För det första, det är naivt att tro att de regionala skyddsombuden är det som kommer att minska dödsolyckorna på arbetsplatser och därigenom uppnå regeringens nollvision. Alla dödsolyckor är ytterst tragiska och det finns många olika orsaker till att de inträffar. Att tro att en ”extern” person som varken har kännedom om arbetsplatsen och dess verksamhet, inte känner vare sig arbetstagarna eller arbetsgivaren skulle vara lösningen på detta är ett stort snedsteg från regeringens sida.

För det andra, arbetsmiljöarbetet bedrivs bäst och mest effektivt i en lokal organisation på arbetsplatsen där de som arbetar med frågorna känner arbetsplatsen, verksamheten och alla inblandade. Tyvärr finns det idag få skyddsombud på Sveriges arbetsplatser och det är delvis där insatser bör göras för att uppnå bästa resultat.

Tillit och förtroende behövs för ett väl fungerande samarbete

De regionala skyddsombuden, när de fungerar som de ska, kan hjälpa och stödja företagen och arbetsgivarna i deras arbete med att förebygga olyckor och få igång ett bra systematiskt arbetsmiljöarbete. För att uppnå det krävs en tillit mellan de inblandade parterna och ett förtroende från båda håll. När vi pratar med företag som haft besök av regionala skyddsombud upplever företagen inte alltid att så är fallet. Att bara klampa in på ett litet företag och försöka styra och ställa skapar inga goda förutsättningar för dialog och kommunikation.

Många av våra medlemmar vittnar om att det kommer en person som vill kontrollera och ”sätta dit” företagen och dessutom försöker värva medlemmar till facket, vill träffa all personal ensamma och stör i verksamheten.  Men när frågan väcks om de regionala skyddsombudens ”dubbla roller” slår facken genast ifrån sig och säger att så inte är fallet. Jag undrar då varför debattartikel efter debattartikel tar upp samma problem? De regionala skyddsombuden sammanblandar ofta sina roller när de besöker ett företag. De är inte inspektörer, de kan inte och ska därför inte ”ställa krav” och definitivt inte bedriva fackligt arbete.

De regionala skyddsombuden har två olika roller

När sedan GS- fackets (facket för skogs, trä och grafisk bransch) arbetsmiljöansvarige Patrik Karlsson i en skriftlig kommentar till Arbetsmarknadsnytt svarar att ”här har gjorts ett RSO-besök som bekostas av RSO-medel, när skyddsronden var avklarad påbörjades en uppsökeriverksamhet som bekostas av GS” då blir allt glasklart. Patrick Karlssons kommentar innehåller allt det vi som dagligen företräder företag upprepar gång på gång.

Ett, de regionala skyddsombuden kommer till arbetsplatsen i två olika roller. Uppsökeriverksamhet är fackligt arbete och ska inte bedrivas på samma gång. Hur ska det lilla företaget veta när det regionala skyddsombudets roll övergår i uppsökeriverksamhet?

Två, Patrik Karlsson skriver ”när skyddsronden var avklarad påbörjades”. Vadå skyddsrond? Det regionala skyddsombudets uppgift är inte att i första hand göra skyddsrond, de ska hjälpa igång det lokala arbetet och att utföra skyddsrond är definitivt något som ska ske på arbetsgivarens egna initiativ och i samråd med den lokala skyddsorganisationen. Självklart kan det regionala skyddsombudet delta men det är arbetsgivaren som leder arbetsmiljöarbetet. 

Satsa på oberoende arbetsmiljörådgivare

Tänk om dessa drygt 100 miljoner i statsbidrag som varje år går till den regionala skyddsombudsverksamheten, istället gick till att utbilda arbetsmiljörådgivare som inte är ”anställda” av facket. Dessa oberoende arbetsmiljörådgivare skulle ha ett självklart uppdrag i hjälpa företag att bättre förebygga olyckor och bristfällig arbetsmiljö. Det skulle förmodligen vara mer effektivt än regeringens förslag om utökade rättigheter för de regionala skyddsombuden, individer som idag sitter på en stol för mycket.