Arvsskatt – fortfarande en dålig idé
I år var det 15 år sedan riksdagen i full enighet beslutade att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Det var ett bra och rimligt beslut då, av flera skäl. Skatterna drog in en knapp promille av BNP – en nivå som varit på stadigt nedåtgående sedan 1960-talet – samtidigt som de orsakade många problem vid generationsskiften i synnerhet i familjeföretag. Skatterna hade också en låg legitimitet bland befolkningen.
Det gäller fortfarande. När SNS Konjunkturråd häromåret undersökte stödet bland svenskarna för en återinförd arvsskatt var det endast elva procent som stödde ett sådant förslag – över 60 procent var mot.
Nu har SNS släppt en ny rapport, av ekonomiforskaren Sebastian Escobar-Jansson, Lärdomar om den svenska arvsskatten. Rapporten tittar på arvsskatten så som den såg ut innan den avskaffades, och den huvudsakliga slutsatsen är att arv i alla storlekar underrapporterades. Det är ett ytterligare tecken på att skatten brast i legitimitet.
Vad gäller potentialen i en ny arvsskatt går det enligt författaren inte att uttala sig om vilken effekt en arvsskatt har för ett lands samlade offentliga finanser på längre sikt. Vid det seminarium där rapporten presenterades kommenterade professor Magnus Henrekson, vd för Institutet för Näringslivsforskning, att även en ny arvsskatt med största sannolikhet skulle uppfattas som illegitim, såvida inte tröskelnivåerna vore ordentligt tilltagna. I USA betalas arvsskatt exempelvis bara på arv över 11,4 miljoner dollar, alltså motsvarande 100 miljoner kronor. (Som jämförelse var grundavdraget i den svenska skatten för makar 280 000 kronor, för barn 70 000 kronor och för andra arvtagare 21 000 kronor.)
...skatter med låg legitimitet som innebär stora problem i samhällsekonomin men små skatteintäkter, inte har särskilt stort stöd ens från vänsterhåll.
Paradoxen blir förstås att en arvsskatt utformad för att få potentiell legitimitet, med ett rejält tilltaget grundavdrag – exempelvis 20 miljoner kronor – kommer att innebära ännu mindre skatteintäkter än den gamla skatten inbringade. Det blir då en rent symbolisk skatt, med tillkrånglande effekter och sannolikt ökad rättsosäkerhet.
En historia som berättats om processen inför avskaffandet 2004 var att dåvarande statsminister Göran Persson ska ha meddelat Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly att antingen skulle förmögenhetsskatten eller arvs- och gåvoskatten avskaffas – och han lät Ohly välja (varpå Ohly, förstås motvilligt, valde arvs- och gåvoskatten; sedermera avskaffades även förmögenhetsskatten av Alliansregeringen).
Lärdomen är att skatter med låg legitimitet som innebär stora problem i samhällsekonomin men små skatteintäkter, inte har särskilt stort stöd ens från vänsterhåll.
Lika bra då att låta arvs- och gåvoskatten förbli begravd.