Helsingborg har inrättat en krångelombudsman med uppgift att identifiera besvärliga regler och förenkla vardagen för såväl företagare som för övriga kommuninvånare. Initiativet har fått beröm från flera håll i landet och även i Karlstad har beslut fattats om att skapa en liknande tjänst i kommunhuset.

Alla insatser som syftar till att förenkla tillvaron för landets företagare är givetvis i grunden efterfrågade och lovvärda. Företagarna kommer med stort intresse följa utvecklingen av den nya funktionen i Helsingborg och Karlstad. Men – innan alla Sveriges 290 kommuner hoppar på tåget och inför en krångelombudsman finns det anledning att fråga sig varför detta behov finns över huvud taget.

Att det med företagandet tillkommer en mängd lagar, regler, förordningar och föreskrifter att följa är ingen nyhet. Redan 1992 var dåvarande Tjänsteförbundet ute och efterfrågade en krångelombudsman på statlig nivå för att rensa upp i regeldjungeln. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Mängder av initiativ har tagits för att förenkla för Sveriges företagare. Nya myndigheter och funktioner har tillkommit (Tillväxtverket, Regelrådet, Tillväxtanalys, verksamt.se med flera) som alla på olika sätt – åtminstone delvis – fått i uppdrag att förbättra företagsklimatet.

1992 var antalet kommunala tjänstemän som jobbade med att förenkla för de lokala företagen fortfarande ganska få. I dag finns det näringslivschefer, näringslivssamordnare, näringslivsutvecklare och företagslotsar över hela landet. Troligtvis ser många av dessa personer det också som sin uppgift att identifiera regelkrångel och förenkla företagens kontakter med kommunen - och då bör också funktionen krångelombudsman rymmas inom dessa befintliga tjänster.

Med alla ovan nämnda exempel hade man kunnat tro att regelkrångel är ett minne blott. Tyvärr är det inte så. Enligt en undersökning från Näringslivets regelnämnd (NNR) uppger nästan var tredje företagare att det blivit krångligare att följa regler bara under det senaste året. Endast två procent anser att det blivit enklare. Enligt OECD ligger byråkratin i Sverige i dag över OECD-snittet och när Företagarna frågar sina medlemmar vad de anser är mest betungande med att driva företag hamnar regelbördan i topp.

Frågan man måste ställa sig är om lösningen på detta är fler offentligt anställda som jobbar för att motverka regelkrångel? Om alla 290 kommuner skulle införa en krångelombudsman blir det många nya heltidstjänster – som i slutändan ska finansieras av den privata sektorn. Om samtliga regioner gör samma sak uppgår antalet till 310. Om alla myndigheter och länsstyrelser också följer efter är vi uppe i ungefär 600 nya heltidstjänster.

Frågan man måste ställa sig är om lösningen på detta är fler offentligt anställda som jobbar för att motverka regelkrångel?

Finns det istället någon annan ände man kan börja nysta i? För att på riktigt komma till bukt med företagens regelbörda behöver Sverige fler handlingskraftiga politiker och högre tjänstemän - både lokalt och nationellt - som vågar ifrågasätta strukturer, ändra arbetssätt och avskaffa överflödiga regler. Samtliga kommuner bör ha en process för kommunal regelgivning med en tydlig konsekvensanalys för vad regeln innebär för framförallt små företag. Fler kommuner behöver införa tjänstegarantier, där kommuner åläggs att fatta beslut om tillståndsärenden inom en viss tid samt att tillståndsavgiften minskas eller efterskänks om kommunen inte uppfyller garantin.

Om kommunen beslutar sig för att tillsätta en krångelombudsman måste den personen vara företagens företrädare i kommunhuset, gärna själv med företagarbakgrund, och ha en tät kontakt med kommunens förvaltningschefer. Annars är risken stor att den nya tjänsten endast blir ett alibi som kommunledningen kan hänvisa till när de inte själva vill ta tag i de svåra frågorna.

I den mån kommunen använder sig av ett näringslivsråd behöver det ha en löpande kontakt med krångelombudsmannen som avrapporterar på mötena vilka brister som har identifierats i kommunens myndighetsutövning och hur kommunledningens förslag på lösning ser ut. På samma sätt har näringslivets representanter ett ansvar att kommunicera kommunens förbättringsarbete vidare ut till de lokala företagen.

Redan i dag finns det dock mängder av goda exempel på kommuner som har lyckats skapa ett gynnsamt företagsklimat - utan krångelombudsmän ska tilläggas - där den kommunala myndighetsutövningen är rådgivande och anpassad för företagarens vardag. På kommunens miljöförvaltning har man till exempel ställt sig frågan när under året den lokala krögaren är mest upptagen med bokslut och årsredovisningar, och när under dagen det är högtryck bland kunderna. Och går det i så fall att undvika att livsmedelstillsynen sker just då? Det är ett arbetssätt som fler kommuner måste våga ta efter.

Det mest avgörande för att skapa ett bra företagsklimat kommer alltid vara att det finns en god dialog mellan kommunen och det lokala näringslivet. Det är också något som inte behöver kosta särskilt mycket. Men om alla kommuner inför ännu en tjänst i form av en krångelombudsman finns risken att vi också snart kommer behöva fler slöseriombudsmän.