade några år till. Och jag ska ärligt säga att jag hade jättekul.

Men jag började oreflekterat leda företaget precis som min Ica-handlarpappa: ’Man vaknar på morgonen, åker till butiken. Därefter äter man frukost med teamet en kvart före öppning.’ Det tog flera år innan jag kom på att jag kanske borde planera in en dag ledigt i veckan.

Och personalgruppen, de blev Eriks lyckliga storfamilj.

– När det var lugnt i butiken drog vi ut och åkte skidor. Mamma, pappa och jag körde tillsammans i tre år. Och sen körde jag driften själv. De klev aldrig helt ur. Och jag klev aldrig in i ägarrollen.

Erik var 23 år när han flyttade hem igen till Åre efter Handels. Han var 28 när han kraschade i en panikångestattack.

"Jag hade inte redskapen, jag var för ung"

Erik är ganska säker på att det som ledde fram till kraschen var att han under lång tid skjutit ifrån sig känslan att han visserligen hade kul i nuet, men att han levde någon annans liv.

– Jag märkte att min energi gick till att utveckla byn som helhet. Det mänskliga samspelet. Inte att driva butiken. Parallellt med att jag funderade över om Ica-handlare var min väg, märkte jag att avståndet till mina Stockholmskompisar växte.

Läget drevs till sin spets när familjen började planera för att flytta butiken till det nya stations- och handelshus som skulle byggas i Åre. Flytten skulle ske 2006. Erik var drivande i projektet.

– Pappa sa ’bra, då blir den nya butiken din’. Jag var sugen på att gå in som ägare. Men det var en ekonomisk jättesatsning och det var tydligt att om jag skulle göra det, så var det minst ett tioårsprojekt.

Att något skavde i sonen verkar Eriks pappa ha märkt. Flera gånger det året sa han till sonen att det finns annat än att vara Ica-handlare som är roligt att jobba med.

– Men som företagare uppmuntras man inte att tala om att man tvivlar på att man vill driva sitt företag vidare. Det var svårt för mig att uttala.

I stället drog familjen i gång samtalet med Ica centralt för att genomföra en generationsväxling, och Erik gick det utbildningsprogram som krävs för att ta över en Ica-butik. På sista mötet föreläste en ledarskapspsykolog.

– Jag kommer ihåg hur jag satt där på en kursgård. Jag tror det var Smådalarö. Hon lägger på en bild, checklistan: Sju tecken på utbrändhet. Jag satt där: Check. Check. Check. Check. Tänkte ’hör ni, det där är ju jag’.

Erik fortsätter:

– Jag hade inte redskapen. Jag var för ung. Hade jag haft en coach eller mentor utifrån hade troligtvis mina tvivel kommit till ytan tidigare.

Erik åkte direkt från seminariet till två veckors semester.

– Vilken tur, tänkte jag. Jag är tydligen lite utbränd, men nu ska jag vara ledig två veckor.

Efter två veckor var Erik tillbaka i Åre igen. Det var nu allt rasade för honom. Fortfarande, tio år senare, stockar sig rösten när Erik talar om det. Han är själv förvånad över den starka reaktionen, men pekar på en dörr snett bakom oss i kaféet.

– Jag kom in genom den dörren. Det var personalingången. Jag gick till vänster i korridoren och kom in på vårt kontor, säger han och ritar ut rutten i luften.

– Där satt min kollega Rulle. Jag hörde honom säga ’välkommen tillbaka’ och fick den fysiska förnimmelsen av hur synfältet krymper och bli svartvitt. Jag fick svårt att andas. Det enda han fick ur sig till svar var ”Nu går jag ut härifrån och jag har ingen aning om när jag kommer tillbaka.”

Erik åkte, men kom tillbaka. Han försökte jobba halvtid. Men i upptakten till vintersäsongen, butikens intensivaste försäljningsperiod, insåg Erik att det måste få ett slut.

– Vi närmade oss punkten där jag skulle ta över äganderollen, och jag mådde fysiskt dåligt så fort jag gick in i butiken.

Med mindre än en veckas varsel meddelade han sina föräldrar att han inte kunde vara kvar. Vägen ut blev en termins franskastudier i Chamonix.

– Pappa skjutsade mig till flyget. Lyfte upp väskan på bagagebandet. Vad han tänkte då har jag aldrig frågat. Vi hade, och har, en bra relation, men vi levde i en värld där man inte är van vid att prata om vissa saker.

Erik har efteråt förstått att det var en tuff period för dem också. De hade ställt in sig på tidig pension, och så var de tvungna att själva köra butiken genom en intensiv vintersäsong.

– Ica-handlare har starka nätverk, men det är ofta inte några forum där man säger ’jag mår inte riktigt bra’ och sen får hjälp att reda ut vad det kan bero på. Om det hade funnits hade jag kanske inte behövt krascha. Och tänk så mycket mina föräldrar också hade sluppit, om vi hade gjort saker annorlunda. Då hade vi kanske inte behövt sälja, utan haft kvar butiken i familjen i dag.

Fotnot: I dag driver Erik Hedblad ett familjeföretag tillsammans med sin fru. De samarbetar bland annat med Ica i projektet Next Generation – ett samtalsforum med fokus på de personliga aspekterna för unga som ska ta över ett familjeägt Ica.

Text: Marie Louise Olsen. Foto: Anette Andersson.