Livet efter kraschen

Tina Kjärrman är på väg hem genom eftermiddagsträngseln i Göteborg där hon jobbar på Telias kundsupport. I dag är hon en av de andra med fasta arbetstider, lön som trillar in i slutet av månaden och trygga pensionsinbetalningar. De senaste åren har det sett annorlunda ut. På dotterns födelsedag i maj 2014 begärde hon sitt företag i konkurs hos tingsrätten. På väg till bussen hem såg hon sig inte för och blev påkörd av två cyklister. Hon klarade sig oskadd men bearbetar fortfarande minnena efter konkursen och åren av ekonomisk osäkerhet.

– Då orkade jag inte träffa någon och svara på frågor, jag satte på mig hörlurarna när jag gick ner på stan. Lite grann är det så fortfarande, säger hon.

Äventyret som företagare började 2009 i Mölnlycke utanför Göteborg. Tina hade sedan hon var liten drömt om att öppna en leksaksaffär och som vuxen småbarnsmamma fick hon chansen. Det var när ortens enda leksaksbutik klappade igen. Hon fixade lokal, kontaktade olika leverantörer och stod snart där och pratade med kunderna i sin egen butik. Men försäljningen var mager redan från början och hon fick den aldrig att lyfta.

– Jag skulle ha ifrågasatt min affärsplan hårdare, säger hon.

Startkapitalet var på 150 000 kronor och hon skulle behövt tio gånger så mycket för att få det att gå runt har hon insett i efterhand. Det blev inget kvar till lön efter leksaksinköp och andra omkostnader. För att täcka upp förlusterna blev hon tvungen att skjuta till privata pengar. De hade hon i sin tur lånat av anhöriga – och banken.

Tina jobbade i stort sett jämt. Hon var i gång sju på morgonen och på kvällarna startade hon datorn vid åttatiden på kvällen när barnen kommit till ro och jobbade framåt midnatt. Helgerna var vikta för jobbet.

Hong gick med i Företagsamma kvinnor och andra nätverk för att lära sig mer om företagande. Hon lyssnade gärna till goda råd och testade massor av idéer.

– Jag hade för stor envishet. Jag tänkte att i morgon blir en bra dag, nästa månad blir bra eller när vi får in den nya leverantören blir det bra. Men jag stod hela tiden och kravlade mig upp från gropen.

– Jag ville så gärna lyckas och få en bra leksaksaffär som kunde stå på egna ben.

Många peppade henne att fortsätta men det fanns undantag:

– Hade jag lyssnat på min mentor från Almi hade jag lagt ner tidigare. Men jag hade alltid någon annan som jag tyckte bättre om att höra på.

Så småningom började hon läsa företagsekonomi och affärsjuridik. Insikten grodde att företaget inte skulle kunna överleva. Den ständiga osäkerheten och samtalen med leverantörer som ville ha betalt tog ut sin rätt. På slutet mådde hon dåligt och blev lättare arg och ledsen.

– Kunderna såg nog ingen skillnad men familjen märkte av det.

”Jag hade inget jobb, ingen identitet och fick inte lämna landet"

Ställd inför utsikten att behöva skjuta till ytterligare pengar efter ännu ett år med brakförluster tog hon beslutet att lämna in en konkursansökan. Hon beskriver det som en lättnad.

– Jag var mentalt helt färdig. Men det var värre före konkursen.

Efter ett tag fick hon ett brev från tingsrätten med besked om att hon inte fick resa utomlands. Samtidigt hade hennes körkort gått ut.

– Jag hade inget jobb, ingen identitet och fick inte lämna landet.

Tina tyckte det kändes olustigt. Som om hon inte existerade. Den som går i konkurs har ingen att prata med, upptäckte hon.

– Man kan prata med konkursförvaltaren men de företräder ju inte mig.

Snabbt kom också tystnaden.

– Jag tänker på alla föreningar jag varit med i. Det blir knäpptyst. Ingen frågar vad som hände eller hur man mår. Man blir lite farlig.

Hennes personliga skulder efter konkursen närmar sig en miljon kronor. De privata lånen späddes på av ett borgensåtagande mot hyresvärden. Dessutom krävde konkursförvaltaren tillbaka pengar som betalats ut.

– Många tror att bara för att man har ett aktiebolag som går i konkurs är det klappat och klart. Men ett helt år har gått och jag måste hela tiden ha knytnävarna uppe. Det kan komma nya krav.

Hon säger att hon är en annan människa i dag.

– Jag vill ha trygghet och tar inte så mycket risker. Tidigare tänkte jag ”Asch, det där löser sig!”. Nu har hon tid för familjen. Tina och hennes man har båda jobb men det lär dröja innan barnens dröm om att åka till Grekland blir verklighet.

– Det blir väl om 15 år när vi betalat skulderna.

Själv vill hon varna andra företagare för att upprepa misstaget att inte lägga ner i tid.

– Man ska kämpa stenhårt. Men det får finnas gränser.

En månad efter det att Lekisbutiken i Mölnlycke gått omkull lämnades en konkursansökan in i en annan del av Sverige. Linderson Mark & Bygg i Västervik begärdes i konkurs av sin ägare Mattias Kessén. Vi träffar Mattias Kessén i församlingshemmet intill Törnsfalls kyrka där han nu arbetar som kyrkvaktmästare. Det är glest mellan husen i det förtrollande vackra landskapet kring medeltidskyrkan. Fram till den där sommardagen 2014 tillbringade han tiden på byggarbetsplatser. Han räknade på jobb, skötte inköp och försökte få ordning på den allt sämre ekonomin. Tio år tidigare hade han tagit över företaget, som gick med vinst de första åren och som mest hade ett femtontal anställda.

”Vi kunde ha gjort bättre avtal. Det gäller främst privatpersoner.”

– Det gick bra fram till 2–3 år före slutet, säger Mattias Kessén.

En del kunder hade svårt att göra rätt för sig. Samtidigt dök nya konkurrenter upp och företaget blev brädat i kommunala upphandlingar.

– Det blev en osund prisbild på de kommunala jobben, konstaterar han.

För att undvika problem gällde det att få in pengarna snabbare. Fakturorna belånades.

– Det går så länge det är mycket att göra. Men det blir svårt när det går sämre.

Ini det sista försökte han hitta utvägar. Men när det inte längre gick att betala fakturor och löner fanns inget val.

– Beslutet om konkurs var både en lättnad och jobbigt.

Mattias gick hem men klarade att hålla ångan uppe.

– Jag gick inte hem och lade mig och dog, konstaterar han.

Han fick en del ströjobb som han varvade med föräldraledighet under vintern innan han fick sitt nuvarande jobb. Konkursen har gått ganska smärtfritt, som han ser det. Bland leverantörerna har de flesta visat förståelse.

– Det är väl någon som reagerat med ilska.

Han tror att han skulle sluppit en del besvär om han lagt ner företaget tidigare. Han ångrar att han inte varit försiktigare med en del kunder.

– Vi kunde ha gjort bättre avtal. Det gäller främst privatpersoner.

Privatekonomin har drabbats eftersom banken kräver honom på pengar.

– Men det är inget livsavgörande, säger han. Det viktiga är att ha ett jobb och få in pengar.

– Det har ju löst sig, säger han.