Den senaste veckan har kommunernas ekonomi varit en het fråga. Företagarnas vd Günther Mårder gick tillsammans med kommunala toppolitiker från Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet ut i en gemensam debattartikel i Dagens Samhälle med budskapet att kommunala skattehöjningar inte är lösningen på välfärdens finansiering. I stället för att höja skatten behöver fokus ligga på att effektivisera kommunernas verksamhet samt skapa mer gynnsamma förutsättningar för företag att kunna växa och anställa – och på så sätt öka skattebasen.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har flaggat för att fler än fyrtio kommuner lider av så stora underskott att de kommer tvingas höja skatten nästa år. Om det blir verklighet skulle det innebära den bredaste höjningen av kommunalskatten sedan finanskrisen 2008.

För en kommunpolitiker kan en höjning av kommunalskatten vara frestande och fungera som en relativt enkel lösning. Kortsiktigt innebär det förvisso att kommunens intäkter ökar, men på längre sikt är kommunalskatten en synnerligen dålig skatt att höja – just för att den beskattar arbete. Brist på arbetskraft är sedan flera år tillbaka det absolut största tillväxthindret för Sveriges företag. Att göra det ännu dyrare att arbeta, och därmed minska skillnaden mellan bidrag och förvärvsinkomst, riskerar också att minska incitamenten för arbetssökande att komma i arbete.

Till detta kan tilläggas att Sverige redan i dag har bland de högsta skatterna på arbete jämfört med övriga länder i EU. Sveriges marginalskatter, det vill säga den procentuella skatten som arbetstagare betalar på en löneökning, är de högsta i världen. En höjning av kommunalskatterna skulle innebära att det blir än mindre lönsamt att arbeta. En skattehöjning riskerar att skapa en negativ spiral för kommuner, där utflyttning från orten ger minskade skatteintäkter och därmed ökade behov att höja skatten för dem som bor kvar. Dorotea är ett exempel på det, med högst kommunalskatt i landet. Sedan 1970 har kommunens befolkning minskat med nästan fyrtio procent.

En skattehöjning riskerar att skapa en negativ spiral för kommuner.

Så vad bör kommuner då göra i stället?

Grundläggande för att kommuner överhuvudtaget ska kunna göra framtida investeringar i välfärden är att politiker och tjänstemän målmedvetet arbetar med kostnadskontroll och att skapa ett gynnsamt småföretagarklimat. Enbart genom att företagen kan växa och anställa kan skatteintäkterna öka över tid.

Kommuner måste dagligen se över sin verksamhet och fråga sig hur den kan bli mer kostnadseffektiv. Det handlar inte om nedskärningar utan snarare om att plocka upp smarta arbetssätt som finns i andra kommuner, att inte ställa onödiga krav i offentlig upphandling som försämrar konkurrensen och stänger ute mindre aktörer, samt att säkerställa att slöseri med skattepengar motverkas. Det finns rikligt med exempel runt om i landet på kommunala projekt och satsningar som knappast ryms inom ramen för det kommunala kärnuppdraget.

Även staten har ett viktigt ansvar att fortsätta utveckla digitaliseringen av både kommuner och regioner med till exempel gemensamma kostnadseffektiva IT-system. Från kommunalt håll lyfts problemen med att de hundratals riktade statsbidragen som kommunerna kan söka ofta präglas av en allt för stor portion byråkrati och administration.

Men det kanske mest avgörande är att kommunerna måste få ökade incitament att öka sysselsättningen i kommunen och därmed skatteintäkterna. I söndags höll statsminister Stefan Löfven sitt sommartal i Kristinehamn. Ett huvudbudskap var att regeringen vill öka kostnadsutjämningen mellan landets kommuner. Ytterligare 1,8 miljarder kronor ska överföras från framförallt kommuner i Stockholms län till kommuner i glesbygden.

Det finns ett systemfel i det kommunala utjämningsystemet som gör att det i dag nästan helt saknas ekonomiska anledningar för en kommunpolitiker att öka skattekraften i kommunen.

Det finns ett systemfel i det kommunala utjämningsystemet som gör att det i dag nästan helt saknas ekonomiska anledningar för en kommunpolitiker att öka skattekraften i kommunen. Dagens utjämningssystem består något förenklat av två delar: kostnadsutjämning och inkomstutjämning. Stefan Löfvens utspel berörde endast delen om kostnadsutjämning, vilket från de flesta håll upplevs som en okontroversiell del av utjämningssystemet. Det handlar om att kommuner ska kompenseras för demografiska och strukturella faktorer som de inte själva kan påverka, till exempel antalet barn.

Den största delen av utjämningssystemet utgörs dock av inkomstutjämning, vilket syftar till att kompensera för skillnader i inkomst mellan kommunerna. Den nuvarande utformningen av utjämningen innebär att en ökad sysselsättning i kommunen inte nödvändigtvis resulterar i en mer välfylld skattekista i kommunhuset – pengarna försvinner i stället in i utjämningssystemet. En genomsnittlig kommun får behålla ungefär tio procent av de ökade skatteintäkterna. Men det finns till och med några exempel på kommuner som förlorar pengar när fler kommer i arbete.

I valet mellan att sänka kommunalskatten, och på så sätt stimulera till fler arbetade timmar och ökade skatteintäkter, och att höja skatten, är det för en kommunpolitiker med dagens utjämningssystem ekonomiskt mer fördelaktigt att göra det sistnämnda.

Om knappt en månad, den 18 september, presenterar finansminister Magdalena Andersson statens budget för det kommande året. Det är skarpt läge för regeringen, Centerpartiet och Liberalerna att för första gången översätta punkterna i Januariavtalet till konkret politik. Vi räknar med att flera av riksdagens partier under hösten kommer göra utspel för att svara på frågan om hur de vill lösa kommunernas och regionernas ökade kostnader kopplade till migration, en åldrande befolkning och ett omfattande välfärdsåtagande.

Det vore önskvärt att kommuner som förbättrar företagsklimatet belönas och att reflexmässiga höjningar av kommunalskatten bestraffas. Att tillsätta en utredning med sådana direktiv för att se över inkomstutjämningens utformning vore ett måhända inte medialt slagkraftigt, men ett önskvärt steg framåt.