podcast news play företagaren I media förmån faq

Misstagens mästare

Han har skördat stora framgångar i modeindustrin men också levt som uteliggare. Möt en udda fågel i svenskt näringsliv, företagaren Per Holknekt.
Publicerad 10 apr 2014

Det strilar ett regn över Stockholm och så när som på några affärsmän är det tomt på serveringen på hotell Scandic Park vid Humlegården. Per Holknekt sätter sig längst in, med ryggen mot väggen och ansiktet mot Karlavägen.

– Vill du dricka eller äta något? Jag tänkte ta en kaffe, fick sån huvudvärk av det här plötsliga regnet, så jag tillåter mig en kopp, säger han. Han beställer och hämtar ett askfat.

– Jag tycker om att ses på det här lilla hotellet. Man får ofta vara i fred här. Inne i stan är det så j-la mycket folk. Det är alltid någon som smygfotograferar.

– Sen har jag svårt att fokusera när det är mycket folk. Du skulle bli tokig på mig. Jag kan inte ignorera det som händer runt mig. Jag önskar att jag kunde blockera det, men jag är så nyfiken på vad människor säger, hur de jobbar, interagerar, klär sig. Det är min underhållning.

Han plockar fram mobilen och visar en bild på sig och dottern Julia. Den togs för Dagens Nyheter 2008, före Holknekts återfall 2010. Den är tagen in genom ett fönster på en krog. Tonårstjejen som ivrigt berättar något för sin pappa. Han som lyssnar och äter. Happy, happy.

– Det är mitt favorithak. Om man nu får ha en favoritbar när man inte dricker.

Varför inte?
– För vid det bordet satt jag och drack en gång i tiden, säger han och knackar med knogen på displayen.

Hittills har Per Holknekt suttit tillbakalutad i loungestolen. Småpratat. Om dialekter till exempel. Holknekt, uppvuxen i Falun, berättar att han ofta faller in i dalmål när det blir känslosamt. Nu får han något sakligt i rösten, fimpar cigaretten och sätter sig spikrakt.

– Jag har, som du kanske känner till, i omgångar fått skärpa till mitt liv. Nu försöker jag resa tillbaka till "The Scene of the Crime". Till rum 202, Beach House Hotel på Hermosa Beach, Kalifornien, till exempel. Det var väldigt viktigt för mig att flyga dit igen, torka av bordet och dricka en Coca-Cola på platsen där jag tog mitt återfall för tre år sedan. Förstå vad jag gjort, städa och börja om. Jag kan inte begära att folk ska förstå hur beroende fungerar. Jag är allergisk mot katter. Det förstår människor, för mina ögon svullnar.

Men ... reaktionen på alkohol syns inte?
– Nej, just det. När jag är nykter är det obegripligt för mig att det finns människor som väljer ett glas vin före sin familj. Men när jag var i det satte jag också beroendet före allt. Jag har skördat stora framgångar under tider av beroende, men då på bekostnad av andra. Svea kom till på fyllan, till exempel. Mina framgångar är sundare när jag är nykter.

Kaffet kommer. Vi låter intervjun börja på riktigt.

Affärsmannen Per Holknekt, hur fungerar han?
– Honom beskriver man bäst genom att gå tillbaka till min barndom. Jag hade en enfaldig idé om att bli den första mannen, människan ska jag säga, som skapade guld. Andra året på gymnasiet satte en lärare mig ner och sa "Per, det kommer inte att gå". Jag insåg att han hade rätt och gav upp drömmen.

Jag har fortsatt att försöka göra det ingen annan gjort, snarare än att bli bäst på sånt som andra redan är bra på.

– Det var till exempel lättare att bli bäst i världen på skateboard, en sport som inte fanns, än att börja springa 100 meter och tävla mot en Ben Johnson på steroider.

Han lutar sig framåt, talar intensivt.

– Unga entreprenörer i dag vill hitta på en app som gör dem rika. Det är lönlöst, den marknaden är mättad på talanger. Kom på vad som saknas i samhället i stället, något som ingen annan jobbar med.

Fast du framstår inte som killen som helst tar den lätta vägen.
– Jag är samtidigt en tävlingsmänniska. Men jag väljer mina lopp. Odd Molly är ett exempel. Då [2002, reds anm] levde jag nära min dotter, sju år, min hustru – Viktoria Tolstoy – och min mamma. Tre generationer kvinnor. Jag noterade hur de påverkades av omgivningen. Kvinnor reduceras av kvinnor, via kvinnomedia, att springa i en jakt på en lycka som inte finns. Jag hade lång erfarenhet från klädindustrin och tänkte att det saknades ett varumärke som signalerar välvilja och kärlek till kvinnan som den hon är skapt.

Det sista säger han på så brett dalmål att Kalle Moraeus framstår som dialektalt urvattnad.

– Kläder är ett sätt att säga något om oss själva. Min teori var att det fanns ett behov av kläder som sa något annat än "jag tävlar med andra genom skönhet". Jag kände att min dotter, min fru och min mamma måste få känna sig vackra, alltid. Och jag tycker att Odd Mollys framgångar har visat att jag hade rätt. Sen hamnade varumärket på glid genom mediernas försorg.

Hur menar du?
– Vi projiceras av medierna som något slags självgott överklassöversitteri. Det är en bild vi på inget vis känner igen oss i. Samtidigt har vi gjort misstag. Vår grundfilosofi var att vara "within reach", men vår prisbild gled iväg uppåt och till slut var vi bara inom räckhåll för vissa. Här har vi såklart börjat vidta rejäla åtgärder.

När du sommarpratade för tre år sedan beskrev du din bror som en skarpslipad affärsman. Ni drev företag ihop, hur var det?
– Vi hade företag ihop i tolv år. Det var bra. Han var fyrkantig och jag var rund. Han var hård och jag var mjuk. Han lärde mig att vara snål. Jag kan i dag tänka att jag inte ska ta det där kaffet i fikarummet, det kostar säkert två kronor. Det är extra viktigt att vara snål när företag går bra, så att man skapar en kassa som klarar nästa dipp. Många modeföretag lever med näsan i vattenlinjen; när det blir vackligt sorteras de bort. Odd Molly har kassa för att klara dåliga tider. Sen blev det knas ändå till slut, med mig och min bror. Vi var bröder och jag började dricka för mycket.

Jag hade fem spänn och sju tomburkar.

Du levde, på grund av din alkoholism, som uteliggare en tid innan du startade Odd Molly. Hur mycket pengar hade du när du och Karin Jimfelt-Ghatan drog i gång företaget?
– Fem spänn och sju tomburkar, ungefär. Jag var nykter och jobbade igen, men jag hade förlorat allt jag tjänat på Svea. Ett tag fick vi 20 spänn var om dagen av vår finansiär [Christer Andersson, reds anm] för att sätta oss på kafé och jobba. Det var gratis hyra. Det låter som någon j-la efterhandskonstruktion, men det var så. Har man inga pengar får man jobba hårt och leva snålt.

Om vi går tillbaka lite i tiden. Du flyttade till USA som tjugoåring, stannade i fyra år, vann VM i skateboard och startade en skateboardtidning. Du har själv berättat att du åkte hem när du insåg att du var på väg att knarka ihjäl dig. I Sverige började du läsa marknadsekonomi på IHM. Kanske inte det uppenbara valet?
– Min drogkarriär var bara tre månader lång, men jag hann verkligen spåra ur. Det var mamma som satte mig, 25 år gammal, i skolbänken. Hon sa: "Du är en snabbtänkt, klok, uppfinningsrik och kreativ man. Vad säger du om vi skaffar dig lite kunskap i botten på det här, så att du kan kapitalisera på din energi."

Hur var det för en skejtare på IHM?
– Det var brudar i knytblus, grabbar i kostym och jag. Jag kände mig jätteutanför. Men jag har aldrig känt någon tillhörighet någonstans. Det låter lite ledsamt, när man säger det så där, men det är inget konstigt för mig att känna mig utanför. Man ska inte hänga upp sig så mycket på om man passar in eller inte, bara man får göra sin grej.

Hade mamma rätt?
– För min affärsbana var IHM det bästa jag gjort. Tror jag. Jag lärde mig allt om nyckeltal, räntabilitet, lageromsättningshastigheter och annat som har hjälpt mig att skapa pengar i mina företag. Det är en bakgrund många kreatörer saknar. Men för att vara kreatör är jag lite annorlunda. Jag är vass på siffror.

Till skillnad från när du startade Odd Molly har du en hel del pengar nu. Påverkar det dig som entreprenör?
– Det är lite annorlunda. Men för mig har det aldrig handlat om att tjäna pengar utan om att testa idéer och vinna. Därför skulle jag till exempel ha otroligt svårt att lämna Odd Molly innan det går riktigt bra igen. När vi påvisar en hundraprocentig utveckling över två års tid kan jag gå vidare och känna mig som en vinnare. Mitt engagemang i Odd Molly har alltså inget med att göra om jag äger aktier i företaget eller inte. Som företagare, även i mindre företag än Odd Molly, kan ens privatliv bli offentligt.

– Ja, det är en av baksidorna. Nu hamnade jag i offentlighetens ljus både genom min karriär och genom äktenskap.

Om man som du har haft problem med missbruk ... Holknekt avbryter:
– Jag har fortfarande problem med missbruk. Glöm inte det.

... blir man annorlunda behandlad som företagare då?
– Det är därför jag tycker om att vara utomlands. Här i Sverige kan jag inte dricka Ramlösa i glas med is utan att folk talar om återfall. Men utomlands är risken större att jag ska ta ett återfall, för där är det ingen som ser mig. Det är uppmärksamheten på gott och ont. Om jag skulle ta ett återfall till är jag nog bränd för gott, tror jag. Jag kommer inte att göra det, men vill ändå känna att jag är exponerad för risken. Jag ska gå på möte på AA senare i kväll.

– Jag ska kila och äta en bit innan mötet. Har du lust att betala kaffet?

Läs även: Mina misstag: Monica Lindstedt, Emma Wiklund, Hans Fahlén och Thomas Bodström avslöjar

Taggar
Riks Reportage
Räkna ut kostnaden för ditt medlemskap

Medlemskapet ger dig rabatter, rådgivning och nätverk.

Bli medlem – tillsammans skapar vi bättre förutsättningar

Gå med idag!

Här listar vi 49 anledningar till varför du ska gå med i Företagarna.

Valet 2022

Allt för dig som är småföretagare och ska rösta i riksdagsvalet 2022.